....tror du blandar ihop lön med arbetsbelastning... eller så är jag bara så äckligt blåögd och naiv att jag faktiskt inte tror att sjuksköterskor jobbar så väldigt mycket mindre än dig bara för att de har halva lönen...
Om någon däremot jobbar 20-30 timmars arbetsvecka och den andra jobbar heltid så är det inte mer än rätt att den deltidsarbetande drar ett större lass därhemma...
...får hoppas att min sambo aldrig ser den här tråden för då är lökandet vid SH ett minne blott...
Nu finns det en viss risk att jag byter ämne helt och bara menar något i stil med att Vårdförbundet är tandlöst.
En undersköterska som arbetar heltid arbetar 37 timmar i veckan, det är deras heltidsmått. De flesta undersköterskor är kvinnor.

Om man tycker att det är bra, tycker man sannolikt inte heller att man är huvudförsörjaren i förhållandet. Hur ska man i ett sånt förhållande nå jämställdhet? En gratislunch är aldrig en gratislunch, domdär timmarna får man naturligtivs betala för på nåt sätt.
Iaf om kommunal inte vore ett så effektivt fackförbund. Medan jag trennade på jymmet efter mitt övertidspass idag och funderade över om jag verkligen gjort rätt som sagt upp mig för att jag fått ett annat vikariat spelade radion kommunals reklam om medlemmar som fått 2500 i löneförhöjning och tårta till på köpet.
Vårdens pengar är slut. Vårdförbundet grattar kommunal för ett så fint nytt avtal. Det kan jag också göra. Men för att få upp min egen lön tar jag risken och byter jobb, med allt vad det innebär. Nej, jag skulle ha blivit undersköterska istället. Då hade jag inte behövt definiera mig som hushållets huvudförsörjare och jag hade haft tid att skölja groddar.
Många inom vårdförbundet tycker att vi ska göra som kommunal. Minska vår arbetstid alltså. "En timma är alltid en timma, det är ingen inflation på tid". Eller "Glöm inte att dom flesta av oss är kvinnor, vi ska ha tid att ta hand om hemmen också".
Nu blev jag sur. Typiskt.
Jag tror jämlikhet handlar om att båda ska vara nöjda. Det spelar ingen roll hur man delar upp arbetsbelastningen hemma utan det handlar om hur man ser på arbetsbelastningen. Så länge ingen i förhållandet tänker att 'jag gör så jävla mycket och h*n ingenting' så har man ett jämlikt förhållande - jämlikt sett till hur man själv vill ha det.
Min syssling har nyligen flyttat ihop med sin tjej och hon jobbar inte så mycket. Hon gör det mesta hemma istället och tycker inte det är mer än rätt att maten är färdig och det är städat när han kommer hem. Kanske har de kört fast i könsrollerna men han jobbar 40 - 60 timmar i veckan och hon max 20. I slutändan tror jag att det jämnar ut sig.
VARFÖR jobbar hon max 20 timmar? Vill hon äta linsgryta om förhållandet tar slut? Tänker hon inte gå i pension när hon blir gammal? Vill hon vara ekonomiskt beroende av sin livskamrat? Låter jämställt.