Årets höjdpunkt, dvs EM på Assen närmade sig och det började bli dags att bege sig ner mot Holland efter att Max och Pålle dykt upp. I sista sekund avbokade en kompis att hänga med, och Ullis som saknade någon att åka ner med fyllde upp den platsen 1 timme innan avresan. Hoppas du trivdes i garaget Ullis…
Resan ner var lika dryg som resorna brukar vara, och som vanligt så tryckte Pålle i sig en stor förpackning Ragusa på båten ”för att orka hela resan”!
Mårtensson skulle stå med oss i vårt tält, men när vi kom fram var han lite tjurig över att vi inte fick stå vid asfalten eftersom vi inte tillhörde ett av de stora teamen. Det löste sig enkelt då jag förklarade för funkisarna att mitt tält var 6x11 meter stort…
Efter att ha slagit upp cirkusen så körde vi ett par varv runt banan med fulmoppen och konstaterade att de hade förstört den! Partiet visade sig iof vara kanske kul att köra, men hårnålen tyckte iaf jag inte var riktigt Assen.
Själva körningen under helgen kändes som att jag inte kom någon vart, utan jag stannade kvar i samma tempo trots att jag klart och tydligt kände att jag körde alldeles för långsamt. Missade dessutom viktiga träningsminuter då vi konstaterade att den nya kylaren tog i framdäcket under första träningspasset. Efter att båda kvalen var avklarade stod jag på 26:e-plats, vilket inte riktigt var vad jag hade önskat. Fick istället trösta mig med att på midsommarafton glida runt i depån, snacka dynga, spana in svincampingen samt konstatera att både Ullis och Mårtenssons mek Anders skulle vara bakis på lördagen efter att herr Cajbacks bar var tömd!
Då det blev dags för race var jag inte riktigt lika nervös som jag brukar vara trots att det är ett större race med betydligt fler folk på läktarna än man är van vid. De hade tom ett rockband som spelade när vi stod uppställda!
Starten gick bra och jag lyckades pressa mig förbi ett antal förare innan första böjen, men jag föll ganska snart in i mitt tråkiga skittempo igen och en efter en tog de sig förbi. När Daniel Persson och en annan kille körde om mig i snabbvänstern som om det vore ett möte så tänkte jag att det fick vara nog och jag började öka lite. Varv efter varv tappade jag mycket in i snabbvänstern, och varv efter varv tog jag in allt i det nya partiet av banan. Jag gjorde några försök till att bromsa mig förbi Daniel och var uppe jämsides med honom ett par gånger, men jag fick allt för dåliga spår för att kunna fullfölja. När vi ska in i det nya partiet så kommer vi ikapp en varvning och jag passar på att försöka ta mig förbi alla tre på innern in i hårnålen. Det blev tight men jag trodde verkligen att det skulle gå ända tills den ena killen stänger dörren helt, och det enda stället jag kan ta vägen är in i hans bakhjul. Det blev en liten luftfärd och jag kröp ihop så gott jag kunde för att undvika att dra axlarna ur led igen och för att göra mig så liten som möjligt för Daniel och varvningen som kom direkt efter. När allt stannar upp i bollhavet är jag jäkligt mör i kroppen och känner att höger nyckelben inte är vad det borde vara. Så fort luften hittat in i lungorna igen reser jag mig upp och funkisarna leder mig bort till en stol. Jag drar ner dragkedjan och sneglar ner på nyckelbenet och den utstickande biten på axeln i kombination med en gapande funktionär med stora ögon gjorde saken biff och jag fick hoppa in i en Medical Car i form av en Audi S4. I sjukstugan sa de att det fick bli ambulans in till sjukhuset i Assen där jag förmodligen skulle opereras, och några minuter senare var vi på väg. På sjukan tvättade de av lite bränd hud och gjorde rent brännsåret som jag fick efter att ha landet på skuldran. Efter att ca 290 gånger ha frågat om vad jag heter och vad jag har ätit och druckit så blev det till slut dags för operation, och inte heller denna gången gick det att lura narkosläkaren genom att försöka hålla mig vaken. Vaknar några timmar senare och är en titanplatta med sex tillhörande skruvar rikare, och den ska tydligen sitta kvar för alltid.
Pålle, Max och Ullis plockar upp mig på sjukan och sen var det dags för hemfärd där höjdpunkten blev att få sova några minuter bak i husbilen då den stod på färjan…
Vet inte riktigt hur lång tid det tar att återhämta sig, men målet är inställt på att kunna vara tillgänglig som förare i HumlansEndurance i Karlskoga om cirka en månad…
Var för övrigt väldigt kul att se Berras gäng som viftade med svenska flaggan då vi rullade runt banan inför starten!
Tackar annars Pålle, Max och Ullis för hjälpen och kul sällskap!
Ett par bilder...
Resan ner var lika dryg som resorna brukar vara, och som vanligt så tryckte Pålle i sig en stor förpackning Ragusa på båten ”för att orka hela resan”!
Mårtensson skulle stå med oss i vårt tält, men när vi kom fram var han lite tjurig över att vi inte fick stå vid asfalten eftersom vi inte tillhörde ett av de stora teamen. Det löste sig enkelt då jag förklarade för funkisarna att mitt tält var 6x11 meter stort…
Efter att ha slagit upp cirkusen så körde vi ett par varv runt banan med fulmoppen och konstaterade att de hade förstört den! Partiet visade sig iof vara kanske kul att köra, men hårnålen tyckte iaf jag inte var riktigt Assen.
Själva körningen under helgen kändes som att jag inte kom någon vart, utan jag stannade kvar i samma tempo trots att jag klart och tydligt kände att jag körde alldeles för långsamt. Missade dessutom viktiga träningsminuter då vi konstaterade att den nya kylaren tog i framdäcket under första träningspasset. Efter att båda kvalen var avklarade stod jag på 26:e-plats, vilket inte riktigt var vad jag hade önskat. Fick istället trösta mig med att på midsommarafton glida runt i depån, snacka dynga, spana in svincampingen samt konstatera att både Ullis och Mårtenssons mek Anders skulle vara bakis på lördagen efter att herr Cajbacks bar var tömd!
Då det blev dags för race var jag inte riktigt lika nervös som jag brukar vara trots att det är ett större race med betydligt fler folk på läktarna än man är van vid. De hade tom ett rockband som spelade när vi stod uppställda!
Starten gick bra och jag lyckades pressa mig förbi ett antal förare innan första böjen, men jag föll ganska snart in i mitt tråkiga skittempo igen och en efter en tog de sig förbi. När Daniel Persson och en annan kille körde om mig i snabbvänstern som om det vore ett möte så tänkte jag att det fick vara nog och jag började öka lite. Varv efter varv tappade jag mycket in i snabbvänstern, och varv efter varv tog jag in allt i det nya partiet av banan. Jag gjorde några försök till att bromsa mig förbi Daniel och var uppe jämsides med honom ett par gånger, men jag fick allt för dåliga spår för att kunna fullfölja. När vi ska in i det nya partiet så kommer vi ikapp en varvning och jag passar på att försöka ta mig förbi alla tre på innern in i hårnålen. Det blev tight men jag trodde verkligen att det skulle gå ända tills den ena killen stänger dörren helt, och det enda stället jag kan ta vägen är in i hans bakhjul. Det blev en liten luftfärd och jag kröp ihop så gott jag kunde för att undvika att dra axlarna ur led igen och för att göra mig så liten som möjligt för Daniel och varvningen som kom direkt efter. När allt stannar upp i bollhavet är jag jäkligt mör i kroppen och känner att höger nyckelben inte är vad det borde vara. Så fort luften hittat in i lungorna igen reser jag mig upp och funkisarna leder mig bort till en stol. Jag drar ner dragkedjan och sneglar ner på nyckelbenet och den utstickande biten på axeln i kombination med en gapande funktionär med stora ögon gjorde saken biff och jag fick hoppa in i en Medical Car i form av en Audi S4. I sjukstugan sa de att det fick bli ambulans in till sjukhuset i Assen där jag förmodligen skulle opereras, och några minuter senare var vi på väg. På sjukan tvättade de av lite bränd hud och gjorde rent brännsåret som jag fick efter att ha landet på skuldran. Efter att ca 290 gånger ha frågat om vad jag heter och vad jag har ätit och druckit så blev det till slut dags för operation, och inte heller denna gången gick det att lura narkosläkaren genom att försöka hålla mig vaken. Vaknar några timmar senare och är en titanplatta med sex tillhörande skruvar rikare, och den ska tydligen sitta kvar för alltid.
Pålle, Max och Ullis plockar upp mig på sjukan och sen var det dags för hemfärd där höjdpunkten blev att få sova några minuter bak i husbilen då den stod på färjan…
Vet inte riktigt hur lång tid det tar att återhämta sig, men målet är inställt på att kunna vara tillgänglig som förare i HumlansEndurance i Karlskoga om cirka en månad…
Var för övrigt väldigt kul att se Berras gäng som viftade med svenska flaggan då vi rullade runt banan inför starten!
Tackar annars Pålle, Max och Ullis för hjälpen och kul sällskap!
Ett par bilder...
Bifogat
Last edited:
Inte minst våra svenska förare! 
