Don Quixote
Nordic BoTT 2010
Trodde just efter rejset att det här skulle bli en orgie i fula ord, men efter att ha lugnat ner mig lite under hemfärden känns resultatet inte så pjåkigt. Så här kan det gå till att köra B-rajs:
Klockan började spela klockan 8 i morse och som att nästan göra parodi på sig själva tog det inte mer än en minut förrän det första tvåtaktknattret ekade i depån. Penguin-Björn och ThePowerOfDreams-Anneli bjöd på synnerligen bekväm sovplats i en husbil och Torbjörn (som bjöd på skuts upp) hade smygit sig med på ett hörn också. Anneli hade dessutom spenderat den senaste veckan med att göra mat som antagligen skulle ha räckt till hela BikeWeek. Tonvis med piroger, smörgåsar och kakor fanns att tillgå.
Som vanligt öppnade Marie, MadMoose och DQs Jazz-lounge vid 9-snåret. Jazzen var fin och kaffet var gott.
Osså ut o åka hoj då... Viss service hade utförts på yamman. Kedjan hade varit aningen mera slapp i sidled än i höjdled så den hade bytts ut och finfin olja hade ersatt gammal sunkig olja.
Och det blev touringåka av mycket avlappnat mått. Lyckades inte tända till alls. I stället för att attackera torparn väntade jag snällt ut den. Slog av för säkerhets skull där man ska hålla stumt och tog det försiktigt på det stora hela. Dessutom var det många som tappade intresset för att åka hoj och parkerade utmed banan alternativ valde att kasta sig av på oväntade ställen. Trångt o jobbigt blev det. Därpå kom jag upp till Sviestad med väldiga förväntningar på mig själv efter den lilla framgången på Knudan. Så att man trots allt tog PB med 0.6 sekunder ner till 56.4 gjorde ingen Björn glad.
Någonting radikalt behövde göras. Jag åt två piroger och somnade en timme. Helt rätt recept skulle det visa sig. Gick till sömns med ett argt sinne och en illamående mage som jag trodde skulle utveckla sig till duktig magsjuka. Men vaknade upp med nya krafter och klart för mig hur en slipsten skall dras.
Andra kvalet - en helt annan attack och vilja! Fortfarande ordentligt trångt men så snart man fick fria varv kom 55orna. Slutade till sist på flertalet 55.7 och en 4e plats på gridden. Innerspår i första led - perfekt!
Gick o övervägde om man skulle ta och investera i ett par nya däck då de som satt på hade sett bättre dagar men bestämde mig för att låta bli. Orkade inte kränga var den officiella förklaringen - luspank den egentliga.
Tittade en stund på när Oscar visade hur enkelt det är att vinna 250-klassen och när man klättrade upp på bågen med några minuter kvar till rejs hade man i vanlig ordning ordentlig ångest. Men det kändes bra! Pallplatsen fanns där och den skulle jag ta!
Hyperventilerar, biter mig i läppen, mordhåller i styret, tittar på näste man intill mig som inte är någon mindre än Tobbe (Spyan) och sen bär det av. Och braaa start. Smyger på innern om Tobbe som snällt håller ut och jag är första man in i esset. Börjar bli en vana att leda Sviestadrejs nu
Tobbes hoj går aaaningen bättre än min och mycket riktig kom han sakta segandes förbi på långrakan och håller upp V-tecknet, alternativ kaninöronen åt mig. Festligt 
Den kunde jag dock köpa. Visste att det skulle bli svårt att rå på honom. Tar rygg och jagar på upp till torparn. Ut ur den med ett herrejösses-släpp och fullt löd ner för rakan.
Då bestämmer sig mitt fiskrens till hoj att tre cylindrar är fullt tillräckligt och jag får kalla kårar längs ryggen. Ber snällt att "svik mig inte nu". Örjan (tror jag) kör förbi. Nytt hopp tänds efter bergskurvan där hojen åter går som den ska men strax därefter är det go'natt. Spenderade sedan 14 varv i rent raseri, svärandes i hjälmen. Satt och vred, drog och bankade på allt jag kunde komma åt med vänsternäven men lik förbannat hade Yamahan konverterat till en Triumph. Tappar ner till 4e och lyckas mha obehagligt sena inbromsningar ligga kvar där till det är några varv kvar då jag tappar ytterligare två placeringar. Och där hamnade man. En 6e plats.
Var ovanligt sur och grinig flera timmar efteråt men accepterade sedan läget och intalade mig att det kanske inte var så illa trots allt. Fick i alla fall ett halvt varv i rampljuset och som grädde på moset återigen spöa Jorpes. Erik min vän - mer handikap än så här kan jag inte gärna ge dig
En olycka kommer sällan ensam. Efter att ha minglat igenom depån några varv, packat och tagit oss nästan hela vägen hem får vi elaka blåljus bakom oss. Visade sig att elsystemet i bilen lämnade lite att önska och alla lampor bak var helt satta ur spel. Polisen ger oss tillåtelse att åka in i Trollhättan (1 km bort) men det var inte riktigt dit vi var på väg. Beslutar oss för att uppsöka en OK-mack där många meter kabel inhandlas tillsammans med diverse verktyg, kabelskor etc. Efter alltför många minuter i kallt bensinmackslysrörssken är ett alldeles eget elsystem till baklysena draget. Det blev kanske inte helt optimalt. Allt lös lite lagom och när man bromsade slocknade ena sidan. Det fick ändå duga för en söndagkväll och nu sitter man säkert hemkommen igen.
Sån var det med det. Nu ska hojjäveln fixas så ska vi åka 9or på åsen nästa helg. Alé!!
Klockan började spela klockan 8 i morse och som att nästan göra parodi på sig själva tog det inte mer än en minut förrän det första tvåtaktknattret ekade i depån. Penguin-Björn och ThePowerOfDreams-Anneli bjöd på synnerligen bekväm sovplats i en husbil och Torbjörn (som bjöd på skuts upp) hade smygit sig med på ett hörn också. Anneli hade dessutom spenderat den senaste veckan med att göra mat som antagligen skulle ha räckt till hela BikeWeek. Tonvis med piroger, smörgåsar och kakor fanns att tillgå.
Som vanligt öppnade Marie, MadMoose och DQs Jazz-lounge vid 9-snåret. Jazzen var fin och kaffet var gott.
Osså ut o åka hoj då... Viss service hade utförts på yamman. Kedjan hade varit aningen mera slapp i sidled än i höjdled så den hade bytts ut och finfin olja hade ersatt gammal sunkig olja.
Och det blev touringåka av mycket avlappnat mått. Lyckades inte tända till alls. I stället för att attackera torparn väntade jag snällt ut den. Slog av för säkerhets skull där man ska hålla stumt och tog det försiktigt på det stora hela. Dessutom var det många som tappade intresset för att åka hoj och parkerade utmed banan alternativ valde att kasta sig av på oväntade ställen. Trångt o jobbigt blev det. Därpå kom jag upp till Sviestad med väldiga förväntningar på mig själv efter den lilla framgången på Knudan. Så att man trots allt tog PB med 0.6 sekunder ner till 56.4 gjorde ingen Björn glad.
Någonting radikalt behövde göras. Jag åt två piroger och somnade en timme. Helt rätt recept skulle det visa sig. Gick till sömns med ett argt sinne och en illamående mage som jag trodde skulle utveckla sig till duktig magsjuka. Men vaknade upp med nya krafter och klart för mig hur en slipsten skall dras.
Andra kvalet - en helt annan attack och vilja! Fortfarande ordentligt trångt men så snart man fick fria varv kom 55orna. Slutade till sist på flertalet 55.7 och en 4e plats på gridden. Innerspår i första led - perfekt!
Gick o övervägde om man skulle ta och investera i ett par nya däck då de som satt på hade sett bättre dagar men bestämde mig för att låta bli. Orkade inte kränga var den officiella förklaringen - luspank den egentliga.
Tittade en stund på när Oscar visade hur enkelt det är att vinna 250-klassen och när man klättrade upp på bågen med några minuter kvar till rejs hade man i vanlig ordning ordentlig ångest. Men det kändes bra! Pallplatsen fanns där och den skulle jag ta!
Hyperventilerar, biter mig i läppen, mordhåller i styret, tittar på näste man intill mig som inte är någon mindre än Tobbe (Spyan) och sen bär det av. Och braaa start. Smyger på innern om Tobbe som snällt håller ut och jag är första man in i esset. Börjar bli en vana att leda Sviestadrejs nu
Tobbes hoj går aaaningen bättre än min och mycket riktig kom han sakta segandes förbi på långrakan och håller upp V-tecknet, alternativ kaninöronen åt mig. Festligt Den kunde jag dock köpa. Visste att det skulle bli svårt att rå på honom. Tar rygg och jagar på upp till torparn. Ut ur den med ett herrejösses-släpp och fullt löd ner för rakan.Då bestämmer sig mitt fiskrens till hoj att tre cylindrar är fullt tillräckligt och jag får kalla kårar längs ryggen. Ber snällt att "svik mig inte nu". Örjan (tror jag) kör förbi. Nytt hopp tänds efter bergskurvan där hojen åter går som den ska men strax därefter är det go'natt. Spenderade sedan 14 varv i rent raseri, svärandes i hjälmen. Satt och vred, drog och bankade på allt jag kunde komma åt med vänsternäven men lik förbannat hade Yamahan konverterat till en Triumph. Tappar ner till 4e och lyckas mha obehagligt sena inbromsningar ligga kvar där till det är några varv kvar då jag tappar ytterligare två placeringar. Och där hamnade man. En 6e plats.
Var ovanligt sur och grinig flera timmar efteråt men accepterade sedan läget och intalade mig att det kanske inte var så illa trots allt. Fick i alla fall ett halvt varv i rampljuset och som grädde på moset återigen spöa Jorpes. Erik min vän - mer handikap än så här kan jag inte gärna ge dig
En olycka kommer sällan ensam. Efter att ha minglat igenom depån några varv, packat och tagit oss nästan hela vägen hem får vi elaka blåljus bakom oss. Visade sig att elsystemet i bilen lämnade lite att önska och alla lampor bak var helt satta ur spel. Polisen ger oss tillåtelse att åka in i Trollhättan (1 km bort) men det var inte riktigt dit vi var på väg. Beslutar oss för att uppsöka en OK-mack där många meter kabel inhandlas tillsammans med diverse verktyg, kabelskor etc. Efter alltför många minuter i kallt bensinmackslysrörssken är ett alldeles eget elsystem till baklysena draget. Det blev kanske inte helt optimalt. Allt lös lite lagom och när man bromsade slocknade ena sidan. Det fick ändå duga för en söndagkväll och nu sitter man säkert hemkommen igen.
Sån var det med det. Nu ska hojjäveln fixas så ska vi åka 9or på åsen nästa helg. Alé!!
