Funderar på varför man kör eller poserar...

St.Anger

Lite bättre än andra
Gick med
4 Sep 2003
Ort
Myrängen
Hoj
Honda cbr 954, Triumph Bonneville, Yamaha yzf250, Ural
Jag vet att det finns en liknande tråd, men jag ville inte skaka liv i en tre år gammal tråd utan få färska tankar. Jag har kört motorcykel under olika former i tretton år. Det finns något jag har funderat på under alla år då jag mest har kört sporthoj, och det är ändamålet. Varför man kör?

Jag har aldrig varit särskilt fascinerad av att fara fram och tillbaka utanför Skogskyrkogården eller sprätta gummi utanför McDonalds på Sveavägen, men jag har tyckt om gemenskapen och körningarna. Det som alltid har legat som ett horn i sidan för mig har varit testosteronet och förskönandet av livsfarlig körning. Missförstå mig rätt, jag tycker om att köra fort annars hade jag inte kört sporthoj, men jag har inte kunnat förstå det i mina ögon rätt barnsliga beteendet som så ofta är förknippat med sporthoj.

Jag har åkt i grupp flera gånger och varit på Sporthoj.com:s körningar men möts alltid av en inställning där man gärna förmanar god ton och beteende men sällan idkar det själv. Det som fick mig att inse att dessa gruppkörningar inte var för mig var när jag mötte upp en skara av de då mer erfarna sporthoj.com:arna på Lunda och körde i samlad tropp till Upplands Väsby. En person var mycket noggrann med att påpeka om vikten att ha koll på sin bakomvarande kamrat, att ingen lämnas efter och köra med ansvar. Visst det låter bra tänkte jag och sen blåste han iväg som en avlöning, vinglade till i en kurva, körde om en bil på insidan och försvann i över 250km/h…på mötesplatsen fick jag en avlusning för att jag inte hade haft koll på dem som låg bakom mig och kört samma väg som framförvarande (han själv).

Detta fick mig att fortsätta köra för mig själv, något jag tycker bäst om och hittade andra motivatorer för mitt körande. Jag upptäckte hur otroligt kul det är att köra hela dagen, utan mål med bara fantastiska vägar i sikte, sova utomhus och fortsätta dagen efter. Det fick mig att få upp ögonen för en Bonneville när farten inte var det viktigaste längre (och mycket inspiration från Blitz Motorcycles videos). Sen spelar det ingen roll om det är en Bonneville eller Cbr som sköter kraften, de har båda sina tjusningar och framförallt så tänker man inte på något annat överhuvudtaget. Man tänker enbart på körningen och allt annat förpassas långt bak.

Vad är era tankar…varför kör ni? Vad är det som lockar vissa med att burna, gatrejsa och jaga småglin? Jag kan inte fråga detta utan att låta sarkastisk och gammal (är trots allt ”bara” 33) märker jag men det finns en äkta undran, jag är nyfiken. Jag fattar att alla inte har samma motivatorer som jag har eller är på det sättet jag beskrev, men berätta gärna era anledningar.
 
Läs Brassarn's tråd så förstår du varför
 
Finns nog lika många anledningar till hur man kör, som det finns förare
 
Varför känner du behovet av att köra i en hög ? Det går lika fint att köra själv och slippa all skit, alt köra med en kompakt grupp kompisar man känner väl...
 
Trivs bäst med att köra själv, ingen att anpassa sig till, har sjukt svårt för gruppkörning.

Men det kan vara riktigt najs att vara 2-3 stycken på dom där stekheta sommardagarna när man bara ska brassa för att ta ett dopp, eller inbilla sig att det går att köra bakhjul.
 
Det roligaste med gruppkörningarna är skitsnacket i pauserna. :fakta
Men det beror ju såklart på vilka man kör med också...
 
Jag har mest kört själv. Det är en viss meditativ erfarenhet, och låter mig blåsa all skit ur huvudet. Hojen jag kör är en sporttourer, så det går att puttra runt rätt långsamt och sniffa på naturen eller vrida om lite och mata mil vid behov.
Känner däremot att även om jag vill bli tekniskt bättre så passar det sig inte riktigt att göra det på egen hand på allmänna vägar, så tänkte börja nöta bana.

Har kört lite ihop med folk, och det var väl rätt kul. Blev pikad rätt mycket för att jag fortfarande har originalpipor på hojen, så den låter ju inget. Föredrar nog däremot att köra med några polare och puttra runt och mysa svängar i lite mer sansat tempo.
 
Håller iofs med TS att beteendet hos hojåkare i grupp kan vara jäkligt märkligt.

I några gruppåkargäng är det ju helt normalt att minst en person kraschar varje solig Söndagskörning. Eller åtminstone glömmer att svänga och kör ut på någon åker. Lika normalt är det att sen sitta och skämta om det trots att det bara var tur som gjorde att personen inte fraktades därifrån i en säck.

Man tar sig för pannan.

Däremot håller jag med andra om att det är trevligt med sällskap t ex om man ska dra och bada eller fika.
Själv löser jag det genom att inte köra annat än "privata" gruppkörningar eller vad man ska säga. När det är folk man känner väl, och gärna lite blandat med killar och tjejer och lite olika tempon på de som är med så känns det som att strutmätningen inte blir lika påfallande.
 
En av fördelarna med att åka med folk man känner är att man vet lite vilka man har att göra med och gör att vissa beteenden försvinner. Du vet redan vem som är bäst på bana, bakhjul och fika vilket annars behöver bestämmas i nya grupper för att alla ska ha en "plats".

Personligen tycker jag ibland att det är själva grabbigheten som går lite överstyr och det börjar kännas som en avsnitt av "grabbarna på Fagerhult" på vissa gruppkörningar. Försöker hela tiden betrakta min körning med lite självdistans och ffa vill jag alltid bli bättre på att köra vilket inte stämmer för en del individer som tror dom är Rossi reborn.
 
Faktum är att jag vet inte riktigt varför jag kör. Brände en jävla massa pengar på motorcyklar och försäkringar de senaste 8-10 åren...druttade omkull ett par ggr och va fan fick jag ur det egentligen ?? Så är det bara...samma anledning av vilken man festar och gör andra rätt korkade grejor som ändå ger en kick och inte bör analyseras...
 
En av fördelarna med att åka med folk man känner är att man vet lite vilka man har att göra med och gör att vissa beteenden försvinner. Du vet redan vem som är bäst på bana, bakhjul och fika vilket annars behöver bestämmas i nya grupper för att alla ska ha en "plats".

...

Jag tar fikat. Jag började min mc-karriär förra året. Jag är för gammal för att bli bäst på bana, jag har inga ambitioner att lära mig köra på bakhjulet, men jag har alltid varit bra på att fika.

För att ventilera lite av min mycket ringa erfarenhet så ser jag tjusningen med att köra själv, att få köra utan att behöva ta hänsyn till andra och kunna stänga in mig i min egen bubbla/hjälm. Jag ser också tjusningen med att köra med andra, att få köra lite mer planerat och att kunna stanna och ha en social stund vid utsiktspunkten/rastplatsen/korvmojen.

Jag har hittills inte kört i grupp, utan endast själv och tillsammans med en annan förare åt gången, men jag är väl införstådd med gruppdynamiken som brukar uppstå i gäng som samlas över ett gemensamt intresse, speciellt om det är en skev könsfördelning. Med det sagt kan jag tillägga att jag inte har någon längtan efter att få horn och ryckas med i tävlingen om att få donera organ först...


Edit:
Glömde ju anledningen... Jag kör motorcykel av samma anledning som varför jag flyger avancerat, dyker djupt och klättrar i berg. Den oslagbara kombinationen mellan upplevelse av världen och euforin som aktiviteten utlöser, med den samtidiga bonusen av ökad självinsikt som hjärnrensningen under tiden ger.
 
Last edited:
Trivs att köra långa sträckor ensam och bestämmer min egen tackt samt stannar till när jag vill.Att köra rakt ut i geografin utan något särskilt mål utan ta resan som den kommer är nog allra kuligast.Och visst finns det enstaka stunder när det är kul att ha bägge fötterna på fotpinnarna och snurra runt i ett stort vitt moln så att moraltanterna tycker man är ett stort djävla missanpassat pucko. :crash
 
Last edited:
Jag tar fikat. Jag började min mc-karriär förra året. Jag är för gammal för att bli bäst på bana, jag har inga ambitioner att lära mig köra på bakhjulet, men jag har alltid varit bra på att fika.

För att ventilera lite av min mycket ringa erfarenhet så ser jag tjusningen med att köra själv, att få köra utan att behöva ta hänsyn till andra och kunna stänga in mig i min egen bubbla/hjälm. Jag ser också tjusningen med att köra med andra, att få köra lite mer planerat och att kunna stanna och ha en social stund vid utsiktspunkten/rastplatsen/korvmojen.

Jag har hittills inte kört i grupp, utan endast själv och tillsammans med en annan förare åt gången, men jag är väl införstådd med gruppdynamiken som brukar uppstå i gäng som samlas över ett gemensamt intresse, speciellt om det är en skev könsfördelning. Med det sagt kan jag tillägga att jag inte har någon längtan efter att få horn och ryckas med i tävlingen om att få donera organ först...

Detta stämmer väl överrens med vad jag har MC-körningen till. Jag kör med någon/några polare då och då, men mest vill jag ut själv på en tur. Hitta en fin landsväg, njuta av en flock goa kurvor, känna på det fantastiska accet, ljud osv osv. Sen till macken och tanka hoj och trut.

Jag blir sällan omogen på mcn måste jag säga. Kör förnuftigare med hojen än med bilen.

Det viktigaste för mig är; kurvig fin landsväg gärna ensam en go dag, och jag vill gärna komma hem helskinnad!

Snart är vi här;



 
Jag ska ändå fortsätta att köra trots att jag inte riktigt vet varför. Behöver man verkligen alltid veta varför man gör det ena eller det andra ? Räcker det inte med att det känns bra ? Varför dyker jag i grottor eller kör snöskoter i fjällen ? Varför gillar jag att hänga med en vacker kvinna eller dricka något iskallt en varm dag ? Det tillhör livets goda eller som det så fint heter ..det är livskvalitet". Det är det VERKLIGA innehållet i livet. Resten som jobb, räkningar...och annat prosaiskt bajs är brus som man bara måste stå ut med.
 
Jag har nog lite halvsvårt att köra i grupp.. Tycker bara om att anpassa mig till mig själv. Kör för att jag trivs med det.
Det rensar hjärnan efter en jobbdag/vecka, kittlar lite i kistan vid nåt "close call", hitta nån gräsplätt som ser inbjudande ut när benen vill sträcka på sig.
Eller bara långmosa de där 80milen till stugan i fjällen.
Inte minst pulshöjningen vid banåkat.
Fast på äldre dar (31...) så är jag lite mer kräsen med temperaturen. Det måste vara tvåsiffrigt på termometern, gärna med moms.
Livskvalité var det nån som sa. Ungefär som vissa kan sitta och bli helt saliga över en viss sorts vin eller maträtt..
För mig det hojåkat som ger den tillfredsställelsen, det gör att jag finner mig i vardagens meningslösa problem. På hojen är allt sånt sekundärt.

Fast egentligen handlar det bara om kemi och vad som får dessa kemikalier att utsöndras.
Dopamin
Serotonin
Endorfiner
Oxytocin
 
Last edited:
Det som gör sporthoj skoj;

Accelerationen..hastigheten..wheelies

Sen blev det bra mycket tråkigare då man är i stort sett ensam eftersom alla polare sålde sina hojar av olika anledningar..hatar dom alla fortfarande! Detta var 3 år sedan.
 
Last edited:
Nyheter
Tierp Arena värd för EM i Dragracing

Den 7–10 augusti 2025 förva...

120 unga motocrosstalanger från hela världen möts i Uddevalla

Screenshot Den 16–17 aug...

En vecka kvar!

Nu är det exakt en vecka kv...

Farligt vilseledande alkomätare på marknaden

Ett stort oberoende test ut...

Specialbyggd Yamaha XSR900 GP hyllar Rainey

För att fira den trefaldige...

Vi provkör Indian Sport Chief RT

I Allt om MC nummer 8 som k...

Ducati 996 SPS – fabriksny 99:a – såld för rekordsumma

När en hojfirma i Tombolo i...

Äldre än en gentleman

Vi har fotograferat en 100 ...

MV Agusta återgår till 100% eget ägande

MV Agusta Motor S.p.A. till...

MV Agusta åter självständigt

MV Agusta Motor S.p.A. till...

Back
Top