Okej, cross/enduro ska ju vara bra träning inför RR säsongen tänkte jag och utan att ens provat så bestämde jag mig för att köpa en cross. Hittade en Kawasaki KXf250 billigt i Hallsberg. Åkte dit tillsammand med mekanikern Peter som kört cross i många år som specialistkompetens på området, och fick den med mig hem en kall novemberkväll efter ett skambud på 25.000:-
Provat hojen 2ggr i en grusgrop tillsammans med Peter. DET ÄR SJUKT JOBBIGT! Vanligvis blir det 10-15 minuterspass innan underarmarna är som betong och händer/fingrar förlorat all förmåga att följa hjärnans signaler.
Så höll det på, köra 10-15 minuter, vila 10-15 minuter...
I söndags hade dom öppnat crossbanan och endurospåret hemma efter att tjälen äntligen satt sig. På med nyinköpta dubbdäck och iväg mot motorstadion glad i hågen.
Peter sa, Vi tar några varv på endurospåret innan vi ger oss ut på crossbanan så får du in lite känsla för hojen och spårkörning (min svagaste sida på crossen). Okej tänkte jag... Bra idé...
Ut på första varvet på det milslånga spåret runt crossbanan. Efter tio minuter gjorde sig krampen i underarmarna påmind igen.. Shit, det här är sjuuukt jobbigt. Här ute kan man ju inte stanna och vila heller....
Efter första varvet, och kanske 7 vurpor hade jag nu helt tappat känseln från axlarna och nedåt. Lika bra att fortsätta ett varv till....
Andra varvet blev det lite färre vurpor, men jag är nu på gränsen till utmattning. Vet inte om jag ska kräkas, lägga mig ner på backen och ge upp, eller bara bryta ihop och börja grina. Det här är det jobbigaste jag har gjort...
På tredje varvet (nu går det INTE fort kan jag säga) kommer jag fram till ett litet kärr med stora djupa spår i. Här har jag klotat båda gångerna hittils. När jag närmar mig så ekar Peter ord i skallen. "Det är bara att gasa, när man tar det försiktigt så ramlar man i spåren. Tyngden bakåt och gasa bara..."
Well well tänker jag... Bara åka då... Full gas igenom det frusna kärret.
Framhjuled dyket ner igenom isen och helt plötsligt ligger jag på rygg framför cykeln som sitter som i ett cykelställ i kärret... Aj som fan!
Genomsur av svett (svettas igenom tröjan som sitter utanpå skydden!!!), mjölksyran bara sprutar ur öronen, och kramp i stort sett i hela överkroppen ligger jag nu på marken och börjar resa mig upp....
Sen är det väl 10 minuters hårt slit för att få upp cykeln ur hålet och kicka igång den igen... (tackar u gudarna för att jag valde en 250 istället för en 450). När jag väl sitter på cykeln i kärret, och den brummar skönt på tomgång under mig, är jag så utmattad att jag blir yr i huvudet. Bara ett halvt varv kvar tills jag är tillbaka i depån igen... Då får jag vila..
Ger mig iväg med en rivstart, och kommer typ 15 meter innan jag går omkull igen... Och cykeln dör liggandes i snön... Faaaaaaaaaaan!!!!!
Nu är det nära att jag bara lämnar cykeln där i kärret och kryper dom 4km tillbaka till depån.... Efter ytterligare 5-10 minuters slit så har jag fått upp cykeln och ska börja kicka igång den... Dom kommer Peter ifatt på sitt 5:e varv typ... "HUR GÅR DET" skriker han....
"Låt mig bara va..." väser jag...
Okej, säger han och fräser iväg mellan träden så snön yr....
Tar mig tillbaka till depån, och vurpar bara en gång till innan jag är framme. Ute på en äng med mycket snö, så jag landar mjukt i alla fall, och cykeln stannar inte... Skönt...
Väl framme vid bussen sjunker jag bara ihop en en hög och är glad att jag är framme.... HELVETE vad jobbigt det där var!!!!
3 varav på spåret, över en timmes körning, och typ 25 vurpor blev det...
Bara 2 timmar kvar till samlingen nu, så lastar in hojen i bussen, och hinner äta lite mat innan samlingen till hockeymatchen... Gjorde väl inte min bästa match nånsin....
Nu några dagar senare så sitter jag på jobbet med värsta träningsvärken i underarmarna, axlarna, bröstmusklerna, nacken, mellan skulderbladen, ryggen, och magen... Typ....
Enduro är djävulens påfund, och världens bästa träningsmetod...
På söndag är det dags igen... Kan inte vänta...
Provat hojen 2ggr i en grusgrop tillsammans med Peter. DET ÄR SJUKT JOBBIGT! Vanligvis blir det 10-15 minuterspass innan underarmarna är som betong och händer/fingrar förlorat all förmåga att följa hjärnans signaler.
Så höll det på, köra 10-15 minuter, vila 10-15 minuter...
I söndags hade dom öppnat crossbanan och endurospåret hemma efter att tjälen äntligen satt sig. På med nyinköpta dubbdäck och iväg mot motorstadion glad i hågen.
Peter sa, Vi tar några varv på endurospåret innan vi ger oss ut på crossbanan så får du in lite känsla för hojen och spårkörning (min svagaste sida på crossen). Okej tänkte jag... Bra idé...
Ut på första varvet på det milslånga spåret runt crossbanan. Efter tio minuter gjorde sig krampen i underarmarna påmind igen.. Shit, det här är sjuuukt jobbigt. Här ute kan man ju inte stanna och vila heller....
Efter första varvet, och kanske 7 vurpor hade jag nu helt tappat känseln från axlarna och nedåt. Lika bra att fortsätta ett varv till....
Andra varvet blev det lite färre vurpor, men jag är nu på gränsen till utmattning. Vet inte om jag ska kräkas, lägga mig ner på backen och ge upp, eller bara bryta ihop och börja grina. Det här är det jobbigaste jag har gjort...
På tredje varvet (nu går det INTE fort kan jag säga) kommer jag fram till ett litet kärr med stora djupa spår i. Här har jag klotat båda gångerna hittils. När jag närmar mig så ekar Peter ord i skallen. "Det är bara att gasa, när man tar det försiktigt så ramlar man i spåren. Tyngden bakåt och gasa bara..."
Well well tänker jag... Bara åka då... Full gas igenom det frusna kärret.
Framhjuled dyket ner igenom isen och helt plötsligt ligger jag på rygg framför cykeln som sitter som i ett cykelställ i kärret... Aj som fan!
Genomsur av svett (svettas igenom tröjan som sitter utanpå skydden!!!), mjölksyran bara sprutar ur öronen, och kramp i stort sett i hela överkroppen ligger jag nu på marken och börjar resa mig upp....
Sen är det väl 10 minuters hårt slit för att få upp cykeln ur hålet och kicka igång den igen... (tackar u gudarna för att jag valde en 250 istället för en 450). När jag väl sitter på cykeln i kärret, och den brummar skönt på tomgång under mig, är jag så utmattad att jag blir yr i huvudet. Bara ett halvt varv kvar tills jag är tillbaka i depån igen... Då får jag vila..
Ger mig iväg med en rivstart, och kommer typ 15 meter innan jag går omkull igen... Och cykeln dör liggandes i snön... Faaaaaaaaaaan!!!!!
Nu är det nära att jag bara lämnar cykeln där i kärret och kryper dom 4km tillbaka till depån.... Efter ytterligare 5-10 minuters slit så har jag fått upp cykeln och ska börja kicka igång den... Dom kommer Peter ifatt på sitt 5:e varv typ... "HUR GÅR DET" skriker han....
"Låt mig bara va..." väser jag...
Okej, säger han och fräser iväg mellan träden så snön yr....
Tar mig tillbaka till depån, och vurpar bara en gång till innan jag är framme. Ute på en äng med mycket snö, så jag landar mjukt i alla fall, och cykeln stannar inte... Skönt...
Väl framme vid bussen sjunker jag bara ihop en en hög och är glad att jag är framme.... HELVETE vad jobbigt det där var!!!!
3 varav på spåret, över en timmes körning, och typ 25 vurpor blev det...
Bara 2 timmar kvar till samlingen nu, så lastar in hojen i bussen, och hinner äta lite mat innan samlingen till hockeymatchen... Gjorde väl inte min bästa match nånsin....
Nu några dagar senare så sitter jag på jobbet med värsta träningsvärken i underarmarna, axlarna, bröstmusklerna, nacken, mellan skulderbladen, ryggen, och magen... Typ....
Enduro är djävulens påfund, och världens bästa träningsmetod...
På söndag är det dags igen... Kan inte vänta...
Precis så är det! Man får verkligen lida för att man saknar teknik. Det enda positiva är att crossen tål väldigt många vurpor, hittills har inget gått sönder på min och jag kan inte längre räkna vurporna. 
