Viktor L
Moderator
Det kan tyckas konstigt att man suktar efter att äga och köra en Honda. Länge har man suttit och dreglat på Youtube på alla japaners asläckra originalhojar och på hemsidor med vackra ombyggen. Igår blev längtan helt enkelt för mycket så jag ringde upp en herre på orten som råkar äga - och ha till salu - en av dessa maskiner. 
"Kan jag komma och ta en titt på den imorn?" (samtalet ägde rum igår)
"Visst, det ska inte vara några som helst problem." - "Slå en signal före bara."
Sagt och gjort. Jag inväntade ivrigt morgondagen (idag) för att åka iväg och titta och provköra.
Strax efter kl 18 ringde jag upp han och sa "Vi kommer." (farsan hakade på, en gammal hojkompis åt han nämligen).
I en liten lada i en liten by utanför stan hos en jäkla trevlig karl befinner sig maskinen. Inget märkvärdigt att se på vid första anblick. En halvtrist röd/laxrosa-aktig kulör pryder kåpor och tank men det är inte där ögonen fastnar. Man märker att man istället står och räknar hur många grenrör det egentligen är...
1...
2...
3...
4...
...
5...?
6...!
På bild och film kan man tycka att den ser ganska behändig ut, men när man väl står där bredvid den så är det en praktfull skapelse av yttersta kvalité. Inget tycks vara sparat på. Allt är väl tilltaget... med undantag kanske för framgaffeln som pryder den...
Vid det här laget förstår nog alla vilken hoj det är. En Honda CBX1000.
Alla vet vi att det är en speciell maskin. Speciellt ljudet ur ett 6-1 system. Att en tvåhjuling kan låta som en vråltrimmad turbo Porsche är för mig helt magiskt. Surret på tomgång är som sammet för öronen, helt underbart.
Vi knuffar ut den ur ladan i survädret (duggregn och 9 grader varmt) och varmkör lite.
"Nå, ska du ta en provtur?"
"Självklart!"
Vid detta lag flinade jag gott.
Jag lunkade iväg till bilen och hämtade jacka, handskar och hjälm. Ivrigt tog jag på mig allt och satte mig på hojen. Jag kan tycka att min GSX är stor men CBX:en är definitivt större, men sittkomforten var underbar.
Van vid min GSX med monstervrid på alla varv och växlar dock så tänker jag ju inte på att Hondans kolvar är jämförbara med en mopeds och får således stopp på den lika fort som jag hann tänka "Nu jävlar ska det gasas!". Igång med den igen och nu med lite mera gas.
Ut på vägen för att klämma och känna lite. Orken i motorn på låga varv går inte att jämföra med det jag har men vilken känsla - och vilket ljud!
Snabbt från 1:an upp till 2:an och efter det till 3:an och 4:an. Provade 5:an men det kändes att motorn inte riktigt har det där bottenvridet som man är van vid kring 60-70km/h. Ner på 4:an igen och gasa på.
Nu börjar det likna något.
Vilket sömlöst effektflöde i motorn. Gasar på från 70-110km/h utan så mycket som en knystning, bara ett vrål utan dess like kommandes från avgasröret. Man får ha i åtanke att detta är "the shit", men för 30 år sedan. Man kan inte alltid räkna med att det ska fungera till 110%... speciellt när maskinen gått 13 000 mil.
Lyckan är vid det här laget fullständigt. Jag har ett vrålflin från öra till öra och håller på att skratta mig harmynt.
Hade gärna gasat betydligt mer då enligt ägaren "Du ska känna över 7000 varv, då börjar det hända saker." men med halvtaskiga, kalla, gamla däck och kälskott i vägen så långt ögat når så rycker det rätt fort i fegnerven.
Kör några kilometer och styr kosan tillbaka mot byn. Parkerar, tar av mig hjälmen och utbrister:
"Wow!"
Ville bara dela med mig av min upplevelse. Som en fotnot tänkte jag bara säga att jag inte på något sätt rekommenderar körkortslösa 20-åringar att sätta sig på avställda veteranhojar och gasa utav helvete i Byhåla 2.
Nu återstår det bara att skrapa fram lite välbehövda finansiärer. Hojen skall bli min!
"Kan jag komma och ta en titt på den imorn?" (samtalet ägde rum igår)
"Visst, det ska inte vara några som helst problem." - "Slå en signal före bara."
Sagt och gjort. Jag inväntade ivrigt morgondagen (idag) för att åka iväg och titta och provköra.
Strax efter kl 18 ringde jag upp han och sa "Vi kommer." (farsan hakade på, en gammal hojkompis åt han nämligen).
I en liten lada i en liten by utanför stan hos en jäkla trevlig karl befinner sig maskinen. Inget märkvärdigt att se på vid första anblick. En halvtrist röd/laxrosa-aktig kulör pryder kåpor och tank men det är inte där ögonen fastnar. Man märker att man istället står och räknar hur många grenrör det egentligen är...
1...
2...
3...
4...
...
5...?
6...!
På bild och film kan man tycka att den ser ganska behändig ut, men när man väl står där bredvid den så är det en praktfull skapelse av yttersta kvalité. Inget tycks vara sparat på. Allt är väl tilltaget... med undantag kanske för framgaffeln som pryder den...
Vid det här laget förstår nog alla vilken hoj det är. En Honda CBX1000.
Alla vet vi att det är en speciell maskin. Speciellt ljudet ur ett 6-1 system. Att en tvåhjuling kan låta som en vråltrimmad turbo Porsche är för mig helt magiskt. Surret på tomgång är som sammet för öronen, helt underbart.
Vi knuffar ut den ur ladan i survädret (duggregn och 9 grader varmt) och varmkör lite.
"Nå, ska du ta en provtur?"
"Självklart!"
Vid detta lag flinade jag gott.
Jag lunkade iväg till bilen och hämtade jacka, handskar och hjälm. Ivrigt tog jag på mig allt och satte mig på hojen. Jag kan tycka att min GSX är stor men CBX:en är definitivt större, men sittkomforten var underbar.
Van vid min GSX med monstervrid på alla varv och växlar dock så tänker jag ju inte på att Hondans kolvar är jämförbara med en mopeds och får således stopp på den lika fort som jag hann tänka "Nu jävlar ska det gasas!". Igång med den igen och nu med lite mera gas.
Ut på vägen för att klämma och känna lite. Orken i motorn på låga varv går inte att jämföra med det jag har men vilken känsla - och vilket ljud!
Snabbt från 1:an upp till 2:an och efter det till 3:an och 4:an. Provade 5:an men det kändes att motorn inte riktigt har det där bottenvridet som man är van vid kring 60-70km/h. Ner på 4:an igen och gasa på.
Nu börjar det likna något.
Vilket sömlöst effektflöde i motorn. Gasar på från 70-110km/h utan så mycket som en knystning, bara ett vrål utan dess like kommandes från avgasröret. Man får ha i åtanke att detta är "the shit", men för 30 år sedan. Man kan inte alltid räkna med att det ska fungera till 110%... speciellt när maskinen gått 13 000 mil.
Lyckan är vid det här laget fullständigt. Jag har ett vrålflin från öra till öra och håller på att skratta mig harmynt.
Hade gärna gasat betydligt mer då enligt ägaren "Du ska känna över 7000 varv, då börjar det hända saker." men med halvtaskiga, kalla, gamla däck och kälskott i vägen så långt ögat når så rycker det rätt fort i fegnerven.
Kör några kilometer och styr kosan tillbaka mot byn. Parkerar, tar av mig hjälmen och utbrister:
"Wow!"
Ville bara dela med mig av min upplevelse. Som en fotnot tänkte jag bara säga att jag inte på något sätt rekommenderar körkortslösa 20-åringar att sätta sig på avställda veteranhojar och gasa utav helvete i Byhåla 2.
Nu återstår det bara att skrapa fram lite välbehövda finansiärer. Hojen skall bli min!
, såg bilden på blocket. Lycka till med köpet.
