Jag körde omkull i tisdags. Jag hade just svängt in på ett industriområde med stora asfaltplaner och dåligt markerade gator när det dyker upp en bil från höger, dold bakom några parkerade bilar. Eller dold vet jag inte, man sitter ju högt på MC, så jag måste bara ha missat den. Hursomhelst så ser jag den kanske tio meter framför mig, jag är redan uppe i legal fart och panikbromsar... går omkull. Jag blir såpass överraskad av bilen att jag bara hinner tänka "åh fan.." och sen är resten instinktivt... nästa tanke jag minns är "varfan är bilen, varfan är bilen..." när jag glider längs asfalten. Jag visste inte om den hunnit stanna eller om jag skulle träffa den.
Till slut stannar jag och konstaterar att jag inte blivit överkörd, ser att bilen står still en bit ifrån mig och att hojen ligger en bra bit bort. Jag lever, känner ingen smärta och är naturligtvis mest oroad över hojen. Man är ju funtad på det viset. Hojen är illa tilltygad. Generatorkåpan är nerslipad, det är en enorm buckla i tanken, skärmen över lampan är lös och nerslipad och hela baken repad.
Några killar från en lackfirma brevid kommer och hjälper mig resa hojen och kollar hur det är med mig (tack så mycket!). Jag har oftast skinnställ på mig, men inte denna gång, förstås. Jag har skrapat upp händerna, ena underarmen, armbågarna och knät. Helt mirakulöst egentligen, kunde gått så mycket sämre.
Efter krashen är jag märkligt obrydd över att min kära cykel är utslagen för säsongen och kommer behöva delar för en massa pengar, jag är glad att jag lever antar jag.
Då jag planerat MC-semester i sommar kommer jag behöva en cykel till det, och sitter och funderar över vad det ska bli... men jag känner någonstans en djup olust inför att hoppa upp på en MC igen, jag har blivit rädd tror jag. Jag mår fysiskt utmärkt med tanke på de obefintliga skyddskläderna, och har därmed än mer bevis på min tes att jag är odödlig, men jag mår fan inte gott över hur snabbt det vände från en liten tur med hojen till total wipeout.
Ni som krashat ute i trafiken, hur mådde ni efteråt? Släppte det efter ett tag eller blev det en permanent läxa?
Missuppfatta mig inte, jag har lärt mig en hel del av min krash, men man vill ju inte tappa glädjen för det
Ville bara skriva av mig lite.
Till slut stannar jag och konstaterar att jag inte blivit överkörd, ser att bilen står still en bit ifrån mig och att hojen ligger en bra bit bort. Jag lever, känner ingen smärta och är naturligtvis mest oroad över hojen. Man är ju funtad på det viset. Hojen är illa tilltygad. Generatorkåpan är nerslipad, det är en enorm buckla i tanken, skärmen över lampan är lös och nerslipad och hela baken repad.
Några killar från en lackfirma brevid kommer och hjälper mig resa hojen och kollar hur det är med mig (tack så mycket!). Jag har oftast skinnställ på mig, men inte denna gång, förstås. Jag har skrapat upp händerna, ena underarmen, armbågarna och knät. Helt mirakulöst egentligen, kunde gått så mycket sämre.
Efter krashen är jag märkligt obrydd över att min kära cykel är utslagen för säsongen och kommer behöva delar för en massa pengar, jag är glad att jag lever antar jag.
Då jag planerat MC-semester i sommar kommer jag behöva en cykel till det, och sitter och funderar över vad det ska bli... men jag känner någonstans en djup olust inför att hoppa upp på en MC igen, jag har blivit rädd tror jag. Jag mår fysiskt utmärkt med tanke på de obefintliga skyddskläderna, och har därmed än mer bevis på min tes att jag är odödlig, men jag mår fan inte gott över hur snabbt det vände från en liten tur med hojen till total wipeout.
Ni som krashat ute i trafiken, hur mådde ni efteråt? Släppte det efter ett tag eller blev det en permanent läxa?
Missuppfatta mig inte, jag har lärt mig en hel del av min krash, men man vill ju inte tappa glädjen för det
Ville bara skriva av mig lite.
? Har själv varit nära att klota med en bil där...
