Solen lysste på på en alldeles klarblå himmel i morse när jag steg upp. Hmm, tankarna på att man kanske skulle åka ner Falken o träna lite började sakta ta form. Det är ju trots allt inte så många tillfällen kvar att köra på i år och SMHI hade ju lovat fint väder på Falken.
Falken ja, usch eländiga hemska bana, där har man ju bara kört tre gånger tidigare i år och en bästa tid som på sin höjd kanske skulle ha räckt till att spöa GSXR1100R. I våras gick det tom så illa så att jag var tvungen att ta nästan två månaders paus från allt vad hojåkning heter.
Magnus, #35 i R600 ringde och undrade om vi möjligtvis skulle kunna samåka ner till Falken. Sagt och gjort, från beslut till handling här skulle det köras hoj på Falken minsann. Björn avböjde att följa med, han skulle meditera sig i form eller nåt inför STCC på Våler. Raskt ner till garaget och kränga på något gammalt sunkslick o hjälpligt ta bort alla tillfälligt påmonterade gatattribut. ( varför man får för sig att köra Knutstorp - Gälleråsen en lördag kväll övergår tom mitt förstånd). Klockan 2 skulle Magnus varit upphämtad. I sedvanlig ordning hade jag inte ens lämnat mitt eget garage vid tvådraget. Varför blir det så här varenda gång?
Nåväl en dryg halvtimma försent kunde jag o Magnus svänga ut på vägen och äntligen sätta fart mot Falken. Någonstans söder om Fjärås blir vi just omkörda av en bil samtidigt som det säger POFF.
- Var det där vi undrade Magnus, Nääää sa jag, det var nog en avgasknall från bilen som körde förbi. Men vänta nu avgasknallar brukar man ju få vid avslag. Bäst att kolla i speglarna. Och mycket jävla riktigt, poffet var från oss. På vänster sida vrider sig gummi- o stålcordslamsorna i sina egna konvulsioner från ett av vårt nyss exploderade däck på vår vagn. Man ska ha boggievagn.
Bara att sakta in och glida in på utfarten av rastplatsen som vi just passerat och inspektera skadorna. Däcket ser ut som någon har sprängt en dynamitgubbe i det och helt klart är att vi kör inte en meter till på de slamsorna. Vad att göra? Ge upp o sura? Köra vidare med tre hjul på vagnen? Nu är goda råd dyra. Vilken tur att jag kom ihåg att jag hade sparat Mikael Hägerström på Allt i Däcks telefonnr innan den raskt stigande halten av stresshormoner i kroppen sopade bort all form av möjlighet till rationellt tänkade. Inga problem sa Mikael, åk in till min verkstad i Varberg så ringer jag killarna och varskor dem om att ni är på väg in. Snabb losskoppling av vagnen, bort med hjulet, in med det i bilen och i Autobahnfart ner mot Varberg o Allt i däck.
Strax efter Varberg norra måste vi göra en riktig Rossi inbromsning för två stycken långtradare som har bestämt sig för att rejsa o köra om varandra i uppförslut. Jag lovar er att aldrig i hela mitt liv har jag varit så frestad att köra om till höger på vägrenen. Inte förräns vid Varberg mitt kan vi köra om dem till höger på avfarten och dessa två chauförer vet verkligen hur mitt vänstra långfinger ser ut.
Väl framme vid Allt i Däck så står en mekaniker där med ett däck i handen o väntar på oss. Några få minuter senare o hundralappar mindre är vi på väg igen norrut.
Ny sprintkörning upp till Fjärås för att vända och sedan ner till vagnen vid rastplatsen. Behöver jag tala om att det är vägarbete strax söder om Fjärås påfarten. Klockan har rusat fram till fyra när äntligen är framme vid vagnen o vi båda tänker att det här tar väl en fem minuter att sätta på däcket och kanske har vi en liten chans att hinna ner till Falken före fem. Men ack vad vi bedrog oss. Inte förräns vi kommer på att vi kanske skall använda bilens domkraft får vi på det jävla hjulet. Minst tjugofem min har vi sölat bort bland stresshormonerna. Mot Falken, nu jävlar skall det åkas hoj!!!
Nu uppenbarar sig nästa prövning. Vi har ingen bensin kvar i bilen. Vi hade planerat att tanka på Preem vid avfarten vid Falkenberg. Men vår bensin har vi bränt upp på vår lilla extra tur upp o ner längs kusten. Färddatorn skriker ilsket att vi har lika stor chans att nå Falkenberg som en isbit i helvetet har att överleva längre än 5sek. Inte ens Björkäng når vi utan vi måste stanna på motorvägen uppklämda mot ett vägräcke med vår 2,30m bredda vagn. I med några liter ur en dunk och raskt in på Björkäng för en nödtank.
Till slut är vi framme vid Falken strax före halv sex och vi får de två sista platserna i licensgruppen samtidigt snabba gatgruppens pass ute på banan lider mot sitt slut. Förresten tack för kaffesponset, Helena!. Inte går vårt ekipage igenom tunneln heller. Det är bara att stanna snällt vid grinden o slita ut hojarna ur vagnen o köra igenom tunneln. Parkera hojen i en depåbox ( gatstödet är fortfarande kvar! ) och snabbt ut till Per vid depåräcket o påtala för honom att vi vill gärna kommer över banan efter nästa avflaggning. Vi kommer äntligen över och kan parkera. Leta fram skinnställ o övriga nödvändiga attribut för hojåkning och på med dessa. Med ungerfär tre minuters marginal till andra passet är jag o Magnus trötta o genomsvettiga men redo att med iskalla däck ge oss i kast med Falken!!!
Direkt ute på banan så känner jag att någonting inte alls är som det brukar. Den lokala Falkenbergsmaffian som brukar flyga förbi och fullständigt pulverisera alla former av drömmar om att man en dag kanske skulle kunna lära sig att köra åtminstone lite fort på Falken flyger inte förbi idag. Nej, de flyger inte förbi, de kör förbi idag istället. Vad har hänt? Knät skrapar i på de mest underliga ställen där det aldrig har skrapat i innan. Plötsligt tar det stopp på gasrullen strax innan krönet efter högfartarn, det har aldrig hänt innan och jag blir synnerligen förvånad över mig själv. Och var är Magnus? Han gick ut strax efter mig och vid det här laget borde han kört förbi för länge sen. Äntligen är passet slut, jag är trött, pulsen är hög och munnen helt torr.
Till andra passet letar jag fram Björns laptimer och monterar den. Tom däckvärmarna hinner vi montera på. Samma saker händer sedan på andra passet igen. Det är inte alls som vanligt och de som brukar flyga förbi kör förbi istället. Och Magnus som gick ut precis efter mig den här gången syns inte till någonstans. Det är inte förrän jag pga av trötthet sänker tempot en aning som han kommer o smyger förbi. Äntligen kommer målflaggan efter ett ovanligt långt pass. In i depå och det är inte utan förväntan som jag börjar pilla på laptimern. Men tänker man, det är väl samma soptider som vanligt och inget att skriva något om.
51,10 och ytterligare några 51or till och det mina vänner är personbästa med nästan 3sekunder och det hade räckt till 26:e plats på griden i R1000 i maj. GSXR1100R du är härmed krossad och det är jag som är #62, för alltid!
Att det kan vara så skoj att köra att köra hoj ibland.
Hemfärden förflöt lugnt och stilla utan några som helst missöden. Hur det nu kunde gå till?
En liten festlig avslutning blev det dock. Efter att ha parkerat vagnen o kommit körandes sista biten hem genom Allén här i Göteborg vid rödljuset strax innan Trägårn så stannar jag bredvid en S40T4 som vill rödljusrejsa. Jaja ok då. Grönt och iväg. Jag får en lite mindre bra start o tappar några meter, i med tvåan o den lilla högerknicken vid infarten till Trägårn närmar sig snabbt. Jag lämnar rejält med plats åt killen på högersidan och håller stumfullt genom knicken. Han bara fösvinner, bakåt!
Aaaaahhh sådär nu var det bara att glida lugnt hemåt och parkera.
Imorgon är det upp och väg mot Norge o Våler med Björn där han skall visa Jorpes o Norrmännen hur man kör hoj.
Godnatt.
Falken ja, usch eländiga hemska bana, där har man ju bara kört tre gånger tidigare i år och en bästa tid som på sin höjd kanske skulle ha räckt till att spöa GSXR1100R. I våras gick det tom så illa så att jag var tvungen att ta nästan två månaders paus från allt vad hojåkning heter.
Magnus, #35 i R600 ringde och undrade om vi möjligtvis skulle kunna samåka ner till Falken. Sagt och gjort, från beslut till handling här skulle det köras hoj på Falken minsann. Björn avböjde att följa med, han skulle meditera sig i form eller nåt inför STCC på Våler. Raskt ner till garaget och kränga på något gammalt sunkslick o hjälpligt ta bort alla tillfälligt påmonterade gatattribut. ( varför man får för sig att köra Knutstorp - Gälleråsen en lördag kväll övergår tom mitt förstånd). Klockan 2 skulle Magnus varit upphämtad. I sedvanlig ordning hade jag inte ens lämnat mitt eget garage vid tvådraget. Varför blir det så här varenda gång?
Nåväl en dryg halvtimma försent kunde jag o Magnus svänga ut på vägen och äntligen sätta fart mot Falken. Någonstans söder om Fjärås blir vi just omkörda av en bil samtidigt som det säger POFF.
- Var det där vi undrade Magnus, Nääää sa jag, det var nog en avgasknall från bilen som körde förbi. Men vänta nu avgasknallar brukar man ju få vid avslag. Bäst att kolla i speglarna. Och mycket jävla riktigt, poffet var från oss. På vänster sida vrider sig gummi- o stålcordslamsorna i sina egna konvulsioner från ett av vårt nyss exploderade däck på vår vagn. Man ska ha boggievagn.
Bara att sakta in och glida in på utfarten av rastplatsen som vi just passerat och inspektera skadorna. Däcket ser ut som någon har sprängt en dynamitgubbe i det och helt klart är att vi kör inte en meter till på de slamsorna. Vad att göra? Ge upp o sura? Köra vidare med tre hjul på vagnen? Nu är goda råd dyra. Vilken tur att jag kom ihåg att jag hade sparat Mikael Hägerström på Allt i Däcks telefonnr innan den raskt stigande halten av stresshormoner i kroppen sopade bort all form av möjlighet till rationellt tänkade. Inga problem sa Mikael, åk in till min verkstad i Varberg så ringer jag killarna och varskor dem om att ni är på väg in. Snabb losskoppling av vagnen, bort med hjulet, in med det i bilen och i Autobahnfart ner mot Varberg o Allt i däck.
Strax efter Varberg norra måste vi göra en riktig Rossi inbromsning för två stycken långtradare som har bestämt sig för att rejsa o köra om varandra i uppförslut. Jag lovar er att aldrig i hela mitt liv har jag varit så frestad att köra om till höger på vägrenen. Inte förräns vid Varberg mitt kan vi köra om dem till höger på avfarten och dessa två chauförer vet verkligen hur mitt vänstra långfinger ser ut.
Väl framme vid Allt i Däck så står en mekaniker där med ett däck i handen o väntar på oss. Några få minuter senare o hundralappar mindre är vi på väg igen norrut.
Ny sprintkörning upp till Fjärås för att vända och sedan ner till vagnen vid rastplatsen. Behöver jag tala om att det är vägarbete strax söder om Fjärås påfarten. Klockan har rusat fram till fyra när äntligen är framme vid vagnen o vi båda tänker att det här tar väl en fem minuter att sätta på däcket och kanske har vi en liten chans att hinna ner till Falken före fem. Men ack vad vi bedrog oss. Inte förräns vi kommer på att vi kanske skall använda bilens domkraft får vi på det jävla hjulet. Minst tjugofem min har vi sölat bort bland stresshormonerna. Mot Falken, nu jävlar skall det åkas hoj!!!
Nu uppenbarar sig nästa prövning. Vi har ingen bensin kvar i bilen. Vi hade planerat att tanka på Preem vid avfarten vid Falkenberg. Men vår bensin har vi bränt upp på vår lilla extra tur upp o ner längs kusten. Färddatorn skriker ilsket att vi har lika stor chans att nå Falkenberg som en isbit i helvetet har att överleva längre än 5sek. Inte ens Björkäng når vi utan vi måste stanna på motorvägen uppklämda mot ett vägräcke med vår 2,30m bredda vagn. I med några liter ur en dunk och raskt in på Björkäng för en nödtank.
Till slut är vi framme vid Falken strax före halv sex och vi får de två sista platserna i licensgruppen samtidigt snabba gatgruppens pass ute på banan lider mot sitt slut. Förresten tack för kaffesponset, Helena!. Inte går vårt ekipage igenom tunneln heller. Det är bara att stanna snällt vid grinden o slita ut hojarna ur vagnen o köra igenom tunneln. Parkera hojen i en depåbox ( gatstödet är fortfarande kvar! ) och snabbt ut till Per vid depåräcket o påtala för honom att vi vill gärna kommer över banan efter nästa avflaggning. Vi kommer äntligen över och kan parkera. Leta fram skinnställ o övriga nödvändiga attribut för hojåkning och på med dessa. Med ungerfär tre minuters marginal till andra passet är jag o Magnus trötta o genomsvettiga men redo att med iskalla däck ge oss i kast med Falken!!!
Direkt ute på banan så känner jag att någonting inte alls är som det brukar. Den lokala Falkenbergsmaffian som brukar flyga förbi och fullständigt pulverisera alla former av drömmar om att man en dag kanske skulle kunna lära sig att köra åtminstone lite fort på Falken flyger inte förbi idag. Nej, de flyger inte förbi, de kör förbi idag istället. Vad har hänt? Knät skrapar i på de mest underliga ställen där det aldrig har skrapat i innan. Plötsligt tar det stopp på gasrullen strax innan krönet efter högfartarn, det har aldrig hänt innan och jag blir synnerligen förvånad över mig själv. Och var är Magnus? Han gick ut strax efter mig och vid det här laget borde han kört förbi för länge sen. Äntligen är passet slut, jag är trött, pulsen är hög och munnen helt torr.
Till andra passet letar jag fram Björns laptimer och monterar den. Tom däckvärmarna hinner vi montera på. Samma saker händer sedan på andra passet igen. Det är inte alls som vanligt och de som brukar flyga förbi kör förbi istället. Och Magnus som gick ut precis efter mig den här gången syns inte till någonstans. Det är inte förrän jag pga av trötthet sänker tempot en aning som han kommer o smyger förbi. Äntligen kommer målflaggan efter ett ovanligt långt pass. In i depå och det är inte utan förväntan som jag börjar pilla på laptimern. Men tänker man, det är väl samma soptider som vanligt och inget att skriva något om.
51,10 och ytterligare några 51or till och det mina vänner är personbästa med nästan 3sekunder och det hade räckt till 26:e plats på griden i R1000 i maj. GSXR1100R du är härmed krossad och det är jag som är #62, för alltid!
Att det kan vara så skoj att köra att köra hoj ibland.
Hemfärden förflöt lugnt och stilla utan några som helst missöden. Hur det nu kunde gå till?
En liten festlig avslutning blev det dock. Efter att ha parkerat vagnen o kommit körandes sista biten hem genom Allén här i Göteborg vid rödljuset strax innan Trägårn så stannar jag bredvid en S40T4 som vill rödljusrejsa. Jaja ok då. Grönt och iväg. Jag får en lite mindre bra start o tappar några meter, i med tvåan o den lilla högerknicken vid infarten till Trägårn närmar sig snabbt. Jag lämnar rejält med plats åt killen på högersidan och håller stumfullt genom knicken. Han bara fösvinner, bakåt!
Aaaaahhh sådär nu var det bara att glida lugnt hemåt och parkera.
Imorgon är det upp och väg mot Norge o Våler med Björn där han skall visa Jorpes o Norrmännen hur man kör hoj.
Godnatt.
r på ERF:et med en hoj som bara varvade 9K och då hade jag körpass på mer än 1 timme i stöten, men visst får du köpa #62 för ett flak fulöl.
