Kinahojar coming up

[Bushido]

Med skillnaden att japanerna har sitt Kaisen, viljan/tvånget att ständigt förbättra sin kvalitet och produkt. Kineserna har inte det mottot, det är bara fokus på att ta fram fräna grejor fort som fan, om de fortfarande funkar efter några år är fullständigt ointressant, då finns ju nåt nyare och ännu fränare på marknaden, köp nytt istället för att gnälla över din gamla skit.

Nerd Mode - Activate!

Man ska också betänka det faktum att japanerna har en, i min personliga mening, oöverträffad förmåga att med detta mantra göra det bästa man kan med det lilla man har.

Titta bara på japanska svärd. Japan är ett väldigt fattigt land om man ser till naturresurser som järnmalm. Det de hade i måttliga mängder var järnhaltig sand, magnetit. Om du vill tillverka ett svärd så hade du normalt sett inte ens fnyst åt magnetit, det är ett rent skitmaterial och kräver svår och mödosam rafinering innan det går att göra något vettigt av. Ändå tog japanerna detta skitmaterial och skapade något som än idag är smått mytomspunnet och högaktat ur hantverksperspektiv. De gjorde bokstavligt talat stål av sand, och eftersom det resulterande stålet var av undermålig och extremt varierande kvalitet så uppfann man metoder för att kombinera dessa dåliga och varierande faktorer till något som åtminstone var funktionellt.

Man lyckades hitta metoder att identifiera det stål som uppnått hög kolhalt=härdbarhet=hårdhet och reserverade detta för själva eggen på klingan, medan mjukare och böjligare stål dedikerades till själva ryggen och sidorna på svärden. efter mycket om, men, vällning, och så vidare så blev den slutliga produkten ett skarpt svärd som höll en god skärpa och som böjs snarare än knäcks vid snedbelastning. Det är absolut inte jämförbart med moderna stål som kan skräddarsys och dedikeras till sina tilltänkta uppgifter, men för sin tid och framförallt med tanke på det råmaterial man hade tillgängligt så är det i princip jämförbart med rymdteknik. Ett böjt svärd går åtminstone att använda, till skillnad från ett som helt sonika går av.

Jämför det med vikingarna som hade fördelen av bra råmaterial, rikligt med järnhaltig malm som gick att förädla och förfina till ordentliga fjäderstålskvaliteter. Hållbara svärd som ändå höll en duglig egg. Hade du gett vikingatida smeder magnetit och bett dem att smida ett svärd så hade de antagligen bara skakat på huvet och sagt "Vad i helv... Detta kan jag inte göra något av, alls". Men japanerna gjorde inte bara något av sagda skitmaterial, de gjorde något extraordinärt.

Sen råder delade meningar om vem som faktiskt uppfann de relevanta teknikerna kring detta forna smide, huruvida kunskapen importerades från kina och så vidare... Jag tycker inte att det hela blir desto mindre anmärkningsvärt, lite hjälp på traven kan väl alla få om det nu är så. Man kan inte gärna frånta japanerna att de lyckades göra något bra av ren skit, de om några lyckades fanimig att polera en bajskorv

På tal om att polera en bajskorv:

Dorodango, även det ett japanskt hantverk som går ut på att polera ett undermåligt material (i detta fall en lerboll) tills den glänser. Vilket tydligen också går att applicera på ren skit... Case in point

 

[L. Mäkinen]