Tja, när "fisken" var en encellig lite pryl, och strängt taget inte mycket till fisk, hade den förstås inga ögon. Efter något tusental generationer eller så råkade en sån där pryl misslyckas med att dela sig, så den fick en siamesisk tvilling och blev tvåcellig. Det visade sig finnas en poäng med att vara tvåcellig, så den förökade sig. Fortfarande hade den inga ögon.
...
När ytterligare några miljarder generationer passerat hade ganska många celler klumpat ihop sig, genom otaliga mutationer, och nu hade den utvecklat förmågan att knuffa sig i någon riktning längs blad och stenar för att kunna käka alger eller vad som nu finns att äta där. Fortfarande hade den inga ögon, men en del fick någon eller några ljuskänsliga celler lite slumpmässigt utspridda på kroppen. Det visade sig att de som hade förmågan att känna om det var ljust eller inte, och som dessutom föredrog ljuset, klarade sig lite bättre, för på den sidan om stenarna fanns det mer mat, och därför blev det fler sådana kvar.
...
Av de som hade ljuskänsliga celler på kroppen visade det sig efter ytterligare många många generationer att de där cellerna satt mest på ena sidan kunde avgöra bättre vilket håll de skulle svänga för att komma mot ljuset, så efter ytterligare några miljoner generationer hade de flesta sina ljuskänsliga celler i koncentrerade områden.
...
Nu blev det orostider, en annan art hade utvecklat förmågan att urskilja dofter (eller vad det nu heter under vatten), och på så sätt kunde de hitta våra fiskar och käka upp dem. Många små fiskar gick åt, men det visade sig att vissa hade mindre pigment i huden där de ljuskänsliga cellerna satt, och de var lite bättre på att avgöra varifrån skuggan kom farande, och kunde därför lättare undkomma.
...
Efter att jagats några miljoner generationer till fanns nästan bara fiskarna med lite genomskinlig hud över ljuscellerna kvar, och en del av dem råkade dessutom ha fått en liten missbildning som gjorde att de fick som en liten böld där. Det visade sig vara otroligt användbart eftersom ljuset bröts i den lilla bullen och gick att riktningsbestämma ännu bättre. Detta gjorde dessutom att de nu själva lättare kunde hitta annat ätbart som flöt omkring i vattnet, och använda ljus för att jaga.
...
Så småningom hade de flesta den lilla bölden. Eftersom rovdjuren som jagade dem måste upptäckas på långt håll om fiskarna skulle hinna undan, medan maten de själva jagade fanns nära, så var det en fördel att kunna fokusera om genom att tänja lite på bullen, som vi vid det här laget kan kalla linsen. En del hade lite mer muskler i den delen av vad vi nu snart skulle kunna börja kalla ansiktet, och kunde därför lättare anpassa sig till vad de skulle titta på.
...
Efter ytterligare några miljoner generationer kunde fiskarna se så bra att de utan problem kan hitta en Flying Lure, eller vad de nu heter, på flera meters håll.
Eller något sådant, vad vet jag, jag är ingen biolog.
Last edited:
