Det där med kontrollbehov som nån skrev verkar vara väldigt vanligt. Min gubbe tycker det är skitläskigt att åka bakpå och han vägrar att åka annat än radiobilarna på Grönan just för att han inte har kontroll.
Det är skönt att kunna ge nån annan kontrollen och bara fullt lita på att den personen faktiskt fixar det han håller på med.
När man åker bakom har man ingen som helst möjlighet att påverka om det är nära att smälla t.ex, det är bara att andas med magen och följa med dit det bär och inte röra en fena för att skydda sig själv. Blir det lite akut att dra iväg snabbt så är det bara att hänga med så gott det går, för då kan han inte ta någon hänsyn längre.
För min del spelar det en stor roll om hojen låter mycket, för motorljudet avslöjar allt om vad han där framme håller på med/tänker göra. Jag måste hinna byta åkstil beroende på om det ska läggas ner eller upp o wheela. Inför en stoppie måste jag också vara med, för jag vet att det kommer men inte exakt när eller hur hög den blir.
Just nu har vi ingen hoj där jag har en tank att hålla emot på, stunthojen är dentad och motarderna, ja där är det kört. Det gäller alltså för mig att hitta ett sätt att hålla emot utan att störa gubbens körning, så det är lite spännande ibland.
Men, det som är lite tråkigt är att så många har så negativa tankar om att åka två, för det är kul. Det är inte så att det är jag som tjatar om att få åka med jämt, gubben
vill att jag åker med för han tycker det är kul. Men jag har höga krav och blir väldigt lätt uttråkad, så därför brukar jag strunta i att åka med när jag vet att vi ändå bara kommer stå och häcka istället för att köra. Onsdagar är det tråkigaste som finns, häckandet vet inga gränser och jag ser ingen mening alls med att ta hojen för att sen bara parkera den lite här o där.
Idag däremot blir det en heldag på vägarna, bara jag o gubben, underbart väder och en hel massa slingriga småvägar, det är fan värt mer än allt guld i världen
Kram på er alla som vi kör ifrån idag och även på er som vi inte kommer ikapp