Hej
Slutpipan (eller stinger pipe eller tail pipe) på en expansionskammare bestämmer hur stor del av pulsen som ska återvända till cylindern. Man kan säga att den ställer "laddtrycket" i kammaren. Så om man med en given diameter på slutröret väljer att öka längden över det optimala så kommer kolven få det hett om öronen och toppeffekten sjunker även om mellanregistervridet kan öka. Samma sker om man med en given längd på röret väljer att gå ned i diameter. Eller "proppa i ull" i det befintliga.
Om man sätter på ett rör med större diameter än original, eller med för kort längd så blir verkningsgraden på expansionskammaren dålig och man tappar vrid och därmed toppeffekt.
Så jag tycker att du ska bibehålla den längd och diameter som gäller för din kammare. Det bästa är att ha en absorptionsljuddämpare. Dvs man låter en del av slutrörret vara perforerat (i praktiken ett rör tillverkat av sållplåt). Runt detta har man sedan ett stort tunnväggigt rör i tunn stål eller alu, alternativt kol- eller glasfiber. Detta mantelrör fixeras med gavlar, alternativt kan framkanten fastsvetsas eller hårdlödas i expansionskammares aktersta kona (baffle) om mantelröret görs i tunn stålplåt. Mellanrummet mellan mantelröret och det perforerade stingerröret proppas sedan hårt med sten- eller glasull.
En sådan absorptionsljuddämpare dämpar mest högfrekvens. Dvs ljudet blir dovare och lite mörkare. Låna eller köp en bok om tvåtaktstrimning och expansionskammarbygge. Där brukar finnas fina skisser och beskrivningar på hur du bygger upp välfungerande ljudämpare efter en expansionskammare.
Så sensmoralen är alltså: slutröret är avvägt motor och expansionskammare både till längd och diameter. Det är mer saker än akustik som påverkas om man mixtrar med det.
/J (gammal expansionskammarbyggare)