Jag har ingen aning om varför jag återvänder till denna tråd, gång efter annan.
Fascination? Något undertryckt? Trauma i barndomen? Självplågeri?
Jag vet inte. Någon längtan efter dessa sammalika tingestar har inte infunnit sig. Inget wow över en gnutta mer krom eller en nästan likadan tankdekal. Ingen extas över små varianter av skärm på samma tema.
En fascination över människorna kan jag dock förnimma, rentav avundas er en smula. Att yvas så mycket över något som dessvärre lämnar mig helt kall, det vill jag ha. Kanske förstår jag bättre om jag plockar fram mina gamla hojmagasinet och mcm, fast det var mer hantverk och snickarglädje som imponerade.
Håller mig till min mellanmjölkhoj, som i princip gör vad man ber den om, utom att gå jättefort, vilket torde vara bra för mig...