Skrivet med glimten i ögat och ett försök till att vara skämtsam.
Bara en sån sak som att lasta på kärran och spänna fast hoj kan ju vara ett problem.
Har inte kört hoj (enduro i skogen) på hela semestern, däremot har jag styrketränat på gym och joggat i spåret. I helgen var det dags för ett första försök att komma tillbaka på banan. 22 grader varmt.
Det gick bra (att spänna fast hojen på släpet) men jag hade glömt att jag köpt nya fina spännband som är till för sånt där och istället använde jag mina gamla. Alltså helt vanliga spännband med snabb-låsning i form av ett tum-trycks-pänne av den grövre sorten. Fungerade alldeles utmärk men det hade nog varit lättare att använda de nya som är mer anpassade för detta.
Väl på plats så gick lyftet upp på crosspallen bra och jag klarade att byta om helt själv. När crossstövlarna var på så kom första krampen i ena vaden och sedan i hela (under) foten på andra benet. Annars så börjar faktiskt mina skor kännas bättre och bättre och nu har jag lite mer känsla i dem (krampen släppte efter ett tag). Trodde nog aldrig att de skulle kännas såhär bra när jag för första gången jag testade dem och beskrev känslan här, tidigare i tråden. Nu har jag iaf lite kontroll med dem på.
Träningsgrupperna samlades för upprop och jag tror att alla var lika taggade på att få komma iväg.
Träningen skulle gå ut på att hantera halt underlag och hantera svårare partier i spåret/skogen. Samtidigt var det en form av repetion av det vi tränat på innan sommaren. Fler än jag hade tagit en paus (varit ute med båten och käkat glass) så ganska snart fick vi höra något om att våran grundposition var lite off. Sedan kom det där med att stå på trampdynorna för några och självklart fanns det flera som läste reklamen på framskärmen istället för att sätta blicken långt fram.
Slingan som vi körde på var väldigt hård och dammig. Den var även väldigt spårig så under första inkörningsvarvarven var det flera som kraschade. Framhjulen försökte klättra ur de hårda spåren men lyckades inte. En förare kraschade så pass att han fick lämna träningen. Sånt är trist.
Jag tyckte den första halvan (1h) av träningen gick bra. Förutom de första vingliga varven så kändes det nästan som vanligt, om det inte vore för dammet och halkan. Som tur var (efter varje kortare genomgång) så kom jag nästan alltid iväg först från gruppen och de andra fick ta den skiten.
Första vattenpausen var väl behövlig. När jag skulle få upp hojen på crosspallen hade jag problem men på andra försöket lyckades jag. Började bli trött. Trotts att jag laddat med vatten innan träningen så svalde jag nu en liter utan att blinka.
På-t igen men nu verkar det som att den tidigare "taggningen" kanske hade slappnat av en smula och det kändes svårt at köra. Hittade ingen riktigt flytet och hade svårt med blicken och spårvalen. Efter några varv på den avkortade slingan började det kännas bättre igen och jag tror det handlade mest om att jag vandrade med blicken fram och tillbaka mellan skärmen och lite längre fram. Dels det men även att jag inte hade ett bra knäslut. Alltså, jag hade ett knäslut och jag kände hojen hela tiden men det var inte på ett bekvämt sätt och jag behövde lite för att hitta det. Vår slinga var i en ganska tajt skog med många branta uppför och nedförsbackar. Lite som att köra slalom med stora svängar i en slalombacke på tvären+ träd och väldigt spårigt.
På näst sista varvet tog jag yttern och fastnade framhjuet i en vall från innern och jag välte hojen. Ingen biggie men när jag skulle resa upp hojen i uppförsbacken så kändes det i hela kroppen att den var använd under de senaste 2 timmarna. Först då insåg jag att jag var trött på riktigt. Felet jag gjorde (fick höra det av coachen efteråt) var att jag hade blicken för nära framhjulet. I en sväng till att sedan köra uppför så behöver blicken vara ännu högre upp än vanligt och där misslyckads jag och det är väl sånt som händer när man blir trött.
Tillbaka i depån igen så skulle jag lyfta upp hojen på pallen igen men lyckades inte. Inte andra eller tredje gången heller och jag valde att luta den mot kärran istället.
En kort reflektion över hojen.
När jag körde i de större groparna (stalp heter det väl?) så lyckades jag att lyfta framhjulet så det inte blev så gumpigt men på en del ställen, där det fanns små stenar och hopp så kändes det som att bakhjulet fjongade iväg lite väl mycket. Nästas så att jag studsade av banan. Jag har gått ner en del i vikt, kan jag kanske behöva justera fjädringen något för att undvika detta?
När jag var klart så såg jag att den främre o-ringen var nästan ända ner på gaffeln. Kanske skulle behöva göra den lite långsammare på något sätt?
Kul att vara tillbaka igen. Kul att ta sig an nya utmaningar som flera påtalade att slingan vi körde var lite svårare än vanligt. Tyckte nog att jag körde generellt sätt bra. Jag hade ett flyt (kanske inte det bästa) och det kändes som att min position på hojen var okej.
För, jag hade ju kramp i korsryggen hela tiden.
