Varför hamna ni i "Sporthoj-träsket" ?

[IronMike]

Satt på jobbet och tänkte på försommar, lite kawagröna löv på träden, regn som torkar upp *luktar gott* ..ett pirr i magen, dags att ta en sväng.

Men varför började man åka hoj? "det är ju så farligt".. Samhället/media framställer hojåkandet som livsfarligt, tom på körskolorna snackas det om hemska referenser, överallt ser man bilder på lemlästade kroppar, frontade med en buss/lastbil. Man ser dödsannonser i tidningen med en liten hoj intill alla historier man hört, vänner/bekanta som dött..

Varför börjar man? ..någonstans så vet man väl vad man ger sig in på?

Pratar man med en "legend", legend inom sporthoj-branchen behöver inte vara mer än 26 år eller så, för att prata om stupade kamrater, som om det skett ett krig eller nåt i den stilen. Alla tycks ha förlorat nära och kära. Hemskt. Älskar vi det så mkt att vi riskerar vårt liv eller hälsa, eller "råkar" vi bara pyssla med nåt som vi tycker är skoj men skiter blint i riskerna?? Tror sig alla vara odödliga..

Själv börja man med A1 kort, PHETT - att hänga av moppe-polarna med sina suzuki K-50, med en dtr ostrypt på typ 26 hk.

Sen vart det tyngre prylar, de andra fortsatte vara muppar med sina volvo 240 å sx200 när de fylde 18. Jag chaka en gammel gixxer 750r när jag va 17 å plöjde dalslands skogsvägar nattetid, på landet... De andra drack folköl å åkte moppe

Men man har ju hela tiden varit medveten om risker på något sätt. Somliga har frågat om man har dödslängtan eller inte uppskattar livet,. svaret blir oftast "jo, men,.. det är farligt att gå över gatan också", men någonstans vet man att man kan råka ut för otur, men man tror/hoppas inte att det ska hända.



Ändå vill jag inget annat än att ta ut en ny bastard, gärna turbohoj, å slanga 300+ en sommarnatt å känna att man lever...



En del har sagt, hade inte råd med sportbil på 700,000 så jag chaka hoj för 70' ist,. andra säger, "lätt att parkera och ta sig fram" eller mest prestanda för pengarna. Vad säger ni? ...verkar för övrigt vara få procentuellt ekonomiskt oberoende som åker sporthoj, är det för att de har råd med vass bil istället? Vad tror ni?

Å så avslutar vi med favvo-gubben som käkar :corn

Dags att reda ut allt. Det är silly-season för de flesta...

 

[Mickez77]

Man kör ju hoj för att de e så skoj (julrim redan? )

började med moppe, sen 125:a cross, sen 500 cross -man var ju tvungen att prova så klart , vägde typ 52 kg och hängde i styret, det var grejer det , fyllde 19 och köpte en ny GSXR1100 och tog kort. Köpte första bilen när jag 16 men inte var det lika roligt, dubbade rallydäck och köra på isen var skoj iofs.

 

[RF_Racing]

adrenalin är alla beroende av!

 

[Strongliquid]

Bra fråga.
Har väl inte varit så jäkla beblandad med motordrivna tvåhjulingar.
Blev att åka runt i stugan på en Monark från 50-60 talet när man var 12, Fs1 och YZ80när man blev 13-14, lite Honda monkeybike där nånstans också. Floridan när man blev 15.
Så körde man väl moppe ett knappt år i stan, gymnasiet kom och tvåhjulingarna försvann. Efter något år på gymnasiet inhandlades en Suki Ts125 (?) i väldigt risigt skick. Den gick till och från i stugan, och såldes ganska omgående.

Sen tystnade det. Tills farsan skaffade en XL125 i stugan, med krokigt styre och ettans växel borta. Puttrade omkring på den lite då och då på grusvägarna nån sommar.

Sen blev det tyst igen.
Ända tills...
22 år, onge och särring hemma i huset. Farsan går bort.
Och det visar sig att jobbet mycket väl släpper igenom folk att ta MC-kort på deras bekostnad. Bara att söka då.
Japp, det beviljades. Bara att ta. Skriver in sig på en körskola, och ett par månader senare så är man uppkörd och godkänd.

Och sen inhandlades en sv650 och här är man.
Ingen supersport, men alldeles tillräckligt åt mig.

Men jag känner också det där galna suget att slanga i 300+ med en turbohoj en sommarnatt. Även om jag inte kan.

 

[Hertzman]

Man behöver fan lite spänning i sin annars lite halvtrista vardag.....sen tycker ju brudarna om det med

 

[Putte]

För mig startade det som en idé att ta sig fortare till jobbet... Men ur det väcktes ett intresse

 

[Mini]

jag kör hoj för att det ÄR farligt

Gillar känslan av att en sekund av ouppmärksamhet kan leda till döden, man känner sig så levande

Dock inte sagt att jag kör oansvarigt, vilket jag inte tycker att jag gör

 

[Dr.Bike]

Bra skrivet Järn-Mikael!

Jag skrev för ett antal år sen en liknande krönika i en tidning, och ännu idag, är jag dig svaret skyldig!

Många talar om frihet.

Ok, visst, och den kommer tydligen med vilken hoj som helst.
Customnissarna talar oxå om frihet.

Jag har ofta frågat mig: VILKEN frihet.
Frihet i vilken mån? Frihet från vad? Frihet till vad?

Jag funderade lite mer och ser att denna samma frihet kan nås på flera sätt.
Olika beroende på hur mäniskor uppfattar spänning.
Trygghetsnarkomaner spelar golf, eller seglar.
Så nån form av adrenalin handlar det väl oftast om?

Vem vet: Vi kanske hade varit bokstavsbarn på vår tid (långt innan de begreppen fanns), men troligen inte. De flesta jag känner i hojsvängen är lugna mogna människor. Icke förty har en del kört i RR-VM, Formel E EM olika klasser i SM för hojar osv.
Lugna i vardagslag, men sätt dem på en hoj och fan själv blir mörkrädd.
Det finns alltså ett behov.
Ett behov av spänning.

Adrenalin, och frihet har vi i alla fall konstaterat.

Friheten har jag klurat på , för det är ett knepigt ord. Frihet från ansvar?
Nej, det är ett stort ansvar att kunna köra fort, men ändå visa ett omdöme om inte minst tredje man. Sig själv förstås, och sist men oxå viktigast: Sina nära och kära.
Att ta ansvar för att man kommer hem levande till dem.

Friheten är nog mer en känsla av att vara fri i själ och tanke.
Dels går mycket koncentration åt till spårval och att framföra fordonet, så man tvingas koppla bort allt vardagstråk och stress, så redan där är körningen en "belöning" i sig och känslan att vara "fri" från alla vardagliga bördor är högst påtaglig.

En annan "frihet" som jag upplevt med hojåkandet är den totala planlösheten som kan omgärda ett åk. Där bara känslan får styra var man hamnar. Man kanske har en ide´när man far hemifrån, men allt som oftast hamnar man nån annan stans...
En slags nomad-gen. En drift att vandra. En längtan att upptäcka och se.
Det är frihet.

Frihet och adrenalin i kombination är berusande.
Du far över stora geografiska områden, kontrollerande din maskin. Du blir ett med hojen och där och då skapas denna symbios som gör att du känner att du lever!

Visst. I text både ser och låter det patetiskt.

Men bara för dem som inte varit där....

Segling är nog det närmaste jag kommit, trots den ringa farten. Det är samma kamp mot elementen, det lutar och du måste hela tiden justera och trimma "chassiet" för optimal framfart.

Det finns ju till yttermera visso folk som kör hoj, har fina grejer, åker på både bana och gata/landsväg, men allt detta för att kompisar gör det och många av dessa människor saknar denna känsla och samhörighet med hojen-färden-känslan-målet* och de blir aldrig en motorcyklist i hjärtat.
*(målet: Vad är EGENTLIGEN målet? färden eller målet? Eller både och?)

Dessa människor kan lika gärna bli saliga på nåt annat, kanske skaffa en hund eller vad som helst, och det är såklart inget fel i det. Hoppas de blir lyckliga.
Givetvis har även jag testat och testar andra saker, och jo jag uppskattar allt spännande som jag gör och gjort...

Men EN sak har alltid funnits där, och hur jag än vänt och vridit mig har behovet att åka hoj i en eller annan form alltid funnits där.

Alltid.

 

[Mr_Mike]

Börjades ju tidigt med bat babys osv.... sen crossar sedan tyngre maskiner...
har aldrig riktigt tänkt på hur farligt det är igentligen... Kör bara för att det är så jäkla förbannat super skoj, tar ju upp en stor del av ens fritid och det är ju bra att ha något att pyssla med.. Hade ju blivit tokig att inte ha något att pilla med.


///Micke

 

[trummiz]

Dr.Bike: Detta var ju så poetiskt att jag började gråta!

Bra skrivet!

 

[gurkis]

Dr.Bike. Håller med Trummiz, närmare än denna beskrivning kommer man inte.

 

[Svedberg]

Ah! Filosofera om motorcyklar...alltid kul!

Mitt intresse vacktes nog redan bland Legobitarna nar jag var tre ar ungefar. Att bygga grejer, bygga om dom och fundera ut nya sma pinaler alskade jag, och sen nar storebrorsan fick sin lilla Crescent Compact var det klippt! Snacka om det ultimata Legot, haha!

Sa jag pillade med en jakla mangd moppar, och alskade alla sommarnatterna nar vi var ute och akte mina kompisar och jag...antligen kunde man ta sig ivag pa egen hand, traffa tjejer och festa, bada, grilla osv. Underbart!

Eftersom vi bodde i "skogen" var det ganska naturligt att det hamnade en mx-hoj i garaget, vilket ledde till tavlingsbanan, och dar foddes min personliga njutning i att vrida ur en vass motor pa tva hjul.

Det finns nat visst i det dar, att slappa loss "ursinnet" i motorn, att ligga pa gransen for fastet och att helt enkelt kora sa bra och fort man kan...OBS! nu snackar jag om banakning. Trodde aldrig att nagot kunde vara lika underbart som en perfekt dag pa en valpreppad crossbana, men ojojoj vad harligt det var att prova pa asfalten

Nar det galler landsvagskorning tror jag att det ar kanslan fran moppenatterna jag alskar mest, att vara ute pa aventyr, att ta sig langt o snabbt och ha roligt under resan...

Och den dar lusten att greja, att skruva med hojar har aldrig forsvunnit, sa det finns alltid nat skoj att gora aven pa vintern!

Snart sommar! /Lasse

 

[Gustav1]

Jag vet inte. Jag tror jag föddes med ett abnormt intresse bara.
Kan inte minnas någon särskild tidpunkt eller händelse som fick mig att bli intresserad.

 

[LocDog]

Se Dr.Bike "inlägg"....han har verkligen fångat känslan av MC åkning.

Känner ni inte igen er så ta inte ut hojen ur förvaringen när vintern tinat bort...

 

[loser]

Har alltid gillat "doften av bensin". Vilket var det första fordon som de allra flesta fick "tillåtelse" av föräldrarna att släpa hem? Visst attans var det något 2-hjuligt som "tog minst plats, kostade lite och ingenting, för man skulle ju snart tappa intresset ändå". För mig följdes hemmabyggda minibikes snart upp med vedbodstrimmade moppar, sedan kom crosscyklarna, efter det tappade jag intresset lite grann. Dock så lånades det 125r friskt av kompisarna med körkort, men man tog aldrig något själv. Sedan började man avhandla bilar i en rask takt. Hade som mest 4 bilar i garaget, innan jag flyttade ifrån min barndomsstad. Sålde alla bilarna, flyttade in centralt i S-holm, jobbar centralt, så att ha bil var bara onödigt (däremot så köpte jag min 1:a privata bil på 6 år i fredags). Tanken på att ta hoj kort föddes ungefär samtidigt som jag mötte 1:a våren i s-holm och det var ca 6 år sedan. Efter det har hojjarna bytts av i rask takt. Smidigheten till och från jobbet var nog det första jag tänkte på, efter det så kom "buskörningen" tillbaka. Sedan så är det en grymmt skön "inte-tänka-på-annat-ventil" att ligga och pressa "hårt" på vägarna. Det enda jag vet som kommer i närheten av den typen av fokusering är kampsport, börja fundera på jobbet / problemen hemma och du hinner inte reagera innan du åker på smisk. Lite liknande känsla är det när man pressar cyklen på favoritvägarna. Tappa koncentrationen och du kan slå vad om att något hoppar och biter dig i rumpan. Vet faktiskt inte riktigt vad som får en att förbise riskerna, men för mig är det värt det alla dagar i veckan! Ses snart på vägarna igen.

 

[Gabor]

Många talar om frihet......
......behovet att körahoj i en eller annan form alltid funnits där.

Alltid.

Du har kört hoj länge,känner igen allt det där...

Började själv med två hjul tidigt, avverkade cyklar i mängder när det skulle tävlas i nerförsbacken hemma i byn....då var jag 8-10 år.

Blev förmodligen helt skadad av fartbegäret, man hängde med handen hållandes i bilstolpar, mm :kocko

Sen blev det moppe, trimmad av farsan, fd RR förare på 50 talet, "du kan ju inte ha nått som går sämre än andras""....osv

125, kawa z900, choppers, Race hojar, bankörningar, Offroad, touring, mera race, mera ,mera....mm avverkas på löpande band genom åren....adrenalin å "danger" kickar är ett måste , annars lever man inte.

Fallskärmshoppning, utförsåkning, alltid något att söka efter, yrkesmilitärkarriär, utlandtjänstgöringar.....

Sen alltid, hojen ska rastas, hjärnan och själen behöver renas, få ro i kroppen av många måsten....

För mig har alltid mc körningen varit den terapin som hjälp att rensa tankar,minnen, stresshantering, kallade vad ni vill. När allt bara är så fruktansvärt jobbigt eller tråkigt,

Har tidigare ofta tom. bli tillsagd av mitt x ""ta hojen, kör ett par timmar så det går att prata med dig"".

Det enda som har hjälpt i många lägen, en medicin, en känsla av eufori som är så svår att förklara för de som inte förstår.....

De som inte har varit med länge, de som inte vågar prova, kommer aldrig heller att förstå vad som är så specielt med hela mc livet, den gemenskapen. är speciell.

Alla förståsigpåare- förbudsivrare, de kommer aldrig att sluta gnälla....

Oftast bottnar det i feghet att leva på riktigt, eller så är man bara en avundsjuk inskränkt sosse kärring....

 

[ezzo]

Oj.. Detta fick en att fundera.. hmm..
Motorcyklar skapar samma uppmärksamhet som ett utrcykningsfordon gör i ett barns ögon. Kan ju bero på att föräldrar gör det till något speciellt.... "Titta en polisbil" typ...
Det förklarar ju nu inte varför man fortfarande när man blivit vuxen har ett sjukt intresse av snabba motorcyklar. För då skulle vi varit betydligt flera...

Började själv med en pw50 när jag var i ca 5års åldern och fick köra på en upplöjd åker.
Kanske var det något där som gjorde att man blev speciell. Ingen annan av barnen i kvarteret dä jag bodde eller på skolan där jag gick fick köra motorcykel.. Man var ju skittuff.

Nä jag var 12 körde jag 80cc cross. 14 när jag skaffa 125cc cross. Sen blev det lättmc och mckort. Det har sedan rullat på med olika tunga hojar.. Dock med ett avbrott på några år då jag studerade samt så tillät inte min dåvarande sambo att jag körde mc. En offring som gav stor abstinens varje vår och sommar.
Upptäckte när jag körde bil på de krokiga favvovägarna så tänkte jag fortfarande mc... spårval.. mm. Satt i prinicip och luta med i kurvorna bakom ratten..
Till slut fann hon kärlek hos någon annan.. och jag återgick till min stora passion.. Snabba motorcyklar. Vilken glädje.. vilka adrenalinkickar... Fasen vad jag insåg att jag saknat hojåkandet...

Men tillbaka till frågan.. varför kör jag mc?
Jag är en grupp A människa ( tror det är så de kallas) Dvs en sån som söker sig till högrisksporter/aktiviteter.

Det är bara att kolla på vad jag sysslar med för sport förutom sporthoj.
1. Varit i svenksa eliten i Karate
2. Dyker
3. Klättrar i berg
4. Provat på skärmflygning och fallskärmshoppning. (Alla borde testa detta )
och en massa annat...
Jag är beroende av adrenalin helt enkelt: )

Sen är hojåkning så förbaskat kul. OCh ger många fina upplevelser: kultur, fika, kamrater, och mycket mycket mer. Med det känner ni ju till...

ps. Fasen vad jag svamlar...

 

[lembit_pet]

30-årskris!!
Något måste jag ju hävda mig med när alla kompisar skaffar barn och riktiga liv

 

[Fotrally]

Varför, det var en bra fråga...

Det började väl med en vanlig trampcykel
Sen så blev det att man fick prova på en packmoppe vid 6-7åldern och då fick man intresse. Körde lite moped hemma.

Byggde en gokart, rejsa omkring och förstörde gräsmattan

Sedan när man hade blivit 15 och kört ett tag fantiserade man mycket om ett motorcykelkort men det bli inte av förän 2003. Man var ju uppvuxen med ljudet!
Men ack vad nöjd man var då lappen kom i handen!

En lite parantes: Kommer ihåg än när jag fyllde 15år.. klev upp innan kl6 morgonen och slet på mig skoteroverallen (var ca 25 minus ute)

 

[KAS-CBR900RR]

Satt på jobbet och tänkte på försommar, lite kawagröna löv på träden, regn som torkar upp *luktar gott* ..ett pirr i magen, dags att ta en sväng.

Men varför började man åka hoj? "det är ju så farligt".. Samhället/media framställer hojåkandet som livsfarligt, tom på körskolorna snackas det om hemska referenser, överallt ser man bilder på lemlästade kroppar, frontade med en buss/lastbil. Man ser dödsannonser i tidningen med en liten hoj intill alla historier man hört, vänner/bekanta som dött..

Varför börjar man? ..någonstans så vet man väl vad man ger sig in på?

Pratar man med en "legend", legend inom sporthoj-branchen behöver inte vara mer än 26 år eller så, för att prata om stupade kamrater, som om det skett ett krig eller nåt i den stilen. Alla tycks ha förlorat nära och kära. Hemskt. Älskar vi det så mkt att vi riskerar vårt liv eller hälsa, eller "råkar" vi bara pyssla med nåt som vi tycker är skoj men skiter blint i riskerna?? Tror sig alla vara odödliga..

Själv börja man med A1 kort, PHETT - att hänga av moppe-polarna med sina suzuki K-50, med en dtr ostrypt på typ 26 hk.

Sen vart det tyngre prylar, de andra fortsatte vara muppar med sina volvo 240 å sx200 när de fylde 18. Jag chaka en gammel gixxer 750r när jag va 17 å plöjde dalslands skogsvägar nattetid, på landet... De andra drack folköl å åkte moppe

Men man har ju hela tiden varit medveten om risker på något sätt. Somliga har frågat om man har dödslängtan eller inte uppskattar livet,. svaret blir oftast "jo, men,.. det är farligt att gå över gatan också", men någonstans vet man att man kan råka ut för otur, men man tror/hoppas inte att det ska hända.



Ändå vill jag inget annat än att ta ut en ny bastard, gärna turbohoj, å slanga 300+ en sommarnatt å känna att man lever...



En del har sagt, hade inte råd med sportbil på 700,000 så jag chaka hoj för 70' ist,. andra säger, "lätt att parkera och ta sig fram" eller mest prestanda för pengarna. Vad säger ni? ...verkar för övrigt vara få procentuellt ekonomiskt oberoende som åker sporthoj, är det för att de har råd med vass bil istället? Vad tror ni?

Å så avslutar vi med favvo-gubben som käkar :corn

Dags att reda ut allt. Det är silly-season för de flesta...

det e så att det finns två typer av människor de som dyrkar motorcykel o de som avskyr hojen....punkt slut

själv skulle jag ligga på hojen när jag sover