Nu tänker jag som funktionär lägga mig i den här diskussionen lite.
Det handlar primärt inte om monetär ersättning. Visst är det kul att få en slant för besväret men jag är nöjd om en helg på banan går +-0.
Som jag ser det handlar det om två saker:
1. Status
2. Gemenskapen
När jag började som funktionär hade jag förmånen att bli omhändertagen av några av Sveriges absolut mest engagerade funktionärer, dels på Sviestad och dels på Gälleråsen. Utan dessa hade jag nog bara varit med på en eller ett par tävlingar. Så där ansluter jag mig till Bingo's uttalande.
Varför stannade jag då kvar? Jo, det var just den känslan av att inte bli lämnad ensam, jag fick uppskattning och jag hade en "mentor". Detta är något som jag har noterat över de år jag nu varit funkis. De personer som vi suger tag i och verkligen lär upp, de stannar. För på samma sätt som det inte är helt lätt att lära sig köra PÅ banan så är det inte helt trivialt att lära sig se och agera som banfunktionär.
Ta bara en så enkel sak som att hålla i blåflaggan... Den "enkla" uppgiften kräver i princip full koncentration för att det ska gå riktigt bra. Då kan den funktionären inte ägna sig åt någonting annat. Och på ett Endurance är det ÄNNU jobbigare.
Det som skulle behövas är mer utbildning, en gemensam syn på utrustning (se till att ALLA funktionärer har bra byxor, t-shirts, tröjor, regnkläder, handskar o.s.v) och att funktionärerna får en högre status. Det ska gå att klassa upp sig som funktionär, det ska finnas synliga tecken på vad funktionärerna är för typ. På en bana ser alla vem som är sjukvårdare, men går det att se vilken funkis som håller i radion?? Det är urkul att se hur en 16-åring som varit med ett par gånger växer bara av att få en egen lyftrem att sätta i bältet... Små, enkla saker, men oerhört mycket värt.
Så det stora problemet, som jag ser det, ligger inte i att få tag på folk att ställa ut på banan, utan att få dem att förstå vad som måste göras och hur och se detta jobb som något som är lika viktigt som att lära förarna köra...