Idag när jag handlade lite förnödenheter så stog det en äldre herre framför mej i kassan, han såg minst sagt förvirrad o stressad ut
Han hade lagt en bukett rosor på bandet men kunde inte finna kortet att betala med. Farbrorn blev mer o mer stressad över situationen.
Bak i kön kom en sur kommentar att skall man handla skall man veta var man har sitt kort.
Jag sa till kassörskan att jag betalar rosorna till den äldre herren så kör dom på mej.
Farbrorn tittar o säger tack, jag svarar att han skall inte behöva åka hem o leta efter kortet för att komma tillbaka o köpa rosorna.
Då kommer det, tack du förstår att min fru gick just bort jag är på väg till henne o här brister det för farbrorn, tårar börjar vingla på käppen han knappt kan gå med,
Får hjälpa farbrorn att plocka ihop plånboken o ge honom rosorna, plockar ihop mina grejor och tar farbrorn under armen o hjälper honom ut till sin bil.
Inget man blir direkt glad över men det kändes bra iallafall att han fick rosorna o kunde närvara vid sin nyligt avlidna fru.
Livet är fan hårt?