Bikerbitch
Stolt mamma
Eftersom det dröjer tills jag får skriva tävlingsrapport tänkte jag skriva en träningsrapport för att öva lite.
Två tjejer, en räserbil, ett släp och två stycken tvitaktare rullade så i sakta mak mot Linköping igår eftermiddag. Man börjar kunna vägen ganska så duktigt nu och dom ynka 20 milena rullar på ganska så smidigt.
Väl framme på Sviestad i god tid lastade vi av med assistans utav en arg älg, den välkända MadMooseMats. In och anmäla sig och betala, ta en bit hamburgare som uppladdning, kolla oljan i hojen, tanka lite, värma upp.
Perfekt väder ute!
Ut på första passet, känns ju hur gött som helst att få vara på banan igen.
Sist var på Gelleråsen veckan innan och det var bara regn.
Riktigt porrigt med torr asfalt! Långkallingarna är dessvärre på efter viss beslutsångest. Jag får genast ånga mitt korkade val då jag smälter bort som en calippo i solsken. Byter om när passet är slut och börjar ladda inför nästa.
Får ett hett tips om att ge sjutton i kopplingen på rakan. Torkel och Anja samt två karlar till [vet inte namnet på er] övertygar om att man ska göra så och jag provar. Det flöt på mycket bättre än att kämpa sig med kopplingen, kalas! Jag skrapar i tån i esset och inser att jag måste förflytta fötterna bakåt, varpå jag nästa gång jag kommer in i esset omedvetet kickar i friläge och får inget riktigt scvungh ut ur kurvan, hände två gånger innan jag med mina pråmar till fötter lyckades ge fasiken i det.
Sista passet hinner jag två varv, sen sitter inte öronpropparna i som dom ska. Och det ska gudarna veta att köra hoj utan proppar och speciellt tvåtakt var inte speciellt tillfredställande. In i depån, tappar ner ena proppen i kåpan precis vid växellådsoljetjofräsen. Desperat ser jag mig omkring och får hjälp av en snäll kille som stod brevid. Han fångar upp öronproppen till min stora lycka. Jag fortsätter min körning. Har fått låna en laptimer av nummer 83, var det Kobbe han hette tro, hursom. Förra träningen för två veckor sen körde jag på 1.12. Laptimern visar 1.11 och jag gasar. Nere på 1.10 och jääävlar vad jag vågar lägga ner mer än förut. Målflaggan visas och jag kastar en blick på laptimern när jag kommer ut på rakan. Bästa tiden 1:09:43
Saaaaaaaaaaaaaaaaaaaatan vad detta är roligt! Jag blir så nöjd att jag sänkt mig iallafall tre sekunder sen sist och vågat lägga ner mycket mer än förut.
Aprilian är en grymt rolig motorcykel och det är så porrigt att köra roadracing så det finns inte! Att man får åka 40 mil tur och retur och är i säng halv ett på nätterna spelar ingen roll, detta är så otroligt roligt!!
Tack för lånet av laptimern till Kobbe #83 där då, superschyst!
Jag ville bara skriva av mig lite! Finns det inga bilder från gårdagen
Två tjejer, en räserbil, ett släp och två stycken tvitaktare rullade så i sakta mak mot Linköping igår eftermiddag. Man börjar kunna vägen ganska så duktigt nu och dom ynka 20 milena rullar på ganska så smidigt.
Väl framme på Sviestad i god tid lastade vi av med assistans utav en arg älg, den välkända MadMooseMats. In och anmäla sig och betala, ta en bit hamburgare som uppladdning, kolla oljan i hojen, tanka lite, värma upp.
Perfekt väder ute!
Ut på första passet, känns ju hur gött som helst att få vara på banan igen.
Sist var på Gelleråsen veckan innan och det var bara regn.
Riktigt porrigt med torr asfalt! Långkallingarna är dessvärre på efter viss beslutsångest. Jag får genast ånga mitt korkade val då jag smälter bort som en calippo i solsken. Byter om när passet är slut och börjar ladda inför nästa.
Får ett hett tips om att ge sjutton i kopplingen på rakan. Torkel och Anja samt två karlar till [vet inte namnet på er] övertygar om att man ska göra så och jag provar. Det flöt på mycket bättre än att kämpa sig med kopplingen, kalas! Jag skrapar i tån i esset och inser att jag måste förflytta fötterna bakåt, varpå jag nästa gång jag kommer in i esset omedvetet kickar i friläge och får inget riktigt scvungh ut ur kurvan, hände två gånger innan jag med mina pråmar till fötter lyckades ge fasiken i det.
Sista passet hinner jag två varv, sen sitter inte öronpropparna i som dom ska. Och det ska gudarna veta att köra hoj utan proppar och speciellt tvåtakt var inte speciellt tillfredställande. In i depån, tappar ner ena proppen i kåpan precis vid växellådsoljetjofräsen. Desperat ser jag mig omkring och får hjälp av en snäll kille som stod brevid. Han fångar upp öronproppen till min stora lycka. Jag fortsätter min körning. Har fått låna en laptimer av nummer 83, var det Kobbe han hette tro, hursom. Förra träningen för två veckor sen körde jag på 1.12. Laptimern visar 1.11 och jag gasar. Nere på 1.10 och jääävlar vad jag vågar lägga ner mer än förut. Målflaggan visas och jag kastar en blick på laptimern när jag kommer ut på rakan. Bästa tiden 1:09:43
Saaaaaaaaaaaaaaaaaaaatan vad detta är roligt! Jag blir så nöjd att jag sänkt mig iallafall tre sekunder sen sist och vågat lägga ner mycket mer än förut.
Aprilian är en grymt rolig motorcykel och det är så porrigt att köra roadracing så det finns inte! Att man får åka 40 mil tur och retur och är i säng halv ett på nätterna spelar ingen roll, detta är så otroligt roligt!!
Tack för lånet av laptimern till Kobbe #83 där då, superschyst!
Jag ville bara skriva av mig lite! Finns det inga bilder från gårdagen
Under 1.10 så börjar det gå fort, speciellt med en hoj som inte går snabbare än knappt 190 km/h på rakan! (Jag toppade 187 km/h som bäst) Vi ses nästa träning då jag ska vara träningsführer! 
