Teddy
"...I been here for years"
Jag har inte skrivit något tidigare då jag hellst hade velat att mitt första inlägg om Skatungen skulle vara av typen "Wow, vilken hoj liksom! Nu har Skatungen och jag redan varit på banan två gånger så det kanske är dags att skriva några rader.
Hur är det då att köra en 250-racer? Pfja, ur mitt långsamma B-perspektiv är det ganska odramatiskt. Den känns som en Aprilia RS250 ungefär fast med bättre mellanregister och bättre bromsar. I o f s har jag kört den för fett än så länge, den där riktiga punchen finns inte där och det är svårt att veta hur bra den går när det går, så att säga. Den varvar inte ur ordentligt på alla växlar. Lite motvind och den börjar sega redan vid 11000 varv. Ibland när man ger fullgas på låga varv, typ 7-8000, bluddrar och tvekar den, då får man dra av på gasen och försöka igen. På gårdagens tisdagsträning var den dock hundra resor bättre än vad den var på tisdagsträningen för två veckor sedan då den bara varvade 11000 när det var halva varvet kvar och nära hem till depån. I ren frustration kastade jag mig då ut i gräset utanför esset och plockade en bukett maskrosor. Igår varvade den oftast till 12-13000 men känndes ordentligt degig högs upp, det var bättre att växla vid 11000 och låta motorn hämta ny kraft längre ner i registret. Apropå växlingar. Jag provade med att växla upp utan att använda kopplingen och det gick överaskande bra. Tack för att ni övertalade mig!
Tyvärr är fjädringen helt åt skogen, även om den blivit bättre med en hel del skruvande men det är löjligt hur dåligt den uppför sig trots de extrema inställningarna jag mer och mer arbetat mig fram emot. Den känns stötig som fan och med förra tisdagsträningens vurpa har jag noll förtroende när det känns så. Trots att jag börjar näma mig fullt utskuvat på komp både fram men framförallt bak känns det stenhårt. Samtidigt försöker jag dra åt returen då erfarenheten säger mig att det är där man märker den största skillnaden men det är liksom inte där problemet sitter. Det är inte det att den hoppar som en jo-jo i gummisnöre utan att den känns som att köra en kundvagn över en grusig asfaltsparkering. Sen kommer Torkel fram och säger att Watz har skruvat in allt i botten "Den blir så mjuk annars". Suck!
Det som jag hört andra säga om racers, att de ska vara svårkörda, ilskna o s v tycker jag inte alls stämmer. Chassit är underbart avstämt och allt är liksom bara bättre. Den enda riktigt stora ahauplevelsen är avsaknaden av vikt. Den där känslan av att åka runt på en trampcykel är mycket konstig och svår att förlika sig med. Den låga vikten är för det mesta en fördel, allt går snabbare men det blir också vingligare när det blåser märkte jag igår.
Jag har upplevt samma fenomen med Aprilian under samma förhållanden just på Sviestad. När man på långa rakan åker med sidvind fårn vänster lutar man lite åt vänster och ungerfär när passerar genom högerknicken har man en skogsdunge till höger som gör att man hamnar i lä och man faller liksom åt vänster och kontrar detta genom att luta sig åt höger lagom till det att man kommit förbi skogsdungen ut i sidvinden och när man redan ligger där och trycker ät höger kommer sidvinden som en stor hand och knuffar på ännu mer. För första gången upplevde jag detta som lätt obehagligt och slog av på gasen. Vilken fegis man är och känslig dessutom. När jag berättade det för Tobias sade han bara; Vilken sidvind då? Han bara gasar och kör dit han tittar och fort dessutom. I dagsläget kommer han varva mig på tävlingen, jag måste bli snabbare.
En riktig njutning är att skruva av topparna och titta in i lejonets kula. Det intressant och se vilka konsekvenser ens förändingar får. Faktiskt såg jag direkt på topparnas insida att de mindre munstyckena jag satte i var ett steg i rätt rikting men att det borde suttit än mindre munstycken i. Som grädde på moset låg idag innanför dörren en avi från Jourhörnan, där ligger ett paket och väntar p mig. I paketet finns en väderstation inköpt i England via internet så nu kommer jag att kunna sitta och porra med RAD-beräkningar.
Hur är det då att köra en 250-racer? Pfja, ur mitt långsamma B-perspektiv är det ganska odramatiskt. Den känns som en Aprilia RS250 ungefär fast med bättre mellanregister och bättre bromsar. I o f s har jag kört den för fett än så länge, den där riktiga punchen finns inte där och det är svårt att veta hur bra den går när det går, så att säga. Den varvar inte ur ordentligt på alla växlar. Lite motvind och den börjar sega redan vid 11000 varv. Ibland när man ger fullgas på låga varv, typ 7-8000, bluddrar och tvekar den, då får man dra av på gasen och försöka igen. På gårdagens tisdagsträning var den dock hundra resor bättre än vad den var på tisdagsträningen för två veckor sedan då den bara varvade 11000 när det var halva varvet kvar och nära hem till depån. I ren frustration kastade jag mig då ut i gräset utanför esset och plockade en bukett maskrosor. Igår varvade den oftast till 12-13000 men känndes ordentligt degig högs upp, det var bättre att växla vid 11000 och låta motorn hämta ny kraft längre ner i registret. Apropå växlingar. Jag provade med att växla upp utan att använda kopplingen och det gick överaskande bra. Tack för att ni övertalade mig!
Tyvärr är fjädringen helt åt skogen, även om den blivit bättre med en hel del skruvande men det är löjligt hur dåligt den uppför sig trots de extrema inställningarna jag mer och mer arbetat mig fram emot. Den känns stötig som fan och med förra tisdagsträningens vurpa har jag noll förtroende när det känns så. Trots att jag börjar näma mig fullt utskuvat på komp både fram men framförallt bak känns det stenhårt. Samtidigt försöker jag dra åt returen då erfarenheten säger mig att det är där man märker den största skillnaden men det är liksom inte där problemet sitter. Det är inte det att den hoppar som en jo-jo i gummisnöre utan att den känns som att köra en kundvagn över en grusig asfaltsparkering. Sen kommer Torkel fram och säger att Watz har skruvat in allt i botten "Den blir så mjuk annars". Suck!
Det som jag hört andra säga om racers, att de ska vara svårkörda, ilskna o s v tycker jag inte alls stämmer. Chassit är underbart avstämt och allt är liksom bara bättre. Den enda riktigt stora ahauplevelsen är avsaknaden av vikt. Den där känslan av att åka runt på en trampcykel är mycket konstig och svår att förlika sig med. Den låga vikten är för det mesta en fördel, allt går snabbare men det blir också vingligare när det blåser märkte jag igår.
Jag har upplevt samma fenomen med Aprilian under samma förhållanden just på Sviestad. När man på långa rakan åker med sidvind fårn vänster lutar man lite åt vänster och ungerfär när passerar genom högerknicken har man en skogsdunge till höger som gör att man hamnar i lä och man faller liksom åt vänster och kontrar detta genom att luta sig åt höger lagom till det att man kommit förbi skogsdungen ut i sidvinden och när man redan ligger där och trycker ät höger kommer sidvinden som en stor hand och knuffar på ännu mer. För första gången upplevde jag detta som lätt obehagligt och slog av på gasen. Vilken fegis man är och känslig dessutom. När jag berättade det för Tobias sade han bara; Vilken sidvind då? Han bara gasar och kör dit han tittar och fort dessutom. I dagsläget kommer han varva mig på tävlingen, jag måste bli snabbare.
En riktig njutning är att skruva av topparna och titta in i lejonets kula. Det intressant och se vilka konsekvenser ens förändingar får. Faktiskt såg jag direkt på topparnas insida att de mindre munstyckena jag satte i var ett steg i rätt rikting men att det borde suttit än mindre munstycken i. Som grädde på moset låg idag innanför dörren en avi från Jourhörnan, där ligger ett paket och väntar p mig. I paketet finns en väderstation inköpt i England via internet så nu kommer jag att kunna sitta och porra med RAD-beräkningar.
