Jag har varit i ungefär samma sits som dig. För typ 4 år sedan tog jag min dåvarande sambo på bar gärning när hon hånglade med en "kompis" till henne. Dum som jag var så litade jag på henne när hon sa att det var en engångshändelse.

Vi försökte lappa ihop förhållandet under ungefär ett halvår, när jag på nytt går på min magkänsla och tar henne på bar gärning igen. Med samma kille. Hon var min "första kärlek", och jag visste väl då inte riktigt hur jag skulle hantera det...hon flyttade i alla fall ut och helt plötsligt var jag ensam efter 5år tillsammans.
Jag kände mig otroligt trasig som människa, och nu när jag tänker tillbaka på den tiden så var jag väldigt trasig..men det är ju naturligt och inget konstigt. Man måste våga få må dåligt också. Mina vänner hjälpte mig att komma på bättre tankar, vi pratade väldigt mycket, och det kändes grymt skönt att få prata av sig.
Jag bestämde mig för att koncentrera mig på de saker som är positivt med att vara singel och ungkarl. Jag började gymma, gick på krogen, drog iväg på roadtrips. Bland annat tog jag bilen själv ner till Nürburgring osv, osv.. Jag passade även på att ta hojjkort!

Det var först i våras som jag började känna mig redo för en ny relation. Än har ingen dykt upp, men jag känner ändå att det inte gör något, eftersom jag trivs så jävla bra med det liv jag har nu!
Så småning om kommer du tänka mindre och mindre på henne, och rätt som det är så mår du riktigt bra igen!
Att vara singel är skönt som fan!
