2426178 får bara grymt ont i magen och mår illa när jag läser det där. Har själv varit i hennes situation, och vissa lärare såg väl vad som hände men det är svårt när så många är emot en. Mitt helvete började i mitten av 7 när mina s.k. bästa vännerfick för sig jag skvallrat för mina päron om en grej... och at de skulle råka illa ut för det. vilket var helt fel, jag hade inte sagt ett ord. men när det väl börjat så... jag var så utsatt att jag till slut var tvungen att byta skola i mitten av 7, till en skola jag inte kände nån på.
och mina f.d. klasspolare kände "dom tuffaste" på den nya skolan... Blitt kallad för allt möjligt, sparkad på, slagen, allt mitt har blitt förstört i skolan... sen ebbade det ut efter 5 år och sista året på gymnasiet slapp jag mestadels orden, jag var bara totalt utfryst.
sånt lämnar sår, även om jag nu inte lyckades med att ta livet av mig då under den perioden trots idoga försök. Hade strul hemma också med en sister gone wild, som tog all uppmärksamhet och krävde all energi från omgivande vuxna. Så det var inte så många där som såg vad som hände med mig. Men allt det där har fått mig att tro att jag inte värd nånting, och sökt efter bekräftelse och kärlek helt desperat... och det är ju en lysande egenskap *ironisk* i en utseendefixerad värld där äckliga snubbar säger vad som helst för att vinna ens förtroende. =utnyttjande och våldtäkt.
det tatt mig 4 år efter avslutad gymnasium att kanske våga leva, kanske vara värd nåt i alla fall... men jag litar knappt på folk och är rätt så svårflörtad. men jag vill inte dö längre.... alltid nåt.
nu har jag pladdrat och sagt definitivt för mkt. men har svårt för att prata om det där utan att sedan grina hejdlöst, så det gör gott att få skriva det... sorry.