WT är för mig någon som saknar grundläggande självständighet, dvs en person som anser att det inte är ens egna ansvar att försörja sig själv.
Sen att stämpla föräldrar som föder många barn är WT förstår jag inte riktigt. Problemet är snarare att samhällets övre skick, de som troligtvis satsar mer på sitt föräldraskap, föder för få barn.
Sedan får man komma ihåg att alla kan inte vara skrivbordsryttare, socionomer, genusvetare eller liknande jobb som inte skapar välstånd i samhället.
Diskussionen om antal barn hade vi uppe när jag läste nationalekonomi. En sån avslutande kurs vars syfte var att väva ihop de makro- & mikro-kurser vi läst innan. Grymt skön lärare som i slutet av första veckan börjat ifrågasätta i stort sett allt vi lärt oss var sant under det senaste halvåret.
På aggregerad nivå verkar de flesta va överens om att vi behöver många barn för att trygga morgondagens försörjning.
På individnivå finns dock stöd för att barn till akademikerföräldrar i högre grad läser vidare själva, är mer produktiva och står för en avsevärt mindre andel av samhällsproblemen än barn till "blue colors" eller socialfamiljer.
Samtidigt vet vi att hög utbildning höjer åldern för första barnet(inte minst bland män), och att antalet barn okså är betydligt lägre bland högutbildade.
Det är heller ingen hemlighet att världen går mer och mer mot ett kunskapssamhälle, och det Niklas säger om att "alla kan inte vara skrivbordsryttare" stämmer inte. För varje år som går flyttas fler och fler enkla jobb utomlands, och kraven på genomsnittssvensken ökar. Det är inte längre speciellt eller unikt att ha en akademisk examen bakom, snarare standard t.ex.
-------------------------------------------------------
Vad händer då med ovan rätt accepterade fakta? Politikerna vågar ju uppenbarligen inte lägga ihop pusslet och uttala det iaf.
Om utbildningsgraden är ärftlig, och outbildade föder fler barn, så kommer successivt utbildningsgraden att sjunka. Nu kan vi påverka det genom olika insatser och genom indirekt tvång (typ som nu att man måste ha en examen för att få jobb mer eller mindre). Men det ger fortfarande en massa akademiker som egentligen inte är "rustade" för det, vilket sänker utbildningskvliteten.
Ska skolan kunna bära ansvaret att fostra andras barn och ge dem värderingar om arbetsmoral och värdet av utbildning så att de får drivet att bilda sig och skapa en kompetens som kan ge ett bidrag? Är det rimligt att begöra det? Vad kostar det?
---------------------------------------------
Vi kom snabbt fram till att det mest kostnadseffektiva vore att skära ner bidragen till låginkomsttagare, och ge höginkomsttagarna jättehöjningar. Kanske främst i form av mer utbyggda dagis, skattelättnader för extra barn och gratis skolskjuts etc. För att kväva gulablend-rökande 12-barnsmorsor, och försöka få akademikerparen att knulla lite mer innan de fyllt 42.
Läraren följde diskussionen med ett leende, men bekräftade vår tes och resonemang.. Även om vi alla vet att det är politiskt omöjligt pga av andra faktorer. Men vi är ekonomer, politik får andra slåss om
