Vår hjärna är därför jättebra på att snabbt identifiera mönster och ytliga likheter, och hitta faror i dem. Det gör hjärnan snabbt, och till synes helt utan ansträngning. Men det naturliga urvalet har inte slipat de funktionerna till att ha hög tillförlitlighet – utan till att vara snabba och hellre varna en gång för mycket än en gång för lite. De gör därför ofta fel, och får oss gång på gång att snabbt dra felaktiga slutsatser, se falska paralleller och överdriva somliga risker.
Vår hjärna kan navigera förbi sådana misstag genom att tänka logiskt, räkna och analysera statistik. Men det är inte vad vår hjärna selekterats till att vara bra på; sådant tänkande är arbetsamt, går långsamt och tar emot. Daniel Kahneman har skrivit utförligt om de problem detta skapar i klassikern Tänka, snabbt och långsamt.
Epidemiologi handlar dock just om att räkna antal, och tillämpa komplexa statistiska beräkningar för att beräkna risker. I smittskydd ser man också att sådant som förefaller intuitivt självklart, inte sällan går på tvärs mot både empiri och resultatet av långsamt, logiskt och statistiskt tänkande.
Det förhållandet har de senaste månaderna inneburit betydande utmaningar för beslutsfattarna i de demokratiska västerländska samhällena. Å ena sidan har de experter, vars uppgift är att tänka långsamt, logiskt och statistiskt. Å andra sidan tänker deras medborgare och väljare ofta snabbt, och ägnar sig åt mönsterigenkänning och fäster sig vid de risker de därvid ser.
Beslutsfattarna vet inte bara att väljarnas gunst kan ryka om de inte tar det väljarna oroar sig för på tillräckligt allvar. Utan också att staten behöver sina medborgares förtroende för att smittbekämpning ska lyckas.