Anklagar henne inte för nånting egentligen. Vet att det går inte att ändra på den skit som varit.
Såfort det är nånting som stör henne och jag säger till henne att "växa upp" så blir det genast att jag behöver glömma det som varit och gå vidare.
Det stör mig, gudomligt mycket.
Hela tiden så får man höra om alla "goda vänner" hon fått genom sina jävla möten och all skit hon är på, hur bra hon mår osv. "jaja okej, vad skönt för dig att det funkar"
Men för min del som har missat 50% av min skolgång p.g.a dom koncentrationssvårigheter som växt fram av rädslan som funnits där sen jag var liten, vad finns det för mig att hämta i vuxenlivet?
Nej, jag tycker inte synd om mig själv, jag kunde dragit fram bollarna och sparkat ut fanskapet när jag var yngre.
Jag har insett de konkreta fakta som faktiskt finns där. Och det skrämmer mig, då jag inte vill annat än att faktiskt lyckas.
Meeen nu glider vi ifrån ämnet.
(sillastrrybare vettifan, uppväxt där nere men njaa![]()
Ja.
Vad kan man säga/skriva!?
Tror att Du bör söka hjälp, VERKLIGEN prata med personer som är/varit i samma situation som Du..
Det hjälper..
Det lovar Jag dig.
Jobbigt som faan ett tag, sedan blir det garanterat mycket bättre.