...Det blir något att lösa mellan de som är inblandade i olyckan och med stöd av avtalet (precis som övriga rättsförhållanden mellan privatpersoner). I slutänden är det allmänna domstolar som avgör frågan utifrån de bevis som presenteras. Den som vill ha betalt har bevisbördan.
Det är en bra synpunkt du ger om den tokiga omkörningen. Den går att reglera i avtalet.
...Personer som inte kan acceptera att behöva laga eller skrota sin dyra hoj (som de satsat hela ekonomin på pga ett brinnande intresse) på grund av någon annans misstag. Idag får de busköra på vägarna där trafikförsäkringen finns om de blir påkörda....
Du har en intressant tanke, men tyvärr måste ju även deltagarnas potentiella betalningsförmåga utvärderas - ett civilrättsligt mål är inte kostnadsfritt att driva och jag bävar för den bevisning som skulle komma att krävas för att få till stånd en fällande dom.
Säg att Du då har skaffat och kittat en Panigale, skriver på avtalet och finner Dig omgiven av ett gäng unga glada herrar med gamla Rookie-vrak från sekelskiftet. Om Du skulle bli drabbad kommer Du i extremfallet att behöva kräva den deltagare som tar omkull Dig på hojkostnaden, personskadorna, advokat- och rättegångskostnader - vi kan ganska lätt hamna på miljonbelopp. Hur många av oss har den betalningsförmågan? Hur säkerställer Du att betalningsförmågan finns? Sedan kommer även skälighetsprinciperna in - kan avtalet ens anses som rimligt utifrån riskerna? Ett första krav skulle väl vara att begränsa avtalet till någon form av maximibelopp, men kan vi egentligen veta att en sådan ansvarsbegränsning skulle vara giltig, t ex vid culpöst (vårdslöst) beteende?
Innan jag
personligen skulle gå in i ett sådant juridiskt gungfly, vare sig som deltagare eller arrangör, skulle jag tvingas kontakta en advokat för en ordentlig analys av avtalet samt definitivt tvingas underkasta samtliga parter en grundlig kreditprövning. Så tyvärr tror jag Din idé kan vara svår att genomföra.
Då är det nog bättre att hyra banan själv och bara köra med folk man verkligen litar på, personer som kan gå in i någon form av gentlements agreement och där de inblandade hjälps åt att fixa eventuella skador.
Idag finns SMC:s kurser för de som vill nosa på en tävlingsbana, utveckla sin körning men utan att köra på hörntänderna. Försäkringarna gäller, till priset av lite stramare tyglar när det gäller deltagarnas framfart.
Sedan finns ett antal privatister och bandagsarrangörer som i princip hyr en bana och upplåter den för egen träning, oavsett det gäller landsvägs- eller racehojar. Licensgruppen finns för att licensförsäkringen ska gälla, man får och vill inte köra bland gathojar. I gatgrupperna ställer arrangören krav på körkort och trafikförsäkring, helt enkelt för att någon form av skydd eventuellt ska finnas i det fall olyckan är framme. Kontrollen vid inskrivningen varierar dock högst betänkligt beroende på arrangemang.
Slutligen har Du klubbarnas kvällsträningar och arrangemang, med möjlighet att delta i vissa arrangemang även med gathoj.
Det finns nog en anledning till att det är så utbudet ser ut idag. Men det blir naturligtvis intressant att följa om någon vågar ta språnget och utveckla ett alternativ. Kan Du hitta en utväg kring de synpunkter jag redovisar är Du i alla fall en bit på väg, lycka till
Vi gick igenom det rätt noggrant och jag har svar på att det funkar för mina sysslor idag (banåkning, instruktör, potentiellt i framtiden steg 5 och 6). Men med tanke på det specifika undantag Du nämner finns det nog anledning att ställa frågan igen om det skulle bli frågan om tävling
