Effektmässigt hände ganska lite med 500
rna från ca 1990 fram till stupstocken. Redan 1989 så överskred Honda 170 hästar med sin ökända NSR500. Detta visas även av att Shinichi Itoh redan 1992 satte officiellt toppfartsrekord på Hockenheim med 322 km/h (han överskred den magiska 200 mph-gränsen) med den bränsleinsprutade varianten av NSR500. Jag tror aldrig att det rekordet slogs (dock ska sägas att det inte fanns någon bana senare med så bra förutsättningar som Hockenheim att köra riktigt fort på) även om jag har för mig att Loris Capirossi det sista året körde 325 km/h på Suzuka, men det kan ha varit på ett test.
Istället koncentrerade man sig på att tygla den vilda tvåtaktskarakteristiken med andra tändföljder, mycket elektronik,försök med insprutning, rörliga avgasventiler etc i allt sinnrikare konstruktioner.
Man kan genom att titta på 500
rnas moderna historia urskilja att det skedde en revolution nånstans kring 1991-92 som gav varvtiderna en ordentlig skjuts neråt, dels berodde det på det tilltagande däckkriget mellan Dunlop och Michelin och dels introducerades Big Bang-motorn vilket gjorde hojarna mer lättkörda, framförallt i regn. Jag vill minnas att Kevin Schwantz varvrekord från Assen 1992 aldrig slogs innan banan byggdes om ca tio år senare. Det ger klart också en fingervisning om vilken kaliber förarna hade vid denna tidpunkt med Doohan, Rainey och Schwantz som de snabbaste.
500
rna hängde varvtidsmässigt med mycket bra ända fram till slutet 2003 då Proton körde med sina trecylindriga 500
r och framförallt Jeremy McWilliams slaktade gamla 500-rekord på löpande band, dock kunde han aldrig matcha de starkare diesl...fyrtaktarna på rakorna då han hade kanske så mycket som 70 hästars handikapp. Kommer dock aldrig att glömma åkbilderna från Ukawas onboardkamera som var riktad bakåt....McWilliams ligger bakom, försvinner som ett möte vid varje raksträcka för att komma farande som en kanonkula i efterföljande bromsning, därefter ligga centimetrar bakom Ukawa som en ilsken geting, kryssande fram och tillbaka för att hitta en öppning, tydligt uppbromsad i varje böj.....
En modern 500 cc V4 skulle vara chassimässigt vassare än en MotoGP-hoj, de går att bygga oerhört mycket lättare och ännu kompaktare, samma däcks och fjädringsteknologi skulle ju finnas tillgänglig, tyvärr skulle det krävas oerhört mycket teknik för att få dem lika lättkörda som dagens körskole...förlåt MotoGP-hojar och då skulle det ändå vara lika ointressant som idag när tuggumituggande snorvalpar med strumpor på huvudet kommer in och sätter varvrekord på tredje försöket, 1989 skulle dessa ha förpassats till sjukstugan via mellanliggande akrobatisk luftfärd med hälften av benen i kroppen brutna. Läs gärna "Thunder from down under" för att höra vad Doohan tyckte om att försöka tygla en 500:a. "I actually feared the motorcycle, every time i heard them revving it up in the pits it was like "Oh my god, do i really have to throw a leg over this thing".
Kontrasten var när Gerry Nordström provkörde en MotoGP-hoj och tyckte den var "trivsam och lättkörd" som man beskriver en Volvo i Teknikens Värld.
För mig låg en stor del av tjusningen i att det var så farligt och svårkört med en 500, minsta misstag straffades obönhörligen av asfalten och de enda som kunde betvinga dem var en handfull psykotiska hjältar.
Roadracing VM var någonting, det är inte längre.....
