Annika Östberg:
Jag känner mig översköljd av en våg av mörker. Jag ser mig omkring och ser så mycken hopplöshet - och paradoxalt, sån kärlek och vänlighet att jag ibland känner mig andlös över undret. Men den mörka vågen sveper definitivt in. Jag kämpar emot den, kämpar mot dess obönhörliga kraft, medan jag hela tiden undrar hur länge jag ska stå emot innan jag dukar under.
Det är så synd om Annika. Eller? Eventuellt kan man undvika att åka runt i Kalifornien med en crackpundare. Eventuellt slipper man då att närvara när nämnde crackpundare skjuter två män, varav en polis, till döds. Eventuellt är det otroligt naivt att tro att man ska få något annat än twenty-five to life i Kalifornien, om man deltar vid ett polismord. Annika sitter där hon sitter. Oj vad det är synd om Annika. Eller inte.