Jag har ända sedan jag var barn varit en sån som ofta skadar sig, med flera benbrott och sår som behöver sys än jag kan komma ihåg.
Jag har aldrig varit speciellt blödig när det kommer till mig själv när dom har plockat glassplitter och grus ur öppna sår, eller dragit till benpiporna i läge.
(däremot har jag alltid hatat sjukhusmiljöer, det får det att krypa under skinnet på mig)
Men när det kommer till andra som blöder har jag alltid haft svårt för det och blivit yr och illamående, utom om jag har varit den enda som kunnat ta hand om det, då har jag varit rationell och opåverkad tills jag har kunnat lämna över ansvaret.
Sedan fick jag barn och var tvungen att följa med dom på Akuten för diverse skador, en del rätt blodiga, och sitta stoiskt och hålla i dom medans dom sytts ihop.
Det är den absolut värsta känslan, att ens barn har ont och man inte kan göra något för dom och man måste vara den vuxne i rummet.
Att då se en vuxen med en stukad tumme sitta och skrika att det är "deras tur" på akuten när man själv sitter med ett aktivt blödande barn som behöver sys kan få mig att blåsa en säkring.
(det blev 16 madrass-stygn, i ansiktet, på en 10-12 årig tjej)