magnus_moss
Racing is life!
- Gick med
- 11 Aug 2003
- Ort
- västkusten
- Hoj
- Kawasaki Supersport, KTM Supermono, ISR Forgotten Era, Honda CB750
Jag har sett det tidigare, lite grann liksom, men det blev tydligt nu, under MotoGP:t på Assen; I Sverige, när man säger att man kör Roadracing, då är man mysko, ofta inte så lite mysko heller! Utomlands, där är man räserhjälte!
Jag har märkt det tidigare, på tävlingar på Assen, där man ställer upp på Boxengasse (heter det så på riktigt eller har ni bara hittat på det, Jorpes och Axxexx?), alltså gridshow fast längs depågatan, och folk ganska så vördnadsfullt kommer fram och ber en signera program och TACKSAMT tar emot et fancard om man har det. Samma när jag körde EM i Most, Tjeckien, där flera stod lite på avstånd och betraktade RÄCERFÖRARNA!!!
Nu då, under MotoGP:t, så stärktes RÄSERHJÄLTE-tesen, för där såg jag intressanta saker. John Johannesson hade via Igelhammar (såklart!) skaffat en affisch för tävlingen till sin 8 årige son, och tyckte SÅKLART att det skulle vara fint med en autograf av NÅGON MotoGP förare på den. Vi förare kunde få ett tillfälligt specialpass för att få access till MotoGP-depån, så vi travade in. Vi är ju inte som Daniel Igelhammar (Vi störade alltså INTE in i ALLA depåboxar och KRÄVDE att det skulle signera affischen, utan strosade runt lite planlöst. Framför Rossis och Lorenzos trailers stod en grupp människor (med guide) och väntade. ”Tänk om det är en sån där VIP-tur och Rossi ska komma ut och heja och skriva autografer” tänkte vi och knappt hann vi tänka detta förrän Rossi klev ut och kom fram.
Folk knödde på och så även vi. Det var då det hände; en av de som stått längst fram kommer mot oss genom leden. Mannen är en gubbe i min ålder, typ 50, och han har fått en autograf på skärmen till sin keps.
Och han är helt spastisk!!!
Han var helt salig, som om gud uppenbarat sig för honom! Jag tror han var italienare, för han bara tjöööt och grät om vartannat:
- Madre Mia, Mamma mia, bla bla bla bla oooooooooooiiiiiiiiiiiiiiiiioooooooo och han kramade sin keps och kunde nastan inte gå. Och grät. Jag kan inte se att NÅGON vuxen man kunde vara lyckligare, han var helt salig!
Nästa spaning kom efter målgång av Supersport-racet. Min vana trogen så vinkade jag till funtionärerna som VERKLIGEN vinkade tillbaka, ofta med händerna högt över huvudet. KUL, tyckte jag och vinkade ännu gladare till nästa postering som var mitt framför en läktare full med folk. Och när jag vinkade VINKADE HALVA LÄKTAREN TILLBAKA!!!
”GRYMT” tänkte jag och vinkade mig blodig hela varvet, kastade slängpussar, OCH MASSOR AV MÄNNISKOR VINKADE OCH APPLÅDERADE TILLBAKA!!!
Jag var inte Rossi, jag vann inte utan kom 25:a, men Jag var RÄSERHJÄLTE! 10-20000 åskådare vinkade till mig där jag rullade tillbaka till depån!!!
Haja!!!
Och någonstans tror jag att här ligger en del av skillnaden till varför racing i Sverige sker från rostiga Renault Master och utomlands från semitrailers; vi svenska förare är inte räserhjältar alls, vi är bara konstiga, och definitivt inte på det sätt som en vanlig midpack-rider är i Holland och i ännu högre grad säkerligen är i medelhavsländerna. Det är inte konstigt det går lättare att ragga spons utomlands….
Jag har märkt det tidigare, på tävlingar på Assen, där man ställer upp på Boxengasse (heter det så på riktigt eller har ni bara hittat på det, Jorpes och Axxexx?), alltså gridshow fast längs depågatan, och folk ganska så vördnadsfullt kommer fram och ber en signera program och TACKSAMT tar emot et fancard om man har det. Samma när jag körde EM i Most, Tjeckien, där flera stod lite på avstånd och betraktade RÄCERFÖRARNA!!!

Nu då, under MotoGP:t, så stärktes RÄSERHJÄLTE-tesen, för där såg jag intressanta saker. John Johannesson hade via Igelhammar (såklart!) skaffat en affisch för tävlingen till sin 8 årige son, och tyckte SÅKLART att det skulle vara fint med en autograf av NÅGON MotoGP förare på den. Vi förare kunde få ett tillfälligt specialpass för att få access till MotoGP-depån, så vi travade in. Vi är ju inte som Daniel Igelhammar (Vi störade alltså INTE in i ALLA depåboxar och KRÄVDE att det skulle signera affischen, utan strosade runt lite planlöst. Framför Rossis och Lorenzos trailers stod en grupp människor (med guide) och väntade. ”Tänk om det är en sån där VIP-tur och Rossi ska komma ut och heja och skriva autografer” tänkte vi och knappt hann vi tänka detta förrän Rossi klev ut och kom fram.
Folk knödde på och så även vi. Det var då det hände; en av de som stått längst fram kommer mot oss genom leden. Mannen är en gubbe i min ålder, typ 50, och han har fått en autograf på skärmen till sin keps.
Och han är helt spastisk!!!

- Madre Mia, Mamma mia, bla bla bla bla oooooooooooiiiiiiiiiiiiiiiiioooooooo och han kramade sin keps och kunde nastan inte gå. Och grät. Jag kan inte se att NÅGON vuxen man kunde vara lyckligare, han var helt salig!

Nästa spaning kom efter målgång av Supersport-racet. Min vana trogen så vinkade jag till funtionärerna som VERKLIGEN vinkade tillbaka, ofta med händerna högt över huvudet. KUL, tyckte jag och vinkade ännu gladare till nästa postering som var mitt framför en läktare full med folk. Och när jag vinkade VINKADE HALVA LÄKTAREN TILLBAKA!!!



Och någonstans tror jag att här ligger en del av skillnaden till varför racing i Sverige sker från rostiga Renault Master och utomlands från semitrailers; vi svenska förare är inte räserhjältar alls, vi är bara konstiga, och definitivt inte på det sätt som en vanlig midpack-rider är i Holland och i ännu högre grad säkerligen är i medelhavsländerna. Det är inte konstigt det går lättare att ragga spons utomlands….