Laste igenom traden nu, och kan inte saga annat an tack till er som skrev bade langa och korta svar.
Betyder oerhort mycket.
Min depression beror inte pa att jag ar i en livsituation jag vantrivs i, utan har utlosts nu nar jag antligen kan borja slappna av och tro pa livet och varlden. Innan dess har jag mestadels kampat for att fa vardagen att ga runt, reda ut vad jag ska bli, var och hur fan jag ska ta mig dit. Blivit trampad pa varsta mojliga sattet gang pa gang, men fortsatt tuffa pa. En overambitios, naiv, overkritisk duktig flicka. Ingen vidare kombination for att ta vara pa stunden. Det senaste aren har ocksa inneburit mycket hart arbete, och psykisk press, tillsammans med personer som statt mig nara, plotsligt ar borta. For evigt. Utan att jag kunnat saga farval pa nagot satt. Plotsligt en kvall runt jul var jag bara sa trott pa allting, den eviga angesten, oron och trottheten, saknade av gladje aven med sant jag normalt alskar. Hamtade hastgrimman och skulle hanga mig i dorrkarmen.
Precis sa absurdt som det later, var det. Kan an idag inte forsta hur jag ens resonerade dar. Sokte hjalp dagen darpa.
Jag hade inte forvantat mig den responsen jag fick fran er, sh ar inte direkt en kanal man valjer som utlopp for nagonting sadant har om det finns alternativ. Men for tillfallet hade jag inga alternativ. Jag satt bara med mina tankar och kande paniken krypa pa over det faktumet att idag var ett "svart hal". Dom dagarna skrammer mig nagot fruktansvart for jag vill ju inte do (vem vill det, egentligen?) men det gar inte att styra nar man hamnar i det halet. Da galler det bara hitta nagon som kan halla i en tills det har slappt.
Dom dar svarta halen har blivit farre och inte lika djupa sedan jag borjade medicineringen, och gar att rida ut. Men inte ensam. Angesten ar ooverstiglig just dar och da, och det enda som ger trost just da ar vetskapen att jag kan svalja dom dar tabletterna och somna ifran allt.
Men hur ter sig livet for vannen som hittar mig sedan?
Den tanken har stoppat mig varje gang. Men ar sa radd att en dag ar angesten och smartan starkare an det resonemanget.
Responsen fran er ar nagot jag ar tacksam over, da jag har extremt svart att oppna mig och be om hjalp. Mycket pa grund av man kanner sig som en alien, ensam med detta helvete nar jag egentligen har inte nagot konkret att ma daligt over. Inte nu langre. I-landsproblem, antar jag.
Tack alla.
Ni som valde att uttrycka er ignorans i denna trad, tank nasta gang pa att den kommentaren kanske tippar vagskalet for nagon. Hur dramatiskt det an ma lata. Det ar manga som inte vet nagot annat satt att uttrycka sin smarta an till okanda personer pa natet.
<3
