Trott pa livet

[GSXR1100R]

Du vet inte vad en depression är helt enkelt. Jag klandrar dig inte. Det är inte alla som vet och långt färre som förstår.

Att vara ledsen, "deppig", hängig, sur, grinig kan man lätt undgå medelst lite självpsykologi. När du gör något du tycker om, åker hoj, nuppar eller vad det nu är tycker du det är skoj just för att din hjärna ger dig knark i olika former. Belöning. När hjärnan av vilken orsak det nu må vara stryper den tillförseln så är verkligen inget kul längre.
Man slutar köra hoj och tjejer blir man bara arg på (mer än vanligt). Efter ett tag försvinner så klart meningen med allt.

När frågan "varför ska man leva" dyker upp är det farligt för i det läget finns det inget vettigt svar.

För en annan är svaret enkelt. För att man vill leva, man vill se/uppleva saker, få bekräftelse, nå mål.

Sen kan orsaken till att hjärnan slutat leverera signalsubstanser vara olika. Det finns lyckligt lottade människor med självmordstankar och amputerade krigsoffer som kämpar för att få leva. Den bilden visas i bland upp och får det hela att se ut som ett I-landsproblem. Det finns dock lika många av den motsatta varianten.

Helt klart är det så, har man aldrig genomgått en riktig depression så kan man aldrig heller förstå hur hopplöst allt känns, när/om man äntligen lyckas ta sig ur det så förstår man efteråt knappt ens hur eller varför man kunde tappa gnistan och livslusten så totalt.

Hjärnan är en mysko grej som är väldigt komplex.

 

[BoSoZoKu]

Min depression beror inte pa att jag ar i en livsituation jag vantrivs i, utan har utlosts nu nar jag antligen kan borja slappna av och tro pa livet och varlden. Innan dess har jag mestadels kampat for att fa vardagen att ga runt, reda ut vad jag ska bli, var och hur fan jag ska ta mig dit.

Det där är nog rätt vanligt. Precis som Teo var inne på. Man behöver mål och mening. Vad han dock glömde lista var löööve. En viktig ingrediens för oss mjukisar.

Kör på!