Tack och hej från Teddy #5

[Teddy]

Först och främst, tack ni som gjorde detta möjligt. Gustav Ohlander, Patrik@Racerepairs, och Peter Bonnivart, det hade inte gått utan er hjälp.

Så, här har ni det, mitt officiella tack och hejdå. Jag har alltid gillat storslagna avskedskalas, ni som inte klarar av honungsdrypande sentimentaliteter kan sluta läsa nu, härefter kommer inte ett öga lämnas torrt, det blir ett bombastiskt adjö.

Fan, 10 år, det är en ganska lång tid. Det är väl bara jag och Humlan som är de kvarvarnade non-stop aktiva B-förarna från Class of 2001. De flesta lägger av efter en eller två säsonger, några få klassar upp sig och kör ett par säsonger till, och sen finns de där romantiska entusiasterna som bara vägrar att lägga sig ner och dö, som bara fortsätter trots allt, utan att egentligen komma vidare, som bara står och stampar på samma fläck men ändå garvar och har kul. En sån är jag. Jag skulle kunna hålla på 10 år till men mitt liv ser inte likadant ut som det gjorde för 10 år sedan, jag har varken tid eller pengar över, ekvationen går helt enkelt inte ihop.

Klockorna började ringa 2008 och jag sade hejdå tyst för mig själv när jag låg där och sprattlade i sandfållan en ljummen septemberkväll efter att ha gått av i ledning på LMS klubbrace. There would be no more, trodde jag. Men sen började Gustav ringa och tjata på mig under 2009 så jag drog fram min gamla Aprilia RS250 gathoj och körde LMS B-tävling innan jag sålde den. Med en kraschad racer i garaget och noll på kontot briserade raketerna på himlen och 2009 blev till 2010. Sin vana trogen började Gustav ringa och tjata lagom till att tussilagoblommorna siktades i dikeskanten men gav honom kalla handen och sade kategoriskt tvärnej. Sen startade han den där tiggartråden här på SH och allmosorna började komma in, då började det bli svårt att inte ens försöka själv så jag prutade på familjens studsmatta och vips öppnade sig fönstret till möjligheternas land. Hojen hämtades hem och jag spenderade ett tiotal kvällar i förrådet med att demontera, byta ut delar och montera. Det var oerhört tillfredsställande att få skruva racer igen. Sen en dag stod Gustav där med skåpbilen och öppen baklucka.

 

[Teddy]

Det jag gillar med Roadracing är att det är en totalupplevelse, det sväljer en hel, det kräver allt och ger allt, inte bara när man kör på banan utan även allt det där som sker runt omkring. Som att handla t ex. Det första som hände efter att Gustav hämtat upp mig var att vi stannade till vid Biltema. Jag älskar Biltema, varje gång jag är där kommer kvinnan i mig fram och jag vill stoppa ner saker i korgen, jag vill ha allt! Sen genade vi över parkeringen och slank in på ICA Kvantum för att införskaffa det vi skulle äta under helgen. Det kändes behagligt att vandra mellan hyllorna med Gustav och diskutera vad som behövde inhandlas som om vi vore ett gamalt par, det är vi ju förstås redan på sätt och vis.

Under den två och en halv timme långa bilresan utbytte vi erfarenheter av samarbete med marknadsavdelningar och kom fram till att även om de var värdelösa så var de jävligt bra på att festa, ofta för ingen orsak alls, och att det man borde ta lärdom av. Just detta kom att bli helgens tema. Gustav och jag vrålade vooo-hooo och gav varandra high five så fort något hände, jag lyckades till och med få Gustav att göra dubbla V-tecken och klämma fram ett leende när han stod nykraschad som en lerinpackad kåldolme.

Sege och Sleven stod med uppställt tält när vi kom fram, det var bara lasta ur vår racemässigt packade skåpbil innehållande två motorcyklar, 100 liter bensin och 32 kolli onödiga bra-att-ha-saker, stuffa in sakerna i tältet, köra upp hojarna på stöden och öppna en folköl. Vi skålade och vrålade: ”Vooo-hooo!”. Eftersom min budget bara medgav sovplats i tält avvek jag vid 11-tiden för att hinna få min skönhetssömn.

Natten var kall och jag behövde både en kopp te innan jag var redo att attackera en talrik yoghurt. Sen kom den. Krypande. Vadå? Vadå? Undrar alla. Ja va fan tror ni? Nervositeten så klart! Jag blev både besviken och arg. Under sommaren har jag tävlat i BMX och skämt ut mig för min fru, mina barn och hela BMX-Sverige utan att känna ens ett sting av nervositet och när jag nu bara skulle ut och rulla lite motorcykel började det rycka i överläppen.

 

[Teddy]

Vi rullade ut på första passet som inte bjöd på några större överraskningar, Gustavs hoj pajjade och min körning var yxig. Vooo-hooo! I väntan på andra passet mekade Gustav och jag lagade lunch de luxe på kryddkorvar från fantasiska Andersson och Tillman, en lokal akt från Uppsala som Gustav introducerat mig för. Andra passet bjöd inte heller på några överraskningar. Gustavs hoj pajjade igen och min körning var fortfarande yxig. Vooo-hooo!

Och mitt från ingenstans dök Mattias upp. Som alltid, han är överraskningarnas man. Även om han nu är Seges parhäst så går vi way back, ända till 2002, så det är alltid speciellt när Mattias är runt omkring. Racedags. Efter mitt psykbryt på morgonen var jag nu faktiskt riktigt lugn, det kändes kul att rulla ut till Line Up, jag gjorde en bra start och körde bra, kom in på en fin fjärde plats och satte min bästa tid under helgen med 1:05. Fan, inte illa för en 38-årig gubbe på en 15 år gammal hoj som man inte kört på två år. Sleven vann övertygande, Stellan tvåa, Sege trea och Gustavs hoj pajjade förstås. Vooo-hooo!

 

[Teddy]

Gustav mekade och jag lagade middag de luxe. Vid det här laget började Mattias visa symptom på insjuknande, ögonen glittrade, han började deala med Kobbe och Alex om halverad anmälningsavgift för morgondagen, när han vinkade och sade hejdå verkade det hoppfullt, allt fick bero på vädret. Sen började det regna. Och gissa om det regnade! Sege hade av någon anledning valt att ställa tältet rakt över den diagonala asfaltskarv som löper från spolplattan tvärs över hela depån och jag överdriver inte när jag säger att det rann en mindre flod genom vårt tält, precis där jag stod och lagade mat. Sleven kom till undsättning med ett par gummistövlar.

Efter intagen middag bestående av berberekryddad lamfärs och avocadosallad var det dags för öl snacks och MotoGP-kval. Sleven trollade fram chips och nötter. Regnet föll alltjämt och mina ögon började gå i kors när det var fem minuter kvar på Moto2. Då dök Pelle Träff upp och sade att de tyckte så synd om mig som skulle tälta i ösregn att de lät mig sova i Café Racer. Vilka änglar! Gustav som skulle sova bak i skåpbilen tittade avundsjukt på mig och när jag sade att det nog fanns plats för oss båda högg han direkt. Efter en varm och torr natt vaknade jag till en helt tyst depå, klart, kallt och lågt stående sol, en mäktig upplevelse.

 

[Teddy]

Dag två. Frukost och varmkörning. Gustav springer igång hojen på ettan, stannar precis framför tältet och lägger i ettan. Donk! Motorn stannar. Tre huvuden vrids (Teddy, Sleven och Sege), det blir dödstyst och munnarna står vidöppna. Aj fan, det där lät inte bra, ingen vooo-hooo där inte. Gustav spenderade resten av förmiddagen med att skruva växellåda och missade första passet. Den ena assistenten avlöste den andra och alla stod och såg ut som fiollådor i ansiktet, ingen kunde fatta vad som var fel och allt bara gick åt helvete. Strax innan lunch hade Gustavs blodsocker nått en alarmerande låg nivå och efter ännu ett misslyckande slet han av sig sina 5000-kronors designerglasögon och sulade dem rakt in i verktygsvagnen så att delarna flög åt alla håll.
- ”Fi*piiip*ta! He*piiip*ete, jag blir så jä*piiip*a fö*piiip*nad!”
Så här arg hade jag aldrig sett Gustav, och ingen annan heller tydligen, för alla fem som satt i tältet och softade blev tysta som möss. I min jukebox till skalle trillade en peng ner och jag började höra Björn Afzelius skorra på skånska ”Ett hjärta kan gå itu, ett liv kan gå i tusen bitar”.

Lunchen kom och gick och Gustav jobbade vidare. Efter ännu ett misslyckande höjde Gustav sin knutna näve och slog den med full kraft rakt ner i tanken på sin Yamaha TZ-M 250 Queen of Love and Beauty ex Gibernau Production Racer.
- Sat*piiip*s jä*piiip*a skithoj! F*piiip*n vad dum jag är, nu slog jag en bula i tanken på den också!
Nu började jag på allvar tycka synd om Gustav och såg mig omkring, vi hade redan uttömt merparten av depåns kompetens och vad vi behövde var ett par friska ögon. Och där satt han, mannen med det lågmält trevliga uppsynen, Lasse Svedberg.
- ”Lasse, du har väl mekat lite växellåda?”, försökte jag lite försiktigt.
Lasses mjuka och sakliga arbetssätt var precis den hjälp Gustav behövde och de två bildade en dynamisk duo. Efter ett par misslyckade försök gjorde Lasse ett omtag och satte sig på huk och tittade rakt in i det gapande hål som huserade växellådan och sade: ”Det ser ut som om det saknas en del där”. Det blev startskottet på Gustavs logiska felsökning som ledde till den slutligt mekaniska triumfen. Ibland behöver man bara ett par friska ögon.

 

[Teddy]

Och fan tro det men Gustav kom ut och körde andra passet och hojen höll. Vooo-hooo! Andra dagens andra pass blev för mig helgens riktiga höjdpunkt. Körningen kändes bra, jag kunde köra ett helt varv utan misstag, bara perfekta kurvor, trots det stannade klockan på 1:06, alltså långt från fornstora dagars 1:03-tider. Jag tänker inte skylla på de fyra år gamla däcken för de var det inget fel på. Det bara är så att jag måste lägga varv på varv och nöta gummi för att det ska gå fortare. Utan träning går det inte snabbare än så här. Så enkelt är det.

Vi gick alla och väntade på regnet. Det skulle komma 13:00 men det dröjde, de första dropparna föll tjugo minuter innan racestart och fem minuter senare öste det ner. Vi bytte snabbt till regndäck och rullade ut till Line Up. ”Warm up 3 laps” stod det på skylten när vi rullade ut mot banan genom Fast Lane. Spännande! Jag har alltid gillat regn och alltid varit relativt snabb i regn. Någon har sagt att duktiga blötväderförare bara är dåliga torrväderförare. Det må vara sant men det spelade ingen roll för nu var det nu som gällde. Jag rullade ut på banan och, och, och…var livrädd!?! Stel som en pinne stirrandes döden i vitögat hade jag svårt att hålla jämna steg med Henrik som körde en gat-Aprilia på gatdäck. Det var fem år sedan jag kört i regn, jag vågade inte ens hålla full gas på långa bakrakan och inbromsningarna var ett skämt. Jag plågade mig igenom första varvet och när jag för andra gången körde ut på långa bakrakan hade jag redan bestämt mig. Jag kom hit för att ha kul och det här var inte kul. Jag ville komma hem med hel kropp och hel hoj och en full säck med glada minnen. Jag har aldrig tidigare känt obehag när jag kört och aldrig tidigare lämnat banan frivilligt, Men va fan, det finns en första gång för allt, så jag körde in i depån, lutade cykeln mot räcket och tog av mig hjälmen. Det kändes bra, det var rätt beslut.

Från bästa åskådarplats fick jag sen se en fantastiskt fin fight mellan Sleven och Gustav. Man måste ha hela bilden klar för sig för att förstå d. Gustavs skithelg, missad start, uppkörning, omkörning, snabbaste varv och sen pladask. Det mest förvånande var det högljudda ÅH NEEEJ!-ropet från de fåtaliga åskådarna när Gustav drattade omkull. De flesta kände nog precis som jag.

Prisutdelningen var bland det roligaste jag varit med om. Tre på pallen, tre i publiken, så vi fick tjoa mer, och lagom till att det är klart kommer en lerig Gustav och letar lojt upp en Pommac och skjuter iväg korken. Sege fick ett infall och började spruta Pommac på Gustav som omedelbart gav svar på tal. Vad härligt det är att se vuxna män jaga varandra som två nyförälskade tonåringar med var sin läskflaska i handen. Vooo-hooo!

 

[Teddy]

Det är alltid skönt att komma hem så vi skyndade oss och jag han inte tänka efter förrän Gustav släppt av mig och jag ställt in alla saker i förrådet. Jag stod länge och tittade på Skatungen. Vi har haft mycket kul tillsammans. Jag kunde knappt fatta att det var över. Det rent materiella å sido, Skatungen är trots allt bara en sak, men alla dessa människor, alla dessa ansikten, alla vänner. Roadracingen har förändrat mitt liv. Hälften av mina vänner på Facebook har jag träffat genom RR. Förra sommaren provade jag att ta Corvetten till ett cafe utanför Mariefred för att se om det kunde vara något för mig, men jag kände mig helt malplacerad bland alla hillbillies. Det är i RR-depån jag trivs, det är där jag hör hemma. Jag vet att Gustav kommer att ringa och tjata igen och jag kommer att säga nej, fast denna gång är det slutgiltigt.

 

[jesseboy]

Jag känner inte dig, men jag tror att jag faktiskt KÄNNER dig.
Väl skrivet och engagerande.
Kram och hoppas på många långa år, oavset hojinnehav.

 

[R2]

Exit stage right, with style!

 

[Hoztic]

Kul skrivet och bra kämpat! Man ska sluta när man ligger på topp som du gjort, inte när man precis har slagit i botten Men jag kan verkligen förstå dig, den utomstående kan aldrig förstå den där speciella känslan i depån, dofterna, ljuden och människorna! Den finns verkligen ingen annanstans.

 

[Gustav O]

Det bästa är att din karriär fick ett värdigt slut - på en racer!
Suverän racerapport och jag tror inte jag är ensam om att konstatera att vi kommer sakna dig nästa sommar!

Voo-hoo! *Marknadsavdelningen firar*

 

[Martin]

Egentligen borde vi förbjuda dig från att sluta köra bara för att få uppleva racerapporter som dessa.

 

[christer]

Som vanligt välskrivit Teddy, jag tror att du skulle lägga lite tid och skriva en kortare novell med titelnt en racers resning och fall el dyl.
Det skulle bli en kioskvältare av rang
I vilket fall är det alltid kul att träffas och jag hoppas, eller förutsätter att vi kommer att träffas 2011 också även om du lagt hanskarna på hyllan, om inte annat som staketsexpert, du har mycket att bidra med

/Christer

 

[Mattias]

När du skriver "lägger av" så menar du för i år, va? Du har ju knappt börjat! Tio år är ingenting.

 

[håkan]

Teddy, du kommer vara saknad på banan, för depån hoppas jag du besöker trots att du inte tänkt tävla nåt mera.

 

[MartinB]

Och vad ska du pyssla med när ungarna vuxit klart då?
Va?

 

[Nr:18]

Som du skriver, Teddy, det är bara du och jag kvar av järngänget från 2001. Hur kan du bara lämna mej mitt i eländet? Du är ju dessutom betydligt yngre än jag! 38 år, jag tog licens när jag var 34! Kom igen nu! Du kan ju inte sluta redan! Lova att du åtminstone kör SM på Mantorp, 250-klassens officiella avskedsföreställning!

 

[Neutral]

Roligt och välskrivet som alltid men med ett sorgligt besked... Jag känner mig lika överraskad och bedrövad som dagen när Doohan annonserade att det var slut, hoppas att jag kan köpa din biografi också.

Hoppas du behåller racern och kanske dyker upp på någon träning i alla fall. Sedan behöver ju Gustav hjälp på tävlingarna av en lugn person med mycket tålamod.

 

[Gustav O]

Hoppas du behåller racern och kanske dyker upp på någon träning i alla fall. Sedan behöver ju Gustav hjälp på tävlingarna av en lugn person med mycket tålamod.

Det är ett skäl så gott som något! Teddy måste köra nästa år.

 

[racerskalman]

Roligt och välskrivet som alltid men med ett sorgligt besked... Jag känner mig lika överraskad och bedrövad som dagen när Doohan annonserade att det var slut, hoppas att jag kan köpa din biografi också.

Skriv upp mig också för ett ex av biografin - jag ser verkligen fram emot den!
Att läsa Teddys racerapporter brukar vara en höjdare och en komplett biografi över hans racekarriär borde bli lysande läsning!