Håller med dig om att vi brister i gästvänlighet generellt. Eller kanske snarare att vi har ett ovanligt stort mått av personlig integritet och har svårt att släppa in folk nära. Alla vill nog vara gästvänliga men det visar sig på ett kanske typiskt sätt här.Man kan kalla det vad man vill men det är Sverige som sticker ut från resten av världen och det är en ovanlig och mindre gästvänlig kultur mot resten av världen. Det var inte många gånger man åt mat hos sina kompisar som liten, det skulle inte gå till så helt enkelt.
Sedan försöker några rättfärdiga det svenska beteendet med någon slags retorik om att vi varit fattiga men det argumenten faller ju på att de som är generösast är just människor i fattiga länder. Kanske för att dom alla vet hur det är att vara hungrig, eller kanske för att frysboxar där man kan spara maten är ovanligare.
Nu brukar både vi och dotterns kompisar bjuda på mat till kompisarna men ibland, tex när vi värmt gårdagens rester eller om jag inte förväntat mig någon besökare och inte gjort tillräckligt med mat så har jag sagt tydligt att vi inte kan bjuda dotterns kompis för jag tänker inte börja plocka fram och tillaga nåt annat bara för att vi har en gäst som kan gå 200 meter till sitt eget hem och äta. Det i sin tur kunde göra min numera ex fru väldigt uppförd och illa berörd. Att inte ge mat till en gäst kändes onaturligt och inte bra för henne.
Över huvud taget skulle jag nog vilja säga att svenskar är mer inskränkta och mindre gästvänliga än de flesta andra nationaliteter.
I Filippinerna skulle man troligen leva som en luffare och parasit hur länge som helst bara genom att gå omkring och låta sig bli bjuden.
Sitter någon jag inte känner på stranden när jag går förbi så blir man inbjuden att äta direkt man sagt hej. Och det kan vara människor som inte har pengar över till mat imorgon. Morgondagens måltid arbetar dom ihop till imorgon.
Det finns en Svensk jag träffat där som verkar leva på den gästvänligheten, som en luffare i kombination med sol och vårare och har gjort så i många år. Men han är en annan historia.
Men och andra sidan hade ju vi i Norrland länge en kultur att inte låsa dörren utan lämna den olåst, kanske med kvasten ställd mot dörren.
En kultur som troligen skapats av det kalla klimatet. Den öppna dörren för att gå in och göra upp eld i spisen kunde väl kanske gälla liv eller död vid fel tillfälle för en gäst som kanske färdats med häst och släde i sträng kyla med långt till nästa gård.
En tradition som levt kvar längt efter behovet försvunnit, jag minns dessa olåsta dörrar från när jag var liten, särskilt hos äldre folk som bodde lite avsides.
Dock kan jag aldrig minnas att jag inte blivit erbjuden middag hos en kompis. Däremot minns jag att jag själv inte ville vara till besvär och tackade nej i stort sett alla gånger. Dessutom skulle man ju ändå hem och äta middag med familjen. Frågar man mig så erbjuder man alltid gäster att sitta med och äta. Inga ursäkter. Samtidigt ska man inte tjata på gästen som tackar nej. Vill denne inte äta middag med oss så kan denne vänta i ett annat rum eller sitta med vid bordet utan att äta.