Efter en ekonomisk kalkyl blev motorcykeln bortprioriterad före snön lämnat marken.
Efter detta har livet testat mig genom att dagligen se motorcyklar när man pendlar till jobbet man inte vill ha för att tjäna pengarna till livet man inte vill leva. Kanske var det därför motorcykeln inte hade en plats i livet? Citatet "Prylar du äger börjar äga dig i slutändan" stämmer nog. Annars hade nog motorcykeln fått stanna i min ägo. På något sätt kändes det som att man tog övertiden för att föda motorcykeln.
Trots att jag ibland saknar min motorcykel känner jag att fördelarna överväger nackdelarna. Jag tror att man får lite mer perspektiv på saken genom att vara utan motorcykeln ett tag. I efterhand började jag fundera på vad som egentligen var kul med att äga en Klass 7 hoj. Nöjjet med denna sortens motorcykel är precis vad myndigheter idag försöker bekämpa, nämnligen ikke önskvärt beteende i trafiken.
Adrenalinruset av en vansinnesfärd på gränsen av vad man klarar av är det enda som jag egentligen saknar när jag varje morgon pendlar till mitt skitjobb. Ibland dagdrömmer jag om att kryssa fram mellan bilarna som står till synes stilla i framfarten av en motorcykel och dess förare som inte tänker längre än adrenalinet som pumpar i ådrorna och hjälteglorian som säger att detta är helt ok och andra krachar inte jag.
Inte för att jag har empati nog för att sluta med mitt intresse för mina medtrafikanters skull eller auktoriteters önskan att få mig från vägarna, men har motorcyken ett syfte om den används på detta sätt? Syftet med min motorcykelkörning var adrenalinkicken och att få leva ut galenskaper som inte faller inom normen av några andra fordon som en 20åring har råd med, Men om syftet är kicken vad är då målet?
Den ultimata kicken? Någon annan sensation? Det perfekta? Att klara sig?
Motorcykeln var ett destruktivt inslag i mitt liv och kostade mer än den smakade då syftet med motorcykeln handlade om helt andra saker än ett motor intresse. Motorcykeln lär dig sidor av dig själv som du normalt inte konfronterar.
Jag saknar det jag hittade, men inte motorcykeln.
Efter detta har livet testat mig genom att dagligen se motorcyklar när man pendlar till jobbet man inte vill ha för att tjäna pengarna till livet man inte vill leva. Kanske var det därför motorcykeln inte hade en plats i livet? Citatet "Prylar du äger börjar äga dig i slutändan" stämmer nog. Annars hade nog motorcykeln fått stanna i min ägo. På något sätt kändes det som att man tog övertiden för att föda motorcykeln.
Trots att jag ibland saknar min motorcykel känner jag att fördelarna överväger nackdelarna. Jag tror att man får lite mer perspektiv på saken genom att vara utan motorcykeln ett tag. I efterhand började jag fundera på vad som egentligen var kul med att äga en Klass 7 hoj. Nöjjet med denna sortens motorcykel är precis vad myndigheter idag försöker bekämpa, nämnligen ikke önskvärt beteende i trafiken.
Adrenalinruset av en vansinnesfärd på gränsen av vad man klarar av är det enda som jag egentligen saknar när jag varje morgon pendlar till mitt skitjobb. Ibland dagdrömmer jag om att kryssa fram mellan bilarna som står till synes stilla i framfarten av en motorcykel och dess förare som inte tänker längre än adrenalinet som pumpar i ådrorna och hjälteglorian som säger att detta är helt ok och andra krachar inte jag.
Inte för att jag har empati nog för att sluta med mitt intresse för mina medtrafikanters skull eller auktoriteters önskan att få mig från vägarna, men har motorcyken ett syfte om den används på detta sätt? Syftet med min motorcykelkörning var adrenalinkicken och att få leva ut galenskaper som inte faller inom normen av några andra fordon som en 20åring har råd med, Men om syftet är kicken vad är då målet?
Den ultimata kicken? Någon annan sensation? Det perfekta? Att klara sig?
Motorcykeln var ett destruktivt inslag i mitt liv och kostade mer än den smakade då syftet med motorcykeln handlade om helt andra saker än ett motor intresse. Motorcykeln lär dig sidor av dig själv som du normalt inte konfronterar.
Jag saknar det jag hittade, men inte motorcykeln.
