Har en ganska så pessimistisk syn på människan med allt skit vi hittar på i världen. Men idag tändes en gnista hopp.
Var ute som "praktikant" i en grusbil idag och i vanlig ordning får jag huvudvärk pga dåligt med sömn. Men denna gången utvecklades värken till en fullskalig migränattack. Helvete vad jag mådde dåligt. När dagen äntligen var slut och jag satt på bussen på vägen hem så kände jag att det började stiga i halsen. "Nä nu jävlar kommer jag spy!" tänkte jag och började kämpa för att hålla ner det till nästa hållplats då jag inte kände för att lägga en pizza i en fullsatt buss.
När bussen äntligen stannade så bad jag chaffisen öppna dörren längst fram då den var närmast och sen kastade jag mej av bussen, sprang fram till en buske där jag slängde mej på knä och väntade på att lunchen skulle komma upp. Dock hände ingenting och jag kände att allt började sjunka tillbaka.
Då noterar jag att bussen står kvar. Förväntade ju mej att chaffisen skulle dra. Men istället knackar nån mej på axeln och bakom mej står chaffisen och ser orolig ut. Frågar hur jag mår, frågar om jag vill ha vatten, ger mej en flaska vatten, om jag har huvudvärk och isåfall vill ha en huvudvärkstblett. När vi sen fortsätter åka så slänger han en blick på mej lite då coh då för att kolla läget. Såna små gester får mej att återfå lite tro på mänskligheten iallafall.
Så jag skulle alltså vara syltryggsgenerationen?
Nu blire degradering till måndagsälskare och uteslutning ur "Måndagshatarklubben"
innben
...
