Måste varit ett internetragg i tidernas begynnelse.
Nybörjare som man var glömde man att fråga två fundamentala frågor:
1: -Har du varit ärlig i din beskrivning av dig själv i kontaktannonsen?
2: -Går du på någon form av neuropsykiatrisk utredning eller har en historia av mentalsjukdom i släkten?
När jag ankommit till den mycket lilla orten i Jämtland, och parkerat bilen på den i förväg bestämda platsen, så dröjde det inte länge förän madammen i fråga uppenbarade sig gående med sin hund, -allt enligt överrenskommelse per telefon tidigare på kvällen. (Det var nu rejält mörkt...)
Så här efteråt kan jag tycka att jag borde ha stämt träff på något lite mer upplyst ställe, och arrangerat det hela så jag skulle ha en flyktväg i händelse att något skulle gå fel. Men, det gjorde jag inte. Jag var som sagt nybörjare inom nätdejting...
Jag klev alltså ur bilen när människan närmade sig med sin hund. Det var ungefär nu som saker och ting började gå fel. Fruktansvärt fel.
Personen i fråga var minst 50 år. Fullt tillräckligt för att vara min biologiska mor vid tidpunkten. Och hennes utseende överensstämde föga med hennes presentationsbild, vilken måste ha tagits någon gång på åttiotalet och sedemera scannats in till digitalt format.
Vid det här laget jagade tankarna desperat genom huvudet.
Vi presenterade oss, (en flykt var inte att tänka på då det inte fanns utrymme att avvika på ett normalt sätt utan att uppfattas som en total idiot), och hon bjöd mig omedelbart upp till sin lägenhet på en kopp kaffe.
Det var nu jag begick det största misstaget av alla, jag accepterade, eftersom jag tyckte att det kunde vara bekvämare att över en kopp kaffe lägga fram min åsikt att jag milt sagt kände mig grundlurad, än att slänga det i ansiktet på henne ute på parkeringen. Dessutom var jag kaffesugen.
Nåväl, en kopp kaffe, och så säger jag vad jag känner och så är jag därifrån på ett ögonblick.
Damen ifråga visade sig dock ha helt andra intentioner vilket tydligt framgick redan i hissen, då hon fnittrande som en skolflicka i nedre tonåren gjorde allt för att komma så nära mig som möjligt.
Nu ringde varningsklockorna på allvar.
Väl inne i hennes lägenhet satte jag mig i soffan och inväntade den utlovade koppen kaffe, och hade precis börjat fundera ut hur jag skulle formulera mitt tack-och-adjö-tal när kärringjäveln kommer ångandes rätt ner i knät på mig och helt sonika kör ner hela handen innanför byxorna på mig.
"Jag tycker om snoppar, jag. Nam nam nam nam nam!" Sa hon hela tiden samtidigt som hon försökte få av mig byxorna.
Vid det här laget insåg jag att alla försök till diplomati och resonemang med denna uppenbarligen sexuellt utsvultna furie var lönlöst, och att en hastig reträtt var den enda möjliga utvägen för att komma därifrån med hälsan i behåll.
Jag slet mig lös och ursäktade mig med att jag måste gå på toaletten först.
Efter att ha erbjudit sig att följa med och låta mig pissa på henne i duschen släppte hon motvilligt iväg mig.
Jag snappade blixtsnabbt åt mig min mobiltelefon och förskansade mig på toaletten, tillfälligt i säkerhet, bakom en låst dörr.
Med gråten i halsen skickade jag sms till varenda människa i kontaktboken i telefonen: "Ring mig! FORT!!!"
Efter att ha repat mod till mig gick jag återigen ut till den väntande damen i soffan.
Telefonen började naturligtvis att ringa tämligen omedelbart, och efter att motparten presenterat sig och frågat vad fan jag ville vid denna okristliga timme på dygnet, replikerade jag något i stil med: "Nääääää?! Å faaan... Är det allvarligt? Vilken avdelning?"
Och så fortsatte det i några minuter. (Dom som ringde trodde några att jag var knäpp, andra garvade och förstod vad som var på gång.)
Jag ursäktade mig hastigt och slängde på mig ytterkläderna och skorna och jäktade ner till bilen.
Hur många gånger jag stannade och gned händerna i snön vid vägkanten minns jag inte. Fy fan, vad jag kände mig smutsig och äcklig...
Väl hemma i trygghet ställde jag mig i duschen och skrubbade varenda millimeter av kroppen...
Detta hände för åtskilliga år sedan, och är nog preskriberat vid det här laget, men minnet sitter för evigt etsat djupt in i själen.