Raderad medlem 51742
Guest
Väldigt ofta missförstås forskning (inte minst av media) som att det går ut på att försöka bekräfta sina antaganden (hypoteser). När forskaren sedan bekräftat sitt antagande genom ett experiment kan denne gå ut och meddela att "nu har min forskning bevisat att...".
I själva verket funkar det nästan tvärtom. Eftersom alla människor har en bias som innebär att man medvetet eller omedvetet kommer försöka få sina egna (ibland felaktiga) antaganden bekräftade, så går forskning snarare ut på att även försöka falsifiera sina antaganden. Den första som har ett ansvar att falsifiera sina antaganden är forskaren själv. Sedan sker en vetenskaplig granskning av andra forskare som bl.a. kontrollerar att forskningen skett enligt dessa premisser. När flera av varandra oberoende studier sedan landat i att det inte finns någon annan rimlig förklaring än att antagandet är sant så ser man det som tillräckligt användbart för allmän tillämpning - tills dess att ny kunskap framkommer som gör att antagandet behöver omprövas.
Den vetenskapliga metoden skulle inte fungera om forskarna bara gjorde lyckade experiment där de bekräftade sina antaganden, utan en stor del av kunskapen byggs också genom de misslyckade experimenten. Vidare skulle forskningen inte fungera om det inte hela tiden fanns forskare som kom med nya antaganden som avviker från etablerade antaganden. Därför skulle en konsensuskultur inom forskningsvärlden vara förödande, samtidigt som man måste skilja på vad som är mer eller mindre oprövade antaganden och sådana antaganden som har prövats tillräckligt utan att kunna falsifieras för att de skall vara allmänt tillämpbara.
När en forskare lyfter fram sitt forskningsresultat är det alltså ett antagande som ännu ej är motbevisat. Ju fler försök som forskaren gjort att motbevisa sitt antagande utan att kunna falsifiera det, desto trovärdigare blir forskaren. Ju fler andra forskningsstudier som har försökt motbevisa antagandet utan att lyckas hitta andra förklaringar, desto starkare står sig forskningsresultatet.
Något förenklat.
På liknande sätt fungerar argumentation.
I själva verket funkar det nästan tvärtom. Eftersom alla människor har en bias som innebär att man medvetet eller omedvetet kommer försöka få sina egna (ibland felaktiga) antaganden bekräftade, så går forskning snarare ut på att även försöka falsifiera sina antaganden. Den första som har ett ansvar att falsifiera sina antaganden är forskaren själv. Sedan sker en vetenskaplig granskning av andra forskare som bl.a. kontrollerar att forskningen skett enligt dessa premisser. När flera av varandra oberoende studier sedan landat i att det inte finns någon annan rimlig förklaring än att antagandet är sant så ser man det som tillräckligt användbart för allmän tillämpning - tills dess att ny kunskap framkommer som gör att antagandet behöver omprövas.
Den vetenskapliga metoden skulle inte fungera om forskarna bara gjorde lyckade experiment där de bekräftade sina antaganden, utan en stor del av kunskapen byggs också genom de misslyckade experimenten. Vidare skulle forskningen inte fungera om det inte hela tiden fanns forskare som kom med nya antaganden som avviker från etablerade antaganden. Därför skulle en konsensuskultur inom forskningsvärlden vara förödande, samtidigt som man måste skilja på vad som är mer eller mindre oprövade antaganden och sådana antaganden som har prövats tillräckligt utan att kunna falsifieras för att de skall vara allmänt tillämpbara.
När en forskare lyfter fram sitt forskningsresultat är det alltså ett antagande som ännu ej är motbevisat. Ju fler försök som forskaren gjort att motbevisa sitt antagande utan att kunna falsifiera det, desto trovärdigare blir forskaren. Ju fler andra forskningsstudier som har försökt motbevisa antagandet utan att lyckas hitta andra förklaringar, desto starkare står sig forskningsresultatet.
Något förenklat.
På liknande sätt fungerar argumentation.
Last edited by a moderator:
