kjuze skrev:
Jo men har ni tex aldrig varit med om att ni kommit i 150 blås och varit såååå nära att krascha? Det jag menar lite är eftertanken. Kommer ni aldrig hem och funderat, shit där kunde mitt liv slutat? Jag är inte någon mes som inte går ut utan hjälm på skallen men det måste väl ändå anses som att leka lite med sitt liv när man kör i hastigheterna? Men all respekt för eran skicklighet så när ni kör i trafiken kan ju det vara någon annan som klantar till det och då flyger ni åt helvete vems fel det än är!?
Oj, visst har det hänt och skall sanningen fram så går det då sällan UNDER 120 km/h. Har ett tillfälle för ett par år sedan (7-8 kanske) i Norge när jag och en kompis valde att öka tempot lite utmed en alldeles helt fantastiskt underbar väg.
Kompisen ökade succesivt tempot som på de rakare partierna var stummt (dvs. +200). Såg kompisen svänga svagt vänster efter ett litet krön, han låg ca. 150 m före mig). Tittade ner på mätaren som visade drygt 200. Slog av lätt på gasen gick ut till höger av vägbanan och vek lätt in mot vänter innan jag gick över krönet. Inser snabt att jag har aningen fel vinkel in i böjen efter krönet och att jag skulle ha vinklat in aningen till.
Är nu, mer eller mindre, på väg snett utåt höger bland en sju helvetisk massa trädstammar som bildar en brun vägg, så tätt tycks de stå i denna höga fart. Av egen erfarenhet, på bana som tur var, VET jag att det är mindre bra (för att inte säga skitkass rent ut sagt) att försöka lägga ner hojen INNAN den har satt sig ordentligt efter ett gupp/krön. Tålmodigt tvingas jag därför att vänta in de nästkommande 10-dels sekunderna innan hojen har fått ordentligt grepp innan jag vågar bryta ner den i en nu ganska kraftigt nedlägg åt vänster.
Den bruna massan är fortfarande kvar och swischar förbi. Den högra vägkanten, med de vita strecken närmar sig fortare än önskat. Så gör även det lilla grus/sand som brukar ligga utmed vägkanterna också, vilket hjärnan mycket väl hinner fundera på fler än en gång skall tilläggas.
Däcken greppar och jag får till slut till ett spår genom kurvan som inte är att rekommendera för test längre fram i karriären.
Glad i hågen fortsatte jag i samma vansinniga tempo tills kompisen stannade efter ett par mil för att vi skulle vänta in de andra som tagit det lugnare. Först efteråt, när jag kommit hem, kom tankarna på att det var så in i h..vete nära och att det då hade varit finito/slut/adios.
Det är nu ett antal år sedan men visst händer det att jag tänker på det ibland. Jag har det lite som referens för hur nära det har varit. Och visst har det varit nära flera gånger än så under mina mil i sadeln. Men mig veterligen aldrig SÅ nära!
Till vardags tänker jag dock inte ett skit på att det är farligt, vilket jag naturligtvis VET att det är, för (som sagt) koncentrationen MÅSTE vara på körningen och trafiken när jag kör annars får det vara!
// Niklas