Hoztic
Alltid på väg mot nya mål
Igår var dagen D, jag hade bestämt mig, det var då det skulle ske. Debuten skulle ske i Uppsala, det kändes bra att göra det på bortaplan på något vis. Jag försökte få med mig några polare som psykologiskt stöd, men dom tyckte att det var något jag skulle göra själv.
Nåja. Arbetsdagen började lida mot sitt slut, så jag tog på mig mitt finaste skinnställ, mina nyinköpta handskar, tom nytt visir hade jag köpt för att vara lite extra fin sådär, äntrade min vita springare och styrde kosan norrut.
På vägen fylldes mitt huvud av grubblerier. Skulle jag kunna motstå alla kurvor? Skulle jag kunna hålla den uppe i nervositeten? Skulle jag kanske förivra mig så det gick för fort? Skulle den vara för liten å klen? Alla dessa frågor som bara hängde och väntade på svar gjorde mig inte lugnare. Halvvägs åkte jag in i en riktig regnskur, som faktiskt hade en viss avkylande effekt... Men med friskt humör strävade jag ändå vidare mot min debut.
Hittade faktiskt fram, trots att jag i befläckade min manlighet med att fråga om vägen. Nu började det bli riktigt nervöst.
Jag togs väl omhand, först en liten teorigenomgång, som rätade ut en del frågetecken, men mycket hade jag ju läst mig till på konstiga internetsiter och i diverse tidningar, såna där som man inte bör ha framme när mamma häslar på. Sen fick jag min utrustning besiktad, och den blev godkänd, det kändes väldigt skönt!
Nu var det bara lite uppvärmning kvar, innan det var dags. Så nära, så långt borta. Jag hade inte bara fjärilar i magen, jag hade Jumbojetar, flockvis.
Äntligen var det min tur, jag tryckte till på startknappen, så att det började hända grejer, rullade ut, och snart hade jag gjort mitt första varv på bana!
Fan va kul det var! Otroligt lärorikt och roligt att åka runt med andra, och få kommentarer från instruktörerna!
Tyvärr råkade jag även klota lite
Men det blev bara lite repor, en död blinkers och ett trasigt bromshandtag. Själv fick jag några frakturer på självförtroendet 
och en öm höft.
Stort tack till alla som hjälpte till när jag vurpade, och kollade att jag mådde bra!
Det var inte sista gången jag körde bana, och inte sista gången på Rörken heller!
Och för er som inte har testat, gör det, det är värt varenda spänn! Kostar dessutom bara 100kr, mycket välinvesterade pengar! 
Nåja. Arbetsdagen började lida mot sitt slut, så jag tog på mig mitt finaste skinnställ, mina nyinköpta handskar, tom nytt visir hade jag köpt för att vara lite extra fin sådär, äntrade min vita springare och styrde kosan norrut.
På vägen fylldes mitt huvud av grubblerier. Skulle jag kunna motstå alla kurvor? Skulle jag kunna hålla den uppe i nervositeten? Skulle jag kanske förivra mig så det gick för fort? Skulle den vara för liten å klen? Alla dessa frågor som bara hängde och väntade på svar gjorde mig inte lugnare. Halvvägs åkte jag in i en riktig regnskur, som faktiskt hade en viss avkylande effekt... Men med friskt humör strävade jag ändå vidare mot min debut.
Hittade faktiskt fram, trots att jag i befläckade min manlighet med att fråga om vägen. Nu började det bli riktigt nervöst.
Jag togs väl omhand, först en liten teorigenomgång, som rätade ut en del frågetecken, men mycket hade jag ju läst mig till på konstiga internetsiter och i diverse tidningar, såna där som man inte bör ha framme när mamma häslar på. Sen fick jag min utrustning besiktad, och den blev godkänd, det kändes väldigt skönt!
Nu var det bara lite uppvärmning kvar, innan det var dags. Så nära, så långt borta. Jag hade inte bara fjärilar i magen, jag hade Jumbojetar, flockvis.
Äntligen var det min tur, jag tryckte till på startknappen, så att det började hända grejer, rullade ut, och snart hade jag gjort mitt första varv på bana!
Fan va kul det var! Otroligt lärorikt och roligt att åka runt med andra, och få kommentarer från instruktörerna!
Tyvärr råkade jag även klota lite
Men det blev bara lite repor, en död blinkers och ett trasigt bromshandtag. Själv fick jag några frakturer på självförtroendet och en öm höft.Stort tack till alla som hjälpte till när jag vurpade, och kollade att jag mådde bra!
Det var inte sista gången jag körde bana, och inte sista gången på Rörken heller!
Och för er som inte har testat, gör det, det är värt varenda spänn! Kostar dessutom bara 100kr, mycket välinvesterade pengar! 
Så det var tur i oturen att jag köpte nya dan innan 
Men under semestern ska jag försöka planera in ett besök 
