Det kan det nog vara om man inte lärt sig att fånga sina dagar själv, om man är en sån kille eller tjej där förhållandet sedan unga år blivit standardlösningen på fritidsproblemet.
Såna killar ringer mig direkt när de är gräsänklingar men aldrig annars, de kan helt enkelt inte ha kul en helg själva. När de flyttade hemifrån levde de max 2-3 år själva innan de skaffade ett förhållande och lovade sig själva att aldrig mer själv. Om de mot förmodan skulle separera så brukar de ha en ny tjej inom ett halvår, ett halvår senare har de också gift sig. Det inre trycket att hitta ngn ny är så starkt hos dessa människor, sprunget ur ångesten de känner inför att sova leva själv, att de är mycket förnöjsamma i sitt urval.
Mitt stora problem nu är om jag ska ställa på hobbybilen och traila hojen till Västervik för 201-metersracet i helgen och vilken/vilka kompisar jag vill ha med, eller om jag ska sticka ut ned båten själv eller med ngn/några kompisar, eller bara åka hoj hemmavid. Jag funderar även på att åka ut och meka med maskinistkompisarna på torpedbåten T46 jag är maskinist på sedan 1989.
Stora frågor... Men det är sånt man drabbas av när man är "singelskadad", dvs lärt sig lösa sina fritidsproblem själv eller mha kompisar
Jag kan däremot hålla med om att singellivet KAN var skittrist, det är det stundtals för mig med. Men du skrev inte kan. Om man har stort behov av närhet så ska man nog inte vara singel.
Jag har nästan bestämt mig nu jag tror det blir båten, jag har ju ändå stötstångsracet att köra innan jag ställer av, och det är ju närmare än Västervik.
Du hamnade i Ume. Är det kul där? Jag skulle nog aldrig lämna Sthlm, skärgården och min träbåt för ngn annan.
