Jag var på tisdagsträningen på Sviestad 19/4 och den var som RR-träningar brukar vara. Så här går en RR-träning på Sviestad till.
Jag mitt ekipage i depån och söker omgående upp Sekreteriatet där jag anmäler mig och betalar avgift till den träningsansvarige, jag passar också på att fråga; "Hur många grupper blir det idag?".
Svar; "Snabb och långsam också har vi en sidvagn som ska köra några varv också".
"Vilka börjar?".
Svar; "Snabb börjar".
Lasta ur hojen, dressa om, tanka , kolla däcktrycket, snabb stretching åsså var man klar för att köra. Snabba gruppen släpps ut men jag åker inte ut, jag är inte snabb. De 20 minuter i väntan på att snabba grubppen ska köra klart försvinner snabbt när jag står och pratar väsentligheter med mina Soulmates. När de första hojarna ur snabba gruppen kommer in i depån börjar man söka sig mot sitt ekipage och håller ett öga på flaggvakten som först kommer att byta ut den gröna flaggan vid depåutfarten till en röd för att visa att depåutfarten nu är stängd och strax senare kommer att vifta med svartvitrutiga flaggan för att avbryta passet. När det viftas med shackflaggan öppnas grindarna för att släppa in nytillkomna ekipage till depån och eventuella kraschisar upp. Förare från gruppen långsam börjar samlas vid depåutfarten. Röd flagga byt ut mot grön och flocken med långsamma förare släpps iväg. Det finns ingen speciell ledning eller organisation, alla kör efter egen förmåga, sällan behöver träningsansvarige visa sin auktoritet, de flesta är medvetna om att man själv ansvarar för sin körning. Givetvis försöker man ta rygg på någon men är man så korkad som jag, kör en 250 racer i långsamma gruppen, så blir det lite svårt. De jag skulle vilja ta rygg på i kurvorna kör jag om som ett möte på rakan, det enda raka är att svälja egot och släppa gasen på rakan och glida in bakom en lämplig draghäst. När passet är slut viftar flaggvakten med shackflaggan och du åker tillbaka till depån. I pausen mellan passen kan man gå rut och be vem som hellst om hjälp (nåja, nästan i alla fall). Själv pratar jag med mina själsvänner, byter munstycken, kramas med Fredrik, pratar lite till, ser att Torkel har något längtande i blicken, frågar Filip varför hojen inte startar, smuttar på en kopp kaffe over axeln på Björn som sitter och muttrar vid sin dator, hälsar på Anja och lägger en varsam hand på min gamla hoj, tankar, pratar lite mer, putsar visiret och oj hoppsan där kommer några hojar från andra gruppen, dags att trycka i öronpropparna. Också var ännu en tisdagsträning slut, dags att packa ihop, köra två och en halv timme till Stockholm och återvända till verkligheten igen.
Det där med visselpipetränare hade jag velat se! ERA VEKLINGAR! IDAG VILL JAG SE VARENDA EN AV ER BROMSA SIST EFTER RAKAN! ERA MORSGRISAR!
, men bra träning. Han var även en av huvudpersonerna bakom Håkan Carlquist lyckosamma karriär. Nu var det ca 15 år sedan och minnet är dåligt. Men jag har för mig att han var inblandad i flera av dom toppförare som sverige pressat upp till världseliten.
