Hur kommer man över en olycka?

[£m£li£]

£m£li£ jag hoppas du hittar tebax till glädjen /tryggheten .Det går , tog lång tid för mig och många gånger funderade jag på o sluta köra hoj. Men det är min hobby, mitt liv och gemenskapen som gjorde att jag fortsatte kämpa.
Lycka till

(har hört att du är grymt snabb på bana) respect

Tack! Jag hoppas verkligen det jag också! Känner precis som du bara det att jag har ett tag kvar.. än..

Hehe, vet inte om det är jag det.. I år är jag iaf snigel

 

[pbas]

Verkar vara ett lite knepigt ämne de här.
Läser man hela tråden så verkar det var klart att det inte finns en klockren metod
som funkar för alla att komma till rätta med rädsla och nojjor efter en klotning.
Själv prövade jag på en fet high-sider i våras. 6 veckor senare körde jag en bandag på G-åsen med ny hoj.
Stelt och nojjigt i början men på em gick det hur bra som helst.

Andra verkar ha det svårare och behöver med tid/mil för att hitta tillbaka.

För mig var det viktigt att på ett noggrant och ärligt sätt analysera exakt hur det hela gick till.
Jag är numera rätt säker på vad jag gjorde för fel och vad jag kan göra för att det aldrig upprepas.
Faktorer som jag inte kunde påverka försöker jag så gott det går att lägga till handlingarna för att gå vidare.

Å du £m£li£, vi ses kanske på G-åsen den 28-29:e. Kan knappt jobba längre - e så jävla suugen

 

[ezzo]

Tack! Jag hoppas verkligen det jag också! Känner precis som du bara det att jag har ett tag kvar.. än..

Hehe, vet inte om det är jag det.. I år är jag iaf snigel

Ska du på åsen med banåkning.nu Emelie? Ska du dit ryck tag i mig något pass så ska vi se om vi inte kan få dig att slappna av..

// Ezzo

 

[£m£li£]

För mig var det viktigt att på ett noggrant och ärligt sätt analysera exakt hur det hela gick till.
Jag är numera rätt säker på vad jag gjorde för fel och vad jag kan göra för att det aldrig upprepas.
Faktorer som jag inte kunde påverka försöker jag så gott det går att lägga till handlingarna för att gå vidare.

Å du £m£li£, vi ses kanske på G-åsen den 28-29:e. Kan knappt jobba längre - e så jävla suugen

Det var det jag menade att jag hade problem med.. Var ju vaken hela tiden, så kommer ihåg hur allt kändes, men jag visste inte vad jag gjorde för fel (har mina aningar nu)..
Jag har aldrig tänkt om: om jag hade kört in i ett träd, om jag inte hade kört där, om osv.. Nej, gjort är gjort, så enkelt är det, det är bara på´t igen Faktorer man inte kan påverka kan man ju inte påverka

Jadå, ses säkert där (Åker bl.a. ner med killen, röd/svarta 1000rren.. Hörde att du träffade honom igår ..)

Ska du på åsen med banåkning.nu Emelie? Ska du dit ryck tag i mig något pass så ska vi se om vi inte kan få dig att slappna av..

// Ezzo

Jajamen, jag ska dit! Tack så jättemycket, räkna med att jag försöker leta upp dig

 

[pansarvagnen]

jag tror på att byta hoj efter att man vurpat, jag va omkull och hamna på akuten i juni och jag har inte fått tillbaka rätt känsla i körningen så det blir fan hojbyte till nästa år! Den känns ju som en otrogen tjej typ...

 

[pbas]

Det var det jag menade att jag hade problem med.. Var ju vaken hela tiden, så kommer ihåg hur allt kändes, men jag visste inte vad jag gjorde för fel (har mina aningar nu)..
Jag har aldrig tänkt om: om jag hade kört in i ett träd, om jag inte hade kört där, om osv.. Nej, gjort är gjort, så enkelt är det, det är bara på´t igen Faktorer man inte kan påverka kan man ju inte påverka

Jadå, ses säkert där (Åker bl.a. ner med killen, röd/svarta 1000rren.. Hörde att du träffade honom igår ..)

Jag hade nog rejält med "tur i oturen" när det gällde "analysen".
Ivrig gashand och kalla däck är en riktigt dåligt kombination och mycket enkel att undvika - kräver inte mycket självinsikt för att fatta det.
Så jag där hade det ganska lätt egentligen...

Du verkar få kämpa med mycket större spöken. Men du verkar ha' ett
jävla bra gry i dig så det löser sig säkert med tiden.

Jaså, ni två hör ihop. Han är ju en riktigt trevlig prick. Kul, då "känner" man ju ett par stycken iaf.

 

[ezzo]

Det var det jag menade att jag hade problem med.. Var ju vaken hela tiden, så kommer ihåg hur allt kändes, men jag visste inte vad jag gjorde för fel (har mina aningar nu)..
Jag har aldrig tänkt om: om jag hade kört in i ett träd, om jag inte hade kört där, om osv.. Nej, gjort är gjort, så enkelt är det, det är bara på´t igen Faktorer man inte kan påverka kan man ju inte påverka

Jadå, ses säkert där (Åker bl.a. ner med killen, röd/svarta 1000rren.. Hörde att du träffade honom igår ..)



Jajamen, jag ska dit! Tack så jättemycket, räkna med att jag försöker leta upp dig

Vännen.. gör du det. Du kan iaf inte missa mig..

 

[Vampyrtrollet]

jag tror på att byta hoj efter att man vurpat, jag va omkull och hamna på akuten i juni och jag har inte fått tillbaka rätt känsla i körningen så det blir fan hojbyte till nästa år! Den känns ju som en otrogen tjej typ...

Fan vilken rolig kommentar egentligen... Haha... Som en otrogen tjej... *asg*

Själv vet jag inte hur jag är än så länge...
Körde av i en lowsider på Åsen för några veckor sedan... Idealspåret var helt torrt och jag hamnade utanför med för mycket nerlägg för blöt bana... Tjoff såg jag gnistor från min hoj smo åte framför mig...

Catman var väldigt snabb på att låna ut sin hoj till mig så jag kom ut på banan direkt efter... Min hoj blev lite lessen o kunde inte köras nå mer då...
Jag körde några varv med hans hoj och märkte att jag var fortfarande helt avslappnad i armarna och blicken funkade o allt annat verkade bra... Gick ju så klart långsamt osv men det var ändå en annans hoj jag lånade...
Stort tack till honom för lånet och för att han övertygade mig om att jag absolut ska köra i alla fall några varv direkt...

Får tillbak min egna nu i veckan o det ska bli lite itressant att se vad det kommer att kännas som... Kanske är rädd för hojen och inte alls avslappnad när jag väl kör med den...
Då blir det till att byta hoj...

 

[£m£li£]

jag tror på att byta hoj efter att man vurpat, jag va omkull och hamna på akuten i juni och jag har inte fått tillbaka rätt känsla i körningen så det blir fan hojbyte till nästa år! Den känns ju som en otrogen tjej typ...

Får tillbak min egna nu i veckan o det ska bli lite itressant att se vad det kommer att kännas som... Kanske är rädd för hojen och inte alls avslappnad när jag väl kör med den...
Då blir det till att byta hoj...

Jag vet inte ja.. Vissa snackar ju om att dom inte kör på vissa däck efter en avåkning osv.. Jag har inte ens behövt tänka tanken att inte lita på samma hoj (några har nog sett kort på hur den såg ut ), men jag tror inte alls det handlar om just den hojen.. Det handlar nog om hojåkat i sig..
Så jag tror det kommer gå alldeles utmärkt för dig (Vampyrtrollet) att köra din egna om det kändes bra att köra den andra på banan
Men, alla är vi ju olika

Du verkar få kämpa med mycket större spöken. Men du verkar ha' ett
jävla bra gry i dig så det löser sig säkert med tiden.

Jaså, ni två hör ihop. Han är ju en riktigt trevlig prick. Kul, då "känner" man ju ett par stycken iaf.

Jo, dom är nog rätt stora Men men, jag kämpar på

Jajamen, så är det Syns där!

 

[Vampyrtrollet]

Jag vet inte ja.. Vissa snackar ju om att dom inte kör på vissa däck efter en avåkning osv.. Jag har inte ens behövt tänka tanken att inte lita på samma hoj (några har nog sett kort på hur den såg ut ), men jag tror inte alls det handlar om just den hojen.. Det handlar nog om hojåkat i sig..
Så jag tror det kommer gå alldeles utmärkt för dig (Vampyrtrollet) att köra din egna om det kändes bra att köra den andra på banan
Men, alla är vi ju olika

Jag hoppas att jag inte blir skraj för min hoj...
Är ju så kär i han...

Däcken litar jag på... Dock ska jag nog låta bli att dra knäskrap när det regnar... *asg*

Tror du behöver lite tid och mer mil på dig... Du kommer nog hitta glädjen och farten igen...
Sen så kan vi dra ut o gasa med våra snygga hojar... El ja... Min ser mest rejsig ut just nu... HAHA

 

[changco]

Jag hoppas att jag inte blir skraj för min hoj...
Är ju så kär i han...

En hoj kan inte vara manlig, är alldeles för fina konturer/kurvor för det, om det inte är en kjell eller liknande.

 

[tikki]

Bra tråd det här. Jag tänkte dela med mig er funderingar och frågor. Efter att ha kört hoj i 20 år utan några incidenter, har jag känt mig ganska säker när jag är ute och kör.
Men i Maj var jag ute med klubben och körde, vi busade lite och dum som jag var så höll jag på och körde på bakhjulet fast jag lovat mig själv att sluta med med såna saker. Jag slog över i ca. 120-130 km/h satte mig på baken
Och i med handen i backen, det resulterade i en bruten arm och en spricka i svanskotan. Hojen blev totalskrot. Pengarna kom in på mitt konto veckan efter och jag började leta ny hoj direkt, det fanns inte med på kartan att jag skulle sluta åka efter olyckan.
Däremot så slutade jag att köra på bakhjulet. Logiskt tänkt eller hur? jag körde omkull när jag slangade, alltså är det ju helt ofarligt om jag slutar att slanga. Det tog ett tag att hitta rätt hoj, men i början av Juli stod en blank och fin Z 1000 Orange
utanför dörren, Jag hoppade upp i sadeln och hade inga som helst problem med att köra, ingen rädsla alls eftersom nu slangade jag inte längre. Sen en kväll för ganska precis en månad sedan, var vi ett gäng kompisar som var ute och körde på väg mot Bogan, strax innan vi kom dit kom jag till en svag vänsterkurva
helt plötsligt ser jag bakhjulet komma upp jämsides med mig då först känner jag att bakhjulet är låst och jag fått värsta speedway-sladden, jag kommer ihåg att jag blev förvånad och sparkade till på fotbromspedalen några gånger, bromsen släppte o jag lyckades räta upp hojen igen, Jag la ner hojen igen för svänga
i kurvan när jag insåg att vägen tog slut och framför mig var bara skog. Jag vaknade upp på sjukhuset och fick reda på att jag brutit nacken, brutit 10 revben, skulderbladet och nyckelbenet,samt ett hål i lungan. Det blev 2 veckors sängliggande på Karolinska innan jag fick åka hem, sen hann jag bara vara hemma i tre dagar innan
jag fick åka in akut igen med vätskefylld lunga och revben som hade brutits upp igen. Det innebar ytterligare en vecka på sjukhus. Dagen efter olyckan sa min tjej till mig att nu slutar du väl att köra mc, ja jag kommer inte köra en meter till sa jag
och menade det verkligen. Men redan efter ett par dagar började jag fundera på hoj igen, om jag köper en hoj med ABS bromsar, då kan ju inte samma sak hända igen, om jag köper en hoj med lite lugnare motorkaraktär kanske jag kör lite saktare då är det inte lika farligt mm. mm. sista dagarna på sjukhuset kunde jag sitta upp och använda min laptop
så länge jag orkade sitta så hängde jag på sporthoj och blocket för att kolla på hojar. Det är bara att inse, mitt liv utan hoj skulle vara trist. Det är ju inte bara själva körningen jag saknar, hela mitt sociala liv kretsar runt MC. Jag har lärt känna underbara människor, och får nya vänner dagligen tack vare hojlivet, hur fan ska man klara sig utan det?

Men frågan är vågar jag utmana ödet en gång till? hur många liv har jag egentligen och hur många av dom har jag förbrukat? Läkaren på Intensiven tittade mig djupt i ögonen dagen efter olyckan och sa: nu har du haft jävligt tur 2 gånger på 2 månader tror du att du kommer ha lika stor tur nästa gång. Dom orden satte spår i min hjärna. Är det värt att offra allt för sin hobby
eller ska man leva utan det man älskar bara för man är rädd? alla människor utanför MC-världen tycker att jag är helt skadad i huvet om jag inte slutar köra hoj. Min äldsta son sa att han och lillbrorsan hade snackat och kommit fram till att dom vill att jag lägger av med den här skiten, som han uttryckte det, min tjej vill inte ens diskutera saken och mina föräldrar hatar motorcycklar
och skulle bli besvikna om jag fortsatte. Grejen är ju att när man åker omkull och skadar sig är det ju inte bara en själv som blir lidande, utan dina närmaste får det jobbigt. Jag kan ju inte klara mig själv ännu min tjej får göra allt hemma plus att ta hand om mig som ett litet barn, duscha mig, torka mig i baken efter toabesök, mata mig mm.mm. Det känns för jävligt att inte klara sig själv
allt som man tar för givet normalt, blir nästan omöjligt. Tänk att hamna i den här situationen för alltid, då skulle livet inte vara värt att leva. Tänk att bli förlamad, bajsa på sig och liknande, jag har provat på det i 3 veckor och vill inte hamna här igen, nu blir jag mer och mer rörlig för varje dag som går och det är helt fantastiskt.

Nu blev det här väldigt långt och det känns som jag har spårat ut lite, men det är tankar som snurrar runt i huvudet dygnet runt, hur fan ska jag göra i framtiden, hoj eller utan, vågar jag köpa en till? Sen tror jag rädslan har att göra med hur kraftig olyckan varit. Litan vurpa, lite rädd. Krafig vurpa kraftigt rädd. Köra av i kurva, rädd för kurvor. krocka med bil, rädd för att köra i trafik
jag har sett en kille som körde när kedjan hoppa och flög in i bakhjulet och låste det, tog tvärstopp och han flög av, jag är övertygad om att han har en obehagskänsla varje gång han gasar på med hojen i fortsättningen, Då hjälper nog ingen BKK kurs eller bankörning. Jag är inte så övertygad om att det är lösningen för alla som varit inblandad i olyckor även om BKK kurser utan tvekan gör dig till en bättre förare.
Till skillnad från Emelie så blev jag medvetslös och har tappat minnet dom sista sekunderna före smällen, jag kommer bara ihåg förvåningen att bromsen låst sig, och att jag försökte sikta mellan träden när jag var på väg av vägen. Men jag har ingen minnen av panik eller rädsla konstigt nog, jag varken tänker på det eller drömmer om det. Så jag är inte rädd för kurvor eller grus ellezr något sånt som jag bearbeta eller träna på
utan jag är bara rädd för konsekvenserna som kan bli efter en olycka, och jag har ingen aning hur jag ska kunna komma över det och våga köra igen

 

[Busfrö-real one]

Det är bara det att när ja tänker på just den där vänsterkurvan, så kommer alla minnen upp om vad som kunde gått fel men som inte gjorde det. Samt vad som kunde ha hänt....
Alla gånger som ja tatt kurvor med för små marginaler osv osv. Nu tar ja alla kurvor i tron om att ja kommer möta en lastbil, eller liknande.

Kan tänka mig att bankörning skulle vara ett bra sätt att känna sig säker.

Jag blev påkörd av en bil när jag var ute och red som 11-åring, var ytterst nära att stryka med, men blev "bara" av med ena benet (allt är relativt). Kommer nog alltid vara mer riskmedveten än andra, och kan känna som du i kurvor. Jag gick en BKK-kurs förra veckan och det gav verkligen effekt! Redan efter några vändor på banan var jag säkrare, vågade dra på mer och lägga ner i kurvorna. Och så mkt roligare det blev! Sen får vi se hur mkt det hjälper på vägen, för jag är ju fortfarande medveten om att där finns mötande trafik, rullgrus och vilda djur...
Vilket inte alla verkar tänka på/bry sig om. Har du svårt att finna glädjen i hojkörningen igen på "gatan", så kanske du åtminstone kan uppleva den på bana? Jag älskade det!

 

[£m£li£]

Grejen är ju att när man åker omkull och skadar sig är det ju inte bara en själv som blir lidande, utan dina närmaste får det jobbigt.

Sen tror jag rädslan har att göra med hur kraftig olyckan varit. Litan vurpa, lite rädd. Krafig vurpa kraftigt rädd. Köra av i kurva, rädd för kurvor. krocka med bil, rädd för att köra i trafik.

Till skillnad från Emelie så blev jag medvetslös och har tappat minnet dom sista sekunderna före smällen, jag kommer bara ihåg förvåningen att bromsen låst sig, och att jag försökte sikta mellan träden när jag var på väg av vägen. Men jag har ingen minnen av panik eller rädsla konstigt nog, jag varken tänker på det eller drömmer om det. Så jag är inte rädd för kurvor eller grus ellezr något sånt som jag bearbeta eller träna på
utan jag är bara rädd för konsekvenserna som kan bli efter en olycka, och jag har ingen aning hur jag ska kunna komma över det och våga köra igen

Det är just det också.. När jag hade kört av ringde jag min brorsa direkt. Jag var med helt och hållet.. Han hade bytt nummer bara någon vecka tidigare, men jag rabblade numret och ringde honom.. Jag förklarade att jag hade åkt av och att jag nog skulle behöva åka in till sjukhuset, han tvingade ur mej var jag var och "oturligt/turligt" nog var han i närheten och på några minuter var han där (18 år med 1 veckas gammalt b-kort).. Han kom ner till mig på åkern när all räddningspersonal var runt omkring. Han hjälpte till när sjukvårdarna frågade efter personnummer (även fast jag rabblade det typ 5 gånger, men jag tror inte dom trodde att jag var pigg i skallen liksom ), han tog emot hojen hemma och åkte sedan in till intensiven och var där när jag vaknade upp.. Han fick ringa mamma och pappa efter att sköterskan på intensiven frågat om dom var underrättade (dom var ute på landstället på en ö och hade druckit vin till maten så att dom inte kunde åka in).. Han ringde "iof bara" upp och så pratade jag med pappa och sa att "allt var lugnt". Jo tjena Morfin är nog bra grejer trots allt. Tur att pappa och jag är lika lugna
Jag har aldrig egentligen pratat med min brorsa om vad han fick uppleva den dagen (och de närmsta efter det).. Jag har ofta tänkt på vilken panik det ändå måste vara, att som 18 åring (knappt myndig och långt ifrån vuxen) behålla det lugn och den styrka som han hade.. Usch o fy
Samma sak för mamma och pappa (och den övriga släkten och de övriga nära vännerna som jag är lyckligt lottad att ha många av), att "sitta fast" på en ö när deras dotter ligger på intensiven och väntar på operation. Dom kom in direkt morgonen efter, men då hade dom redan kört iväg mej och när uppvaket inte gick som det var tänkt, nej usch
Det är sånt som väger in också.. Snacket har gått förut att det är "egoistiskt" att köra som många av oss gör.. Samtidigt kan man lika gärna krocka med bil eller bli överkörd av en buss eller bli rånad på stan osv osv osv (även om risken att det går värre på hoj kanske är aningen större ).. Samtidigt känns det "fel" att leva ett liv utan det innehåll man vill ha i det. Om friheten och glädjen som hojåkat ger oss skulle tas bort skulle våra (iaf mitt) liv bli så mycket fattigare!
Även fast jag var vaken hela tiden kände jag aldrig av nån panik eller rädsla, jag tror jag höll mej rätt lugn hela tiden.. När jag kände knät slå i backen tänkte jag bara: "*svordomar*, nu är det min tur.." Sen väntade jag på att det skulle ta stopp, jag flög runt som en vante och plötsligt var allt tyst runt omkring.. Kände efter uppifrån och ner, huvet ok, nacke ok, rygg ok, kändes som världens mjölksyra i benet, men jag hade ju aldrig tanken på att jag hade brutit något.. När sjukvårdarna frågade om jag hade ont nån annanstans fick jag tänka efter och sa att jag kanske hade stukat handen.. Handsken togs av och dom sa att, jaha, här har vi en fraktur på handleden iaf.. I dimman i krisrummet vet jag att jag skrek när dom skulle dra till mitt ben, mer än så kommer jag inte ihåg.. På avdelningen frågade dom hela tiden om jag inte ville ha mer smärtstillande, men jag tyckte jag klarade mig bra..
Även fast jag inte hade så ont (adrenalin eller vad det är som spelar in) så har vägen tillbaka varit lång. Att succesivt kunna böja benet mer och mer (har fortfarande långt ifrån full styrka i benet), något som många aldrig kan göra igen.. Jag är nog inte rädd för att åka av igen på så sätt att det gör faktiskt inte ont förrän det tar stopp. Jag är bara rädd för att det just ska ta stopp (mot ett träd, räcke, bil, stolpe eller så).. Kanske framförallt för familjens skull, men samtidigt för att jag känner att jag har så himla mycket kvar att göra i livet.. Är liksom inte redo för att kasta in handduken än pga hojåkat även om jag vet att det så kan bli.. Därför blir tankarna bara större och starkare att gå över till banköra fullt ut.. Även om jag inte är snabb så kan jag kanske där få känna glädjen igen utan att vara rädd på samma sätt för vad jag ska träffa om jag kör omkull.. Visst kan man skada sig på bana också, men ett benbrott eller två kan jag faktiskt "ta" för hojåkat.. Kanske låter skumt, men dom tankarna har jag tänkt mycket och det är mest så det känns just nu.. Samtidigt är ju det sociala i gatåkat lite det jag lever för och jag vet inte hur jag skulle klara att vara utan det.. Det känns som att framtiden får utvisa vad som sker trots allt..

 

[GAMMA]

Vid gatåkning har jag klyvt ett rådjur i två delar med hoj, lindat en bil runt ett träd och sedan har jag kört ikull några gånger på bana.
Jag funderade både en och två gånger på hur...varför....är det ngn ide att fortsätta köra.....är det för farligt..... kanske skadar mig igen.... etc etc

Men det är nog bara sunt att tänka så annars överlever man inte, sedan är det dags att ta nästa steg och inte fastna i rädslan. Man måste fortsätta utvecklas som människa för man kan råka ut för en olycka precis när som helst.
Har du otur så halkar du i trappen, blir påkörd av en bil, bryter nacken i pulkabacken, äter en giftig tomat, får cancer/aids eller dylikt......

Jag tycker man ska fortsätta göra sånt man mår bra av, samtidigt ska man inte vara dumdristig utan köra sin hoj, klättra i berg eller vad det nu är man sysslar med......men göra det med sunt förnuft.
Tänk på riskerna och se till och släpp den "otäcka" känslan och koncentrera dig på precis det du ska utföra för att det ska ske på säkraste sätt.

Njut av livet

 

[don_tomazo]

Nyckeln är att krascha tillräckligt hårt så man inte minns någonting av det eller hur det gick till.

 

[Rammstein]

Tikki och Emelie: Mkt gripande läsningar.

Har under åren bara råkat ut för 2st lättare avåkningar på rätt ställen, men har ändå haft starka funderingar på att sluta köra hoj.
Har ju sett under åren hur det har gått för andra och det ger en ju inte direkt större lust att köra. Att sedan veta om att anhöriga är oroliga och kanske mår direkt dåligt när jag är ute och kör, gör att jag får väldigt dåligt samvete.

Frågan är ju bara, hur fan ska jag klara mig utan hoj? Motard säger en kompis, men det har jag ju prövat och det kändes inte så mkt säkrare. Bana är inget alternativ, för mkt meck runt omkring. Halva grejen är ju att bara kunna hoppa upp på hojen och dra iväg.

 

[streetspank]

jag har på nått sätt lärt mig att inte vara rädd för döden och bara ta allt som det kommer och tänka att det som händer händer ändå, etc...

Har också krashat riktigt ordentligt men det är inget jag anser att jag kunde undvika. Man kan dö av att gå över gatan likaväl som i en kurva tänker jag.

 

[tikki]

jag har på nått sätt lärt mig att inte vara rädd för döden och bara ta allt som det kommer och tänka att det som händer händer ändå, etc...

Har också krashat riktigt ordentligt men det är inget jag anser att jag kunde undvika. Man kan dö av att gå över gatan likaväl som i en kurva tänker jag.

Tror inte det är döden dom flesta är rädd för, jag har faktiskt blivit mindre rädd för döden efter olyckan. Allt gick så fort jag hann inte bli rädd eller få panik, faktum är att jag konstaterade ganska lugnt att mitt liv slutar nog här. Och jag tror faktiskt att det hade varit ett bra sätt att dö, snabbt, och utan räddsla. Men jag är rädd för att bli förlamad, samt att jag inte vill att mina närmaste ska behöva sköta om mig som ett barn , resten av deras liv. Därför har jag tagit beslutet att lägga ner hojåkandet, mitt svåraste beslut någonsin. Förklaringen finns här http://www.sporthoj.com/forum/showthread.php?t=192493

 

[changco]

jag har på nått sätt lärt mig att inte vara rädd för döden och bara ta allt som det kommer och tänka att det som händer händer ändå, etc...

Har också krashat riktigt ordentligt men det är inget jag anser att jag kunde undvika. Man kan dö av att gå över gatan likaväl som i en kurva tänker jag.

Vad har döden med det hela att göra, en olycka leder till att de genetiska reflexerna förstärks, det är problemet när man ska köra moppe,.