Hur kommer man över en olycka?

[Ingolf]

jag undrar hur jag kommer känna när jag är i körbart skick med ny hoj, hoppas man inte kommer ha för många mentala spärrar så man kommer kunna njuta av åkandet.

 

[changco]

Det smidigaste för mig är att ta hojen och ha en heldag själv med slynan. Åk på en stor väg med bra sikt genom kurvor, sen tar du bara dig ut på en liten kostig som svänger runt din axel i lungt mys tempo det du håller i kurvorna håller du på rakorna.
När du slutar spänna/låsa dig är bara öka några knop, sen är det bara lägga på broms momentet osv.
Tog mig en dag så började flytet komma.

 

[ft]

Vad ni än gör så diskutera inte frågan med "the mother of all accidents".......morsan

Ett halvår senare: "Ja, nu har jag fått på ny plast på hojen efter vurpan. Har du förresten hört hur det gått med syrrans nya jobb?" Sådär elegant i förbifarten. Man skall inte ljuga för sin mamma, men lite censur och fördröjd sanning är OK tycker jag...

Tur hon inte frågade hur midsommarafton var, för den firades på akuten (i väntrummet och inte liggandes, tack och lov!).

 

[zzpike]

Ja man kanske skulle behöva ha lite tips på hur man kommer över en olycka.

Har aldrig haft problem med komma över smällar förut men efter förra veckans krasch så vet i faan hur jag ska bära mig åt i framtiden.
Åkt landsväg, minimoto, isracing och cross sen många år tillbaka men efter 3singelolyckor med sporthojar bestämmde jag mig för 4-5 år sedan att inte åka landsväg mer eftersom jag inte tyckte mina barn skulle behöva växa upp utan sin pappa så dom senaste åren har det bara körts på bana.

Var i alla fall med om en isracingkrasch feb 07 och fick en massa krosskador i foten så under 1,5 år har cyklarna stått i garaget och samlat damm.
Fortfarande sjukskriven och i väntan på steloperation känns livet sjukt tråkigt när man inte kan göra en av de få saker mitt liv är till för (åka hoj)

Sagt och gjort så föll jag för min inre längtan efter sporthoj igen och inhandlade en R1 i slutet av maj.
Hann med drygt 200 mil innan jag skulle lämna över hojen till en kompis som skulle vara vara fodervärd efter som jag skulle till vegas i 2 veckor.

Ska ut på en sista liten tur och har sonen med bakom mig när olyckan händer.
Kommer ikapp 2 bilar som åker riktigt långsamt på en 90väg (en jänkare ligger först o det går inte fort)
När jag närmar mig dom påbörjar jag en omkörning (borde vara riskfritt på en raksträcka utan korsningar) men av nån jävla anledning så får skåpbilen som ligger efter jänkaren för sig att svänga vänster (in på en stig) efter att jag börjat köra om, finns inte en chans att väja utan vi drar rätt i sidan på skåpbilen, som tur är så fick jag ner farten ganska bra och fick ställ på cykeln så vi smällde in med sidan på hojen in i skåpet.

Fy faan säger jag,paniken som var innan jag hittade pojken o fick upp hans visir o fick kontakt med honom var det jävligaste jag upplevt o förmodligen kommer uppleva i hela mittliv. (pojken flög upp på taket o rullade sen ner halvägs i diket)

Hade änglavakt båda två i alla fall o pojken klarade sig helt oskadd, själv kände jag ingenting förräns senare på kvällen, bara lite öm i nacke rygg men inget allvarligt.

Hade inte pojken varit med så hade jag nog inte tänkt mer på smällen utan hade nog redan börjat titta efter ny hoj men som det känns nu så vet i faan hur jag ska kunna börja åka hoj igen..
Eller kanske aldrig ska åka hoj igen.. (har nog förbrukat dom flesta av mina nio liv)

 

[Ronin_Anr1]

Märker att alla ovan som berättar om sina missöden tänker väldigt mycket.

För egen del har jag hittills förbannat att jag inget minns av min krasch för drygt 10år sedan.
En normal morgon på väg till jobbet som slutade på huddinge akuten med en bruten rygg & år av rehab.
Men i dagsläget gör det inget, bara min vänkrets som tycker jag är en galning som kör igen.

Jag har ju inget att vara rädd för, minns inget specifikt av händelsen ifråga.

Hur bearbeta ett trauma?
Att prata om händelsen är ett bra sätt, finns hjälp att få för de som vill.
Hjälper mer än vad många tror!

 

[Slappa]

Det sitter enbart i skallen, du måste ut o köra, köra själv & återfå kontrollen/känslan/förtroendet för dig & motorcykeln.

själv är det inte förrän 500 mil efter olyckan som jag äntligen känner att det släppt ordentligt.

Jag tror som ww säger ovanför att det har med körning att göra, fortsätt att köra och tänk inte alltför mycket. Det är med milen du börjar återfå rutin och självförtroendet på hojen osv.

 

[ezzo]

Överlevnadsreaktioner.

Har bara skumat igenom tråden lite.
Men det du jobbar med är överlevnadsreaktioner.
Tex om du ramlar utför en trapp så sträcker du automatiskt fram armar och händerna för att ta emot dig.
Vi har som människor ett flertal av dessa reaktioner och dessa reaktioner ställer till det i när vi framför en mc.

Saker som triggar dessa reaktoner är saker som gör att vi blir rädda..
Tex du kommer för fort in i en kurva.. Du upplever det farliga i diket rakt fram.
Hur reagerar du? Jo blicken fryser fast vid det otäcka. Focuserar på det otäcka.
Du ser BARA det som är otäckt.. och inte saker som finns runt om. Du får ett tunnelseende.. Och då känns det som om det går riktigt fort. Även om hastigheten kanske inte är hög.
Här slår då flera överlevnadsreaktioner till som kommer förvärra din möjlihet att inte klara kurvan.
1.Blicken fastnar.. Målfocusering, Medför att du kommer dit du tittar...
2. Du stelnar till. Du skjuter fram händerna som att ta emot dig när du faller i trappan. Medför att du inte kan styra, broms mm effektivt.
3. Du droppar gasen. Gör hojen instabil.
4. Du bromsar. Medför att du med ovanstående punkter. Ställer till det ännu mer.


Ditt största problem är säkerligen din blick. Hur du använder den.
Du behöver troligen höja din blick. Troligen tittar du för nära hojen. Höj blicken Saker som är nära hojen ser du i perferiseendet. Håll blicken dit du vill....

Detta är saker vi försöker jobba bort på broms & kurvkurser. Så det är inte alls fel att gå en kurs. Vi kan troligen hjälpa dig att få dig känna dig avslappnad på hojen igen.


Detta är skrivet i all hast.. och kanske blev flumigt..
// Ezzo

 

[Dark_Messenger]

Har bara skumat igenom tråden lite.
Men det du jobbar med är överlevnadsreaktioner.
Tex om du ramlar utför en trapp så sträcker du automatiskt fram armar och händerna för att ta emot dig.
Vi har som människor ett flertal av dessa reaktioner och dessa reaktioner ställer till det i när vi framför en mc.

Saker som triggar dessa reaktoner är saker som gör att vi blir rädda..
Tex du kommer för fort in i en kurva.. Du upplever det farliga i diket rakt fram.
Hur reagerar du? Jo blicken fryser fast vid det otäcka. Focuserar på det otäcka.
Du ser BARA det som är otäckt.. och inte saker som finns runt om. Du får ett tunnelseende.. Och då känns det som om det går riktigt fort. Även om hastigheten kanske inte är hög.
Här slår då flera överlevnadsreaktioner till som kommer förvärra din möjlihet att inte klara kurvan.
1.Blicken fastnar.. Målfocusering, Medför att du kommer dit du tittar...
2. Du stelnar till. Du skjuter fram händerna som att ta emot dig när du faller i trappan. Medför att du inte kan styra, broms mm effektivt.
3. Du droppar gasen. Gör hojen instabil.
4. Du bromsar. Medför att du med ovanstående punkter. Ställer till det ännu mer.


Ditt största problem är säkerligen din blick. Hur du använder den.
Du behöver troligen höja din blick. Troligen tittar du för nära hojen. Höj blicken Saker som är nära hojen ser du i perferiseendet. Håll blicken dit du vill....

Detta är saker vi försöker jobba bort på broms & kurvkurser. Så det är inte alls fel att gå en kurs. Vi kan troligen hjälpa dig att få dig känna dig avslappnad på hojen igen.


Detta är skrivet i all hast.. och kanske blev flumigt..
// Ezzo

Det du egentligen vill säga med ditt jättelånga inlägg är att vi måste "träna bort" en del av de medfödda instinkterna vi begåvats med för att bli bättre hojåkare. Tid i sadeln löser detta, ett par krascher likaså. Ger en värdefull erfarenhet och sätter igång processen att reflektera över sin körning. Håller med dig.

 

[ezzo]

Det du egentligen vill säga med ditt jättelånga inlägg är att vi måste "träna bort" en del av de medfödda instinkterna vi begåvats med för att bli bättre hojåkare. Tid i sadeln löser detta, ett par krascher likaså. Ger en värdefull erfarenhet och sätter igång processen att reflektera över sin körning. Håller med dig.

Precis...
Samtidigt så bör man ha en förståelse varför vi reagerar som vi gör.
Det allra bästa är om vi kommer dit utan kracher...

 

[ft]

Det du egentligen vill säga med ditt jättelånga inlägg är att vi måste "träna bort" en del av de medfödda instinkterna vi begåvats med för att bli bättre hojåkare. Tid i sadeln löser detta, ett par krascher likaså. Ger en värdefull erfarenhet och sätter igång processen att reflektera över sin körning. Håller med dig.

Skulle väl påstå att krascher är kontraproduktiva, för de tar oss genast tillbaka till klassiska överlevnadsreaktioner på hojen. D v s vi stelnar till och fokuserar på det som fick oss att krascha förra gången (d v s stirrar efter grusfläckar i s f att titta upp och genom kurvan). Precis det jag lyckades jobba bort mycket i o m en BKK.

 

[Malmö Monster]

Halloj
Jag har ganska stor vana av det här med att köra av. Lagt hojen en gång i rondell. Varit ute 3 gånger i åker (e man skåning så e man)
Efter varje avåkning så är man ju såklart skraj men det är bara o ge sig ut o köra. Va gärna 2 i början. Sist jag körde av va för att jag frös till och som nån skrev innan att jag inte tittade tillräkligt långt fram. Nästa vecka ska jag köra på sturup. Det är jäkligt bra. Man känner sig mycke säkrare, finns ambulans på plats
Det är dessutom mycke lättare att träna på att lägga sig riktigt i kurver och man behöver inte va rädd för grus eller hojkåta rådjur. Lycka till med ditt körande

BTW. Det med att köra broms o kurv kurs är nog ingen dålig ide. Även om det inte hjälper rädslan så har du instruktörer som kan visa o lära dig andra saker. Gå en sån det ska jag

 

[wonderwizard]

massa text ...

1.Blicken fastnar.. Målfocusering, Medför att du kommer dit du tittar...
2. Du stelnar till. Du skjuter fram händerna som att ta emot dig när du faller i trappan. Medför att du inte kan styra, broms mm effektivt.
3. Du droppar gasen. Gör hojen instabil.
4. Du bromsar. Medför att du med ovanstående punkter. Ställer till det ännu mer.

Ditt största problem är säkerligen din blick. Hur du använder den.
Du behöver troligen höja din blick. Troligen tittar du för nära hojen. Höj blicken Saker som är nära hojen ser du i perferiseendet. Håll blicken dit du vill....

// Ezzo

Håller med dig till 100%... BKK e mycket nyttigt att gå, gärna flera ggr, man KAN inte saker bara för att man gjort det en gång, upprepning är A & O



Men jag vidhåller ändå vad jag sakt.

"Hjärnspöket" som många kallar det, tar tid att få bort & enbart en massa körning gör att detta släpper.

 

[ezzo]

Håller med dig till 100%... BKK e mycket nyttigt att gå, gärna flera ggr, man KAN inte saker bara för att man gjort det en gång, upprepning är A & O



Men jag vidhåller ändå vad jag sakt.

"Hjärnspöket" som många kallar det, tar tid att få bort & enbart en massa körning gör att detta släpper.

"Hjärnspöket" triggar dina överlevnadsreaktioner. Och det som triggar "hjärnspöket" är högst troligt blicken.. Var du sätter din blick. Lyft blicken dit du vill... Absolut svårt i början.. Men genom att börja tänka "blick" så blir det lättare att besegra hjärnspöket.


För många år sedan var jag med i en trafikolycka där jag körde in i en lyktstolpe. Slet i princip av min vänstra arm.
Efter det så när jag satt i en bil genom en korsning med refuger och en massa stolpar så var jag övertygad om att vi skulle hamna i lyktstolpen. Trots att det inte var jag som körde.....
Vad gjorde jag för att få den upplevelsen.... Jo jag stirrade på varenda stolpe.
Att bara ge sig ut och köra fungerar säkerligen. Att aktivt leta någon/något som kan hjälpa tar dig ur det betydligt snabbare....

 

[Kneedrag]

Tror vi missförstår varandra. Det jag ser som positivt med en BKK eller annan typ av kurs är att först kommer man/TS sitta och glo rätt ner i kurvan, inte lita på hojjen och ta svängarna som om dom såg ut som muttrar. På en kurs skulle han få hjälp direkt med att hitta tillbaka till rätt beteende istället för att fortsätta sin felaktiga körning i flera hundra mil. På bana finns, precis som du säger, ingen trafik/rådjur osv utan man kan fokusera på sin egen körning först och främst, sen tar man tag i den biten med hinder på väg. När han väl fått upp blicken igen så blir ju avsökandet efter rådjur inte lika dramatiskt, iaf inte vad jag tror. Varför jobba med allt på en gång när man kan ta lite i taget?

Sen är det ju broms/kurvteknik och gaskontroll i högsta grad som TS behöver få tillbaka känslan för. Nu tar han kurvor i 50km/h av rädsla att inte hinna väjja/stanna vid en olycka. Sätter kvällens kasse med öl på att om TS skulle behöva göra en panikinbromsning idag på landsväg så skulle det "inte göras optimalt", har han fått hjälp via en kurs i effektiv bromsning ser inte jag det negativa i det? Han lär ju inte väjja/bromsa sämre vid samma situation? Förhoppningsvis har han t.om fått upp blicken så pass att han såg hindret en sekund tidigare och det bara blir en helt vanlig inbromsning.

Vänd på ditt RRexempel till nån som är helt novis på hoj. Vart lär han sig köra bäst? På egen hand på en landsväg där ingen kan hjälpa honom eller på en bana där det finns kunnigt folk?

Håller med dig Henrik. Kan bara skriva om mina egna erfarenheter. Vurpa illa i en högersväng förra året, gick SMC Tjejkurs på Gelleråsen och även om min stelhet åt högerkurver inte försvann på en dags bankörning så kan jag lova det hjälpte mig mycket. Att bara nöta vägmil fungerade inte för mig (provat det).
Fick många saker (från SMC-kursen) med mig hem att jobba på och nu ett halvår senare har det lossnat och min körning är bättre än innan vurpan.

Jag var tillbaka igen på Gelleråsen iår (allmän banåkningsdag) och kan säga att det var där jag fick tillbaka glädjen ,farten, kicken, inga kårer längs ryggraden alls . Högersvängar känns ok nu. Men bästa av allt jag har fått tillbaka glädjan av att åka hoj aktivt igen och det var tack vare bandagar och SMC-kursen.

 

[Pjotor]

Kraschade förra hösten och bröt axeln..
Det var riktigt läskigt att sätta sig på hojjen igen... Körde knappt med styrfart i stan...

Men sakta men säkert så kommer självförtroendet tillbaka... bara ta det lugnt!

Ja regn är äckligt å köra i... å grus ska vi inte prata om :S

 

[Benny C]

Regn är kul.....bara så satans tråkit att fixa all utrustning efteråt dock.....
(dock ska det vara på bana för att just vara kul, landsväg i skyfall, nej tack!)

 

[Freddola]

Olyckor händer, inget mer med det.
Så tänker jag iaf. Har ingen problem att köra trots krash.
Var mer att man var trött på att inte kunna köra efteråt.

 

[saske]

Kör på stora vägar

 

[£m£li£]

Passar på att dela med mig av mina erfarenheter/tankar jag också (i en liten uppsats )..

Jag kraschade illa för drygt ett år sen. Lowsidade på landsväg en söndagseftermiddag; bröt lårben, handled, inga frakturer i knät men den smärtan har varit den värsta på vägen tillbaka + att jag fick märgproppar i lungorna, som kunde slutat illa. Jag var ny på att köra och ska inte sticka under stol med att jag körde "fort" (enligt mina mått mätt). Dock tyckte jag att jag alltid hade kontroll på läget och fick ofta höra att jag körde bra. Låg det grus i en kurva hade jag inga problem att byta spår. Jag litade helt och fullt på hojen och la ner mer om det behövdes utan att tänka annat. Det första jag sa när jag låg på åkern var: "F*n, jag ska ju köra bana på fredag! Hur ser hojen ut?" Dom som var med mig intalade mej att det var nog inget att tänka på.. Jag var vaken hela tiden tills sjukvårdspersonalen skulle flytta mig till båren, vilket inte gick utan att dom sövde mig. Det blev ambulanshelikopter, intensiven ett par dagar osv..
Mitt problem under hela vägen tillbaka (mina hjärnspöken) har handlat om att jag inte vet vad som orsakade min lowsider. Det var inget grus, jag bromsade inte och kunde banne mej inte komma på varför det släppte. Alla säger ju att man kan lita på hojen mer än man tror. Jag ville ju veta vad jag hade gjort för fel, så att samma sak inte ska hända igen.. Det har tagit nästan ett år att komma fram till vad det troligtvis berott på..

Jag fick gå med kryckor till december, men redan på avdelningen så var jag fast besluten om att jag skulle upp o köra igen. Hojåkat är ju mitt liv!!
På intensiven bad jag pappa ta kontakt med försäkringsbolaget (hade hört att sånt ska ta tid). Dagen därpå lades hojen upp på en lastpall och kördes till Yamaha Center. Två dagar innan jag kom ut från sjukan satt pengarna på mitt konto, det var inget snack om att det blev lösen.. Den 24 oktober köpte jag den hojen jag alltid velat ha, problemet var bara att jag inte kunde köra själv, men jag hade den iaf i garaget över vintern

Som någon skrev tidigare verkar det som att alla som skrivit i tråden är tänkare. Jag själv likaså. Hela hösten och vintern hade jag tid och tänka (dom säger ju att man ska upp i sadeln så fort man kan.. För mig tog det 8 månader och miljoners miljoner med tankar).. Jag drömde att jag lowsidade åt andra hållet så verkligt att jag nog kan säga att jag vet hur det känns också. Åkte med på en bandag och plastskrap och gnissel efter andras krascher får/fick det att ila in i märgen på mig (obeskrivligt obehagligt).
Jag åkte med bakpå en gång under hösten. Hade gett mig f*n på att jag på nåt sätt måste åka innan vintern kommer, vilket nog var nyttigt.. Vänsterkurvorna kändes dock inge vidare..
I våras började jag med att åka bakpå.. Det kändes helt ok Märkte dock att jag hade farträdsla på ett helt annat sätt.. Såg varende stolpe, räcke, träd, bil överallt.. Började köra smått själv och det handlade verkligen om att pressa tillbaka rädslan.. Jag ser fortfarande allt runt omkring som man kan träffa om man kanar av (vilket iof är bra i viss mån, riskmedvetenhet ). Jag litar inte på däcken och tror dom ska tappa fästet så fort jag svänger.. Jag kör inte den väg jag körde av på längre..
Jag har försökt prata mycket om det som har hänt och vill att folk runt omkring mig ska veta vad jag har varit med om (även om man inte kan sätta sig in i samma sits om man inte själv har varit där).. Jag kör huuuur lugnt som helst nu, jag grejar inte mer helt enkelt. Inte mest för att farten är läskig, utan mer att om det dyker upp nåt på vägen är jag helt säker på att jag kommer spänna mig ännu mer och inte greja situationen helt enkelt. Ibland är det skitjobbigt att köra, då vill jag bara kliva av och zappa mig hem, men jag försöker fortsätta. Alla säger att det ger sig med tiden, men jag kämpar för fullt fortfarande.. Jag tar det helt i mitt eget tempo och emellanåt är man otålig för att det inte släpper. Jag vill ju att det ska vara lika kul som det var förut Nu känns det ofta mer som att jag "måste" köra för att hojen annars bara står o kostar pengar.. Att jag inte är helt återställd än spelar nog in eftersom man påminns av värk (lindrig sådan iof)..
Stadskörning är inga som helst problem. Det är så fort det börjar svänga som jag spänner mig. Jag känner mej bra mycket tryggare om jag åker med någon, så jag undviker att åka själv, men den "stackarn" får ligga o puttra i mitt tempo..
Jag körde tre dagar på Gotland Ring i juni. Första passet var jag stel som en pinne (bokstavligt talat) och blev ledsen. Visst kanske man inte får ut samma sak av en bandag om man kör sakta, men för mig är det ett sätt att våga lita på hojen igen.. Jag fick åka bakpå två instruktörer och känna att det verkligen går att svänga med min hoj också.. Jag körde en heldag med en instruktör vilket var skitnyttigt för mig, för då fick jag andra saker att tänka på (saker som jag visserligen lärt mig på smc-kurser tidigare, men som fick mig att glömma att tänka: "tänk om däcket släpper nu" och istället tänka på exempelvis förflyttning på hojen eller gaskontroll eller blick eller vad det nu må vara)..
Jag har fyra bandagar kvar och jag hoppas innerligt att min rädsla ska släppa där, för där finns det inga träd eller bilar eller stolpar att åka in i om man åker av..
Jag antar att det är olika beroende på vilken sorts olycka man har varit med om, vad som orsakade den och vart man körde.. Är säker på att bankörning är en hjälp på traven för många, men sammanfattningsvis är det nog bara milen som gör sitt.. Jag försöker att inte stressa fram glädjen/tryggheten och allt vad hojåkat var förut, men jag kämpar fortfarande i uppförsbacke

Edit: Dom säger att den första vurpan ofta är den värsta (för psyket om inte annat).. Får väl skylla på det

 

[Kneedrag]

Passar på att dela med mig av mina erfarenheter/tankar jag också (i en liten uppsats )..

massa text

£m£li£ jag hoppas du hittar tebax till glädjen /tryggheten .Det går , tog lång tid för mig och många gånger funderade jag på o sluta köra hoj. Men det är min hobby, mitt liv och gemenskapen som gjorde att jag fortsatte kämpa.
Lycka till

(har hört att du är grymt snabb på bana) respect