Dags för SM-final på Falkenbergs motorbana och denna gång slapp jag att packa släpet. Anledningen var att jag hade låtit allt stå kvar sedan senaste tävlingen i Karlskoga. Jag hade iof lastat ur tältet eftersom jag och Mårtensson hade bestämt oss för att lyxa till helgen med en depåbox. Till slut kom dock Andreas på att han nog var tvungen att stå i tält ändå eftersom det skulle komma en del folk för att se honom köra, och med tanke på bemanningen i hans tält så är jag nöjd att jag slapp det. Istället blev jag ensam i min box, och från det att jag kom tog det 15 minuter tills allt var uppsatt och klart. Jag, Andreas och hans mekaniker Anders åkte sen till GeKås i Ullared för att jag bla skulle handla en presenning att ha som vägg i boxen. Trots feta svennar som sliter i kläder och krockar med kundvagnar så gick det ganska smidigt, och vi var snart tillbaka i depån dit Pålle nu hade anlänt. Vi bestämde oss för att se över hojen och det börjar med att man plockar av avgassystemen, varav det ena innehöll ca 1 liter bensin. Det visade sig att förgasaren till ettans cylinder inte hade gillat att soppakranen stått på och att flottören skumpat upp och ner under transporten. Det var dock inga större problem och efter att ha kollat vevhusen så var det färdigskruvat för det kvällen. Efter att sen ha glidit runt i depån och snackat dynga och tittat på när folk kämpat med sina tält var det dags att gå och lägga sig. Till min stora ”förtjusning” upptäckte jag då att tjejen min hade knyckt täcket och kuddarna bak i husbilen. Det blev till att försöka sova med kläderna på, men det gick mindre bra då det var alldeles för kallt i bilen. Dagen efter blev det därför ytterligare en resa till Ullared som då var invaderat av folk…
Fredag och dags för första träningspasset inför uppgiften att hålla Dobrich bakom mig. För att lyckas så behövde jag bli tvåa om han vann, fyra om han blev tvåa, och åtta om han blev trea. Vi hade kvar samma låda och drevning som på Karlskoga, och den stämde bara på ettan och tvåans växel. Resten blev fel och sexan var inte ens lönt att peta i. Inför nästa pass bytte Pålle lådan medan jag bytte packboxar till vattenpumpen. På andra passet gick det lite bättre ända tills ena expansionskammaren bestämde sig för att spricka, vilket i sin tur gjorde att hojen blev ganska orkeslös och den lät på ett sätt som inte kändes riktigt bra i maggropen. Som tur är har vi ett extra set så det samt nya kolvar monterades inför lördagens kval. Idrottsmannamiddagen bestod av hamburgare från Burger King i Ullared, vilket borgade för gott om energi!
På första kvalet hinner jag inte många varv innan nästa avgassystem säger upp sig. Jag rullar in i depån, tar av mig hjälm och handskar och går ut till räcket för att titta på de andra. Jag hinner dock inte stå där länge förrän det ropas på mig att hojen är fixad och att jag ska ut igen. Hinner inte komma in i körningen riktigt innan passet flaggas av, och jag står då som sjätte man på plattan.
På nästa är det gonatt för ytterligare ett avgassystem. Jag försöker fortsätta att köra, men det känns inte lönt då motorn inte går som den ska. Jag kör in i depån och eftersom vi nu hade sprickor i reservsystemet så hoppade jag istället upp på moppen och åkte för att se hur de andra körde på olika ställen av banan.
Expansionskammarna lämnades till Peder som mekar åt Greven och Allt I Däck, och han gjorde ett strålande jobb och de lämnades tillbaka samma kväll lagade och fina. Ett jättetack till honom!
Warmupen på söndagen kändes ok utan problem med hojen, och tiden innan racet gick åt till att kolla på andra race. Lindström och Gull visade på klasskillnad i SBK respektive 125R, och Per Björk vann dagens hårdaste race i R600.
När det börjar bli dags för race och jag rullar runt banan så tycker jag mig höra lite lite missljud från avgassystemet igen. Jag nämner det till Pålle på plattan men säger att det kanske bara är jag som inbillar mig. Pålle säger att jag ska köra tills hojen rasar helt…
Jag står på sjätte plats men jag går in som fyra i första böjen, bakom Mårtensson, Dobrich och Kilander. Jag minns inte riktigt hur eller var jag körde om Kilander, men Dobrich bromsar jag mig förbi efter krönet på baksidan, och jag passerar start/mål tätt efter Mårtensson. Sen börjar det tråkiga… Jag hör hur det börja låta mer och mer från avgassystemet och hur hojen tappar effekt i framförallt de lägre varvtalen. Den skjuter inte på som den brukar och det dröjer inte länge förrän jag blir omkörd av de jag nyss själv kört om plus Daniel Persson. Tempen stiger till 75 grader och jag börjar fundera på hur det skulle kännas om den nöp i snabbhögern. Eftersom jag har över 20 varv kvar att köra så känner jag mig jäkligt uppgiven och jag sätter mig upp på rakan och slår näven i tanken. Kommer då att tänka på vad Pålle sa, samt att vad som helst kan hända i toppen (läs Dobrich). Estländaren Pärtelpoeg hade nu även han klämt sig förbi men jag bet ihop och försökte kompensera genom att bromsa senare och elda på lite mer i kurvorna. Jag kände att jag då kunde hålla tempot och jag började närma mig honom för att till slut kunna bromsa mig förbi honom i slutet av rakan. Han hängde dock kvar som en igel och jag såg hans framhjul flera gånger. Tyvärr rasade hans hoj på sista varvet efter att den hade spikat itu och istället var det Corneliusson som kom i mål tätt bakom.
Jag visste fortfarande inte hur det hade gått i toppen, men i Parc Ferme fick jag veta att Dobrich hade halkat ner till fjärde plats vilket innebar att jag lyckades behålla andraplatsen.
Målsättningen med säsongen var inte riktigt att bli tvåa så jag är klart nöjd!
Vad det blir nästa år, tvåtakt eller ”diesel”, är inte riktigt klart, men köra ska jag iaf!
Närmast är det dock ERF på Anderstorp som gäller!
Över och ut!
Fredag och dags för första träningspasset inför uppgiften att hålla Dobrich bakom mig. För att lyckas så behövde jag bli tvåa om han vann, fyra om han blev tvåa, och åtta om han blev trea. Vi hade kvar samma låda och drevning som på Karlskoga, och den stämde bara på ettan och tvåans växel. Resten blev fel och sexan var inte ens lönt att peta i. Inför nästa pass bytte Pålle lådan medan jag bytte packboxar till vattenpumpen. På andra passet gick det lite bättre ända tills ena expansionskammaren bestämde sig för att spricka, vilket i sin tur gjorde att hojen blev ganska orkeslös och den lät på ett sätt som inte kändes riktigt bra i maggropen. Som tur är har vi ett extra set så det samt nya kolvar monterades inför lördagens kval. Idrottsmannamiddagen bestod av hamburgare från Burger King i Ullared, vilket borgade för gott om energi!
På första kvalet hinner jag inte många varv innan nästa avgassystem säger upp sig. Jag rullar in i depån, tar av mig hjälm och handskar och går ut till räcket för att titta på de andra. Jag hinner dock inte stå där länge förrän det ropas på mig att hojen är fixad och att jag ska ut igen. Hinner inte komma in i körningen riktigt innan passet flaggas av, och jag står då som sjätte man på plattan.
På nästa är det gonatt för ytterligare ett avgassystem. Jag försöker fortsätta att köra, men det känns inte lönt då motorn inte går som den ska. Jag kör in i depån och eftersom vi nu hade sprickor i reservsystemet så hoppade jag istället upp på moppen och åkte för att se hur de andra körde på olika ställen av banan.
Expansionskammarna lämnades till Peder som mekar åt Greven och Allt I Däck, och han gjorde ett strålande jobb och de lämnades tillbaka samma kväll lagade och fina. Ett jättetack till honom!
Warmupen på söndagen kändes ok utan problem med hojen, och tiden innan racet gick åt till att kolla på andra race. Lindström och Gull visade på klasskillnad i SBK respektive 125R, och Per Björk vann dagens hårdaste race i R600.
När det börjar bli dags för race och jag rullar runt banan så tycker jag mig höra lite lite missljud från avgassystemet igen. Jag nämner det till Pålle på plattan men säger att det kanske bara är jag som inbillar mig. Pålle säger att jag ska köra tills hojen rasar helt…
Jag står på sjätte plats men jag går in som fyra i första böjen, bakom Mårtensson, Dobrich och Kilander. Jag minns inte riktigt hur eller var jag körde om Kilander, men Dobrich bromsar jag mig förbi efter krönet på baksidan, och jag passerar start/mål tätt efter Mårtensson. Sen börjar det tråkiga… Jag hör hur det börja låta mer och mer från avgassystemet och hur hojen tappar effekt i framförallt de lägre varvtalen. Den skjuter inte på som den brukar och det dröjer inte länge förrän jag blir omkörd av de jag nyss själv kört om plus Daniel Persson. Tempen stiger till 75 grader och jag börjar fundera på hur det skulle kännas om den nöp i snabbhögern. Eftersom jag har över 20 varv kvar att köra så känner jag mig jäkligt uppgiven och jag sätter mig upp på rakan och slår näven i tanken. Kommer då att tänka på vad Pålle sa, samt att vad som helst kan hända i toppen (läs Dobrich). Estländaren Pärtelpoeg hade nu även han klämt sig förbi men jag bet ihop och försökte kompensera genom att bromsa senare och elda på lite mer i kurvorna. Jag kände att jag då kunde hålla tempot och jag började närma mig honom för att till slut kunna bromsa mig förbi honom i slutet av rakan. Han hängde dock kvar som en igel och jag såg hans framhjul flera gånger. Tyvärr rasade hans hoj på sista varvet efter att den hade spikat itu och istället var det Corneliusson som kom i mål tätt bakom.
Jag visste fortfarande inte hur det hade gått i toppen, men i Parc Ferme fick jag veta att Dobrich hade halkat ner till fjärde plats vilket innebar att jag lyckades behålla andraplatsen.
Målsättningen med säsongen var inte riktigt att bli tvåa så jag är klart nöjd!
Vad det blir nästa år, tvåtakt eller ”diesel”, är inte riktigt klart, men köra ska jag iaf!
Närmast är det dock ERF på Anderstorp som gäller!
Över och ut!
J---a airboxen är ju inte rolig att ta ut och in. 
