Paranterser ja...
Visst är de bara så himla jobbiga när de säger åt en att ta de nätt...
(Fast de bara vill väl

)
Innan jag berättar om mina, så tar vi det från början.
Jag gör lite som BabyBlade. Skyller på min kusin
Suzuki-san som kom på besök med sin CBF900 i början på 80-talet. Efter en repa i 160 var denna killen såld. Skall ha mc som min kusin!

Åren gick o mopedinförskaffades. Men, då lätt mc hägrade fick den förbli otrimmad. Den gjorde ju ändå 57 km/h... Det är nu föräldrarna kommer in i bilden.
När minmor fick reda på planerna om en lätt mc fick hon i det närmaste panik

Hon såg

o

framför sig. Jag proppsade på att detta var det jag ville mest av allt. I sin förtvivlan att rädda sin son från detta onda, lovade hon mig körkortet till bil om jag avstod från lätt mc..... Hmmm.... vad välja...
Ok. 1-0 till mamma o lätt mc fick vara. När väl B-kortet skulle tas o jag upplyste mamma om att det går på 8-10 kkr. Då blev det annat ljud i skällan.. -Så dyrt!? De kunde jag inte tro..

-Skulle du väl tänkt på innan, sa jag

Nå ja, hon pyntade nästan allt iaf.. Frid o fröjd så långt...
Tiden gick o där var inte ekomomi till varken kort o än mindre mc.

Så blev man då singel rätt vad det var... Inte för att jag fick mer över, men hade ju samlat på mig en slant genom åren.
Nu skall det jäklar ske!
Hittade en gammal drömhoj som jag önskade mig från tiden då jag planerade lätt mc. Sagt o gjort, först handla nybörjar o övningskörningshojen. En CBR 1000F

Nu kommer föräldrarna in i bilden igen... Pappa som kört "knarr" i unga dar (nu e han 62) var väl först lite skeptisk, men tyckte hojen var ganska fin. Ekonomisk som han är kom fågan "Skall du inte spara pengarna till nått bättre?" (Då menar han villa volvo o sånt tjafs...) NEJ, jag lever här o nu! Nu skall jag ha mc

Han suckade lite men var nog glad för mig. Extra glad blev han när hojen väl var hemma o han fick provsitta... Dock passade inte min hjälm (tur) så han kunde ej köra. (Skall nog köpa en till honom så han kan få köra nu

)
Mamma däremot var mindre glad. Mycket "oj oj o ack ack" när vi pratades vid. (Ja, de e skiljda om ni inte hajat innan). Mamma har sedan en liten krock (i stan o jag körde

) varit rädd för allt vad fart heter... Utom Flygresor. Men väl med kortet i hand, och efter att ha pratat m min kusin, så kännde nog sig både mor o far sig lite lugnare...
Nästa chock fick de i höstas då jag sa jag skulle börja köra RR
Pappa har kommit med både en o annan pekpinne om att köra fort på gata, även om jag anser mig bättre förare än honom... Åter igen, de e ju bara måna om oss
Nu tre hojar senare o en krasch på bana så tar iaf pappa det lite med ro. Mamma har fått lite idolbilder från racingen o har väl både accepterat o insett att det är på mc jag lever.... även om hon inte gillar det.... Henne får jag nog aldrig upp på pallen, men jag skall nog försöka iaf
Slutsatsen är. Allt handlar om egna referenser... Ni som har "förstående" o drivande föräldrar, kör ju själva eller har intresset. Vi andra, får göra vad vi kan för att övertyga dem om den goa kännslan som mckörningen ger.
