Vet inte riktigt vad jag vill ha ut av att skriva detta men det kanske får mig att må bättre… Samtidigt som det kanske förklarar för dem som känner mig varför jag inte varit mig själv på sistone.
Häromdagen flyttade en väldigt speciell person ut ur mitt liv. Vi har umgåtts mycket på sistone och allt har verkligen varit toppen. Insåg ganska snart att vi (beroende på vissa omständigheter) i nuläget inte kunnat bli mera än vänner. Istället har vi delat med oss av våran dyrbara tid till varandra. Varje timme /minut /sekund vi lever är tid vi aldrig mera kommer att få tillbaka. Något fick henne att vilja dela sin sista tid innan flytten tillsammans med mig vilket jag uppskattar! Själv ångrar jag inte en sekund av min tid som jag gett till henne.
Jag har det väldigt bra!!!… eller åtminstone trodde jag det innan jag lärde känna henne. Hon har verkligen fått mig att få perspektiv på livet. Helt plötsligt har hojåkningen inte varit ALLT för mig. Närmare bestämt så har suget efter att biatcha runt på stan med hojen försvunnit till viss del.
Önskar att hon lyckas bra på sitt nya jobb och att hon orkar bibehålla den fantastiska energi och livsglädje som hon utstrålar. Den smittar av sig på något sjukligt sätt och kan verkligen få vem som helst på gott humör.
Hoppas innerligt att vi kommer att/orkar hålla kontakten. Kanske kommer vår tid så småningom, kanske kommer vi aldrig mera att träffas. Vilket får framtiden utvisa…
Vill avsluta med att säga att alla ni som känner att ni hittat rätt. Var rädd om den ni har. Till alla er andra vill jag säga att ge inte upp. Helt klart finns det ett och annat guldkorn kvar där ute! Det handlar inte om att hitta någon man KAN leva ihop. Det handlar om att hitta någon man inte kan klara sig utan!!!
Idag är första dagen på resten av mitt nya liv… Min vardag måste nu möbleras om rejält för att fylla upp det tomrum som hon lämnat efter sig. Hoppas att jag så småningom även får tillbaka mitt sug att bryta runt VFR:en på krokiga småländska småvägar igen!
Tack för allt… ”vännen”!
Häromdagen flyttade en väldigt speciell person ut ur mitt liv. Vi har umgåtts mycket på sistone och allt har verkligen varit toppen. Insåg ganska snart att vi (beroende på vissa omständigheter) i nuläget inte kunnat bli mera än vänner. Istället har vi delat med oss av våran dyrbara tid till varandra. Varje timme /minut /sekund vi lever är tid vi aldrig mera kommer att få tillbaka. Något fick henne att vilja dela sin sista tid innan flytten tillsammans med mig vilket jag uppskattar! Själv ångrar jag inte en sekund av min tid som jag gett till henne.
Jag har det väldigt bra!!!… eller åtminstone trodde jag det innan jag lärde känna henne. Hon har verkligen fått mig att få perspektiv på livet. Helt plötsligt har hojåkningen inte varit ALLT för mig. Närmare bestämt så har suget efter att biatcha runt på stan med hojen försvunnit till viss del.
Önskar att hon lyckas bra på sitt nya jobb och att hon orkar bibehålla den fantastiska energi och livsglädje som hon utstrålar. Den smittar av sig på något sjukligt sätt och kan verkligen få vem som helst på gott humör.
Hoppas innerligt att vi kommer att/orkar hålla kontakten. Kanske kommer vår tid så småningom, kanske kommer vi aldrig mera att träffas. Vilket får framtiden utvisa…
Vill avsluta med att säga att alla ni som känner att ni hittat rätt. Var rädd om den ni har. Till alla er andra vill jag säga att ge inte upp. Helt klart finns det ett och annat guldkorn kvar där ute! Det handlar inte om att hitta någon man KAN leva ihop. Det handlar om att hitta någon man inte kan klara sig utan!!!
Idag är första dagen på resten av mitt nya liv… Min vardag måste nu möbleras om rejält för att fylla upp det tomrum som hon lämnat efter sig. Hoppas att jag så småningom även får tillbaka mitt sug att bryta runt VFR:en på krokiga småländska småvägar igen!
Tack för allt… ”vännen”!
