Det nya, sympatiska Sverige

[xyx]

Vill bara stämma in i kören bland dem som kan intyga att utbrändhet (och för den delen depression) är högst verkliga och förödande tillstånd för de som drabbas.
Jag har själv en mor som efter 30+ år inom sjukvården brakade ihop mer eller mindre totalt.
Idag, efter snart 6 års sjukskrivning, är fortfarande vardagliga sysslor som att gå och handla mat och ta en promenad någonting som kräver strikta rutiner och fokus.
Oförutsedda handlingar låse henne totalt. Så var det absolut inte innan.
Symptomen för utbrändhet (och depression, åter igen) är inga hjärnspöken utan har, som allt annat, även fysiologiska orsaker och bevis för dessa.
Hjärnan klarar inte hur mycket som helst, förr eller senare under stress och press får man rubbningar bland signalsubstanser och liknande.

I det postindustriella samhälle vi lever framkommer dessa åkommor då den mentala belastningen vuxit exponentiellt i takt med effektivisering och informationstillväxt.
Som korvgubbe skriver så tog kroppen stryk för knoppen förr i tiden i kombination med att det helt enkelt var "mindre av allt" då.

Nu är jag absolut ingen luddit som hävdar att vi bör "koppla ifrån" och "gå tillbaks till enklare tider" - tvärt om.
Vi måste lägga krut på att ta hand om de som drabbas av det negativa i vårt samhälle och lägga rejält med resurser på att forska kring vad som kan göras för att förhindra att de uppkommer.

Att dra in sjukpenningen är bara vedervärdigt. Swim or sink my ass.

 

[lee]

Jag hoppas, på riktigt, att du ska gå in i väggen, bara för att höra dig förklara det där med sossesverige och daltandet igen efteråt... Jag önskar ytterst sällan någon illa men så mycket skit du spyr ur dig gör att jag faktiskt önskar att du får en släng av sleven du med...

Men eftersom allt bara är ett sossepåhitt behöver du ju inte oroa dig!
Och jag kan ju knappast anklagas för att vara särskillt elakt eller empatilös som önskar dig en åkomma som enligt dig inte existerar!

Jag lovar att höra av mig på min pensionsdag (c a 30 år kvar) och meddela utfallet av livet.

Men jag har inte sagt att ett problem inte existerar. Problemet existerar verkligen. Jag tror inte folk inbillar sig eller är lata i någon större utsträckning.

Lösningen verkar dock inte vara sjukskrivningar. Folk vittnar ju själva om i tråden om hur många år av sjukskrivningar som INTE hjälpt.

Som du själv var inne på så är ju förmodligen lösningen att ta tag i livet och förändra det. Det kan man bara själv göra, möjlitvis med hjälp av psykolog. Vad gör det för nytta att gå hemma och bara må dåligt. Mår man bra att vara hemma med liten social kontakt, inget att göra och känna sig som en belastning för familj och samhälle? Jag tror det bara förvärrar problemen.

Vantrivs man på jobbet, byt jobb. Är man gift med en idiot, byt människa att leva med, eller försök förstå idioten bättre. Tyvärr låter ju folk sina egna och andras krav bryta ned dem. Varför? Om du är missnöjd med livet, förändra det, innan det börjat gå åt skogen på riktigt. I Sverige är det ju ändå relativt enkelt.

 

[Ivil]

Inga armar,ingen kaka.

 

[Anders]

Och lärdommen vi drar av detta är: Skaffa aldrig jobb, och om du har oturen att ha ett jobb = maska.

Om det ändå vore så enkelt. Jag blev "utbränd" av att vara sjukskriven helt enkelt. Läkaren sa att jag uppvisade samma symptom som de patienter som hade "gått in i väggen". Stress mm när man är sjukskriven fanns inte i min värld men tydligen så var det vanligt att man blev sjuk av just detta vilket jag blev. Jag skrattade först åt det men inte när jag sedan blev sängliggandes i två veckor med ytterligare två veckor utan att gå utanför dörren.
Jag är numera deltidssjukskriven, jobbar minst 50%, och känner mig ibland mer stressad än vad jag någonsin har gjort när jag har jobbat ca 60 timmar/vecka emellanåt.
Jag vet inte vad som är rätt och fel i detta sammanhang som regeringen snackar om men jag hoppas på att det finns några vettiga personer som bestämmer men man har ju tappat tron på det flera gånger om sen senaste valet.

 

[Skrotnisse]

Visst är utbrändhet och dpression reella problem.
Men:
Allt för många har lärt sig att skylla på dessa svårdiagnostiserade tillstånd.
Därför är man misstänksam mot alla.
Min åsikt är att utbrändhet ofta orsakas av för lite aktivitet.
Att sitta still och vara stressad är fan inte nyttigt!
Fysisk aktivitet bryter ner stresshormoner. Detta tillsammans med att hjärnan behöver fett för att hantera stress, blir en fälla för de som har kontorsjobb.
Ångestpass på gymmet tror jag inte heller på.
Tillhör själv det lyckliga fåtal som har ett "balanserat" jobb med hälften/hälften av fysiskt och intelektuellt arbete. Tillsammans med visst bestämmande och "friluftshobby", så blir jag förvånad om jag drabbas.
Har dock tendenser att bli deprimerad om jag blir pålastad för många uppgifter.
Har dock lärt mig att säga ifrån.

 

[Mort]

Tyvärr låter ju folk sina egna och andras krav bryta ned dem. Varför? Om du är missnöjd med livet, förändra det, innan det börjat gå åt skogen på riktigt.

Visst är det så, men problemet är inte alltid så enkelt som att man är missnöjd. Mitt första projektledaruppdrag för ett lite större projekt (ca 25 personer under ett år) var otroligt tufft för mig. Man har en linjeorganisation som inte kan leverera den personal man egentligen skulle behöva, man har en beställare som har en massa krav som är otroligt nödvändiga, man har en budget som man inte får överskrida utan vidare, vilket inte är det enklaste när det blir en massa övertid pga för lite folk, och slutligen har man en massa människor som går på knäna som man inte vill pressa för hårt. Det är en ekvation som inte går ihop, och om man som jag hatar att misslyckas är det lätt att må dåligt av det. Under några månader i början sov jag kanske i snitt ett par timmar per natt, ofta kunde det gå dagar i sträck utan att jag sov något alls, och det klarar man inte hur länge som helst.

I det läget finns det bara tre vägar man kan ta, man kan byta jobb, man kan lära sig hantera situationen eller så kommer man att krascha.

Jag lärde mig att hantera den, och bestämde mig för att jag gör det bästa av situationen och är jävligt tydlig med vad jag kan och inte kan göra, och det jag inte kan göra tänker jag inte må dåligt av. Man tror gärna att allt går att göra, och kan jag inte göra det så är jag dålig. Men allt går faktiskt inte att göra med givna resurser, och då är inte mitt jobb att säga javisst och sedan gå hem och må dåligt, då är mitt jobb att säga att min bedömning är att det här inte kommer att gå. Jag kan förstås försöka ändå, men jag kommer att se till att min bedömning finns dokumenterad. En fri rygg är den bästa sömntabletten.

Jag valde helt själv att sätta mig i den där situationen, och jag är väldigt glad att jag gjorde det, för det gav mig massor av erfarenheter på många plan som jag haft nytta av sedan dess, men det hade kunnat gå riktigt illa. Jag hade inte sjukskrivit mig, jag hade inte börjat maska, jag hade kört till kollapsen, och jag tror inte den var så långt borta. Inte för att jag var missnöjd med livet, utan för att jag hade ett utmanande och spännande jobb, men inte riktigt hade insett att man faktiskt inte kan göra alla glada, för alla har olika mål och prioriteringar.

 

[korvgubbe]

Jag tror inte folk inbillar sig eller är lata i någon större utsträckning.

Lösningen verkar dock inte vara sjukskrivningar. Folk vittnar ju själva om i tråden om hur många år av sjukskrivningar som INTE hjälpt.

Som du själv var inne på så är ju förmodligen lösningen att ta tag i livet och förändra det.

Jag börjar med att be om ursäkt för mitt bryska inlägg tidigare. Ditt senare och mer välforumulerade inlägg är något jag kan skriva under på mer eller mindre rakt av så jag hoppas du godtar min ursäkt.


Problemet med utbrändhet, som trots allt inte är någon diagnos utan endast ett samlingsnamn för en rad stressrelaterade överbelastningssymptom, är att vi är så otroligt dåliga på att både förebygga det och att behandla det.

Bryter jag benet sitter jag med gips några timmar senare. När jag kände märkligheter i bröstkorgen som jag misstänkte hade med hjärtat att göra gjorde läkarna allt möjligt för att utreda och bara dagar senare fick jag gå ett dygn med "långttids-EKG" fastspänd på kroppen...

Skulle jag däremot drabbas av just utbrändhet eller panikångest(som iofs ofta ingår i utbrändhetssymptomen) så lär jag stånga mig blodig utan att få vettig hjälp på de närmaste veckorna.....

Vård för psykisk ohälsa är så otroligt eftersatt i jämförelse med all den världsledande vård vi har i detta land för allehanda fysiska åkommor.



...och vad det gäller det där med att förändra sitt liv finns det få saker som är så svårt för folk som just det. Man gör som man alltid gjort. Därför fortsätter feta vara feta, stressade fortsätter stressa och olyckliga fruar stannar hos samma eländiga karlar.
Att förändra något stort i livet är svårare än man tror trots att man är säker på att man kommer att få det bättre. Rädslan för det okända får en att klamra sig fast vid det man känner till trots att man vet att det är negativt. Oavsett om detta gäller fet mat och godis, stressiga jobb eller ett destruktivt festande för många dagar i veckan....


Vad det gäller sakfrågan och att förhindra just sjukskrivningar är jag inte helt avogt inställd. Jag är inte säker på att en sjukskrivning utan vård hjälper någon. Som jag ser det borde e bra lösning på problemet vara att lägga ett större ansvar för rehab/vård på företagen när det gäller utbrändhet. Redan idag har företag ansvar för att stötta med alkohol och drog avänjning och liknande om någon anställd får problem. Gör samma sak med utbrändhet då det i huvuddelen av fallen faktiskt har med jobben att göra i allra högtsa grad.

Sjukskriv inte utan låt arbetsgivaren få betala en del av kalaset. Plötsligt kommer det ligga i arbetsgivarnas intresse att INTE stressa ihjäl sina anställda och att se till att de kommer tillbaka så snart som möjligt den dagen någon råkar bli utbränd trots allt.

Här på SH gapar och skriker alla om att varenda mäniska måste vara driftig, framåt och proaktiv och jobba i sitt anletes svett så fort någon andas ordet "bidragstagare". Det är de som gör just detta som oftast drabbas. Det är driftiga, ambitiösa mäniskor som VILL jobba, som vill göra rätt för sig, som vill vara "duktiga" som drabbas...

 

[Halogen]

Finns begreppet "utbränd" ens i något annat land än Sverige? Vänligen översätt för mig tack.

 

[BostonGurka]

Finns begreppet "utbränd" ens i något annat land än Sverige? Vänligen översätt för mig tack.

Ordet utbränd är ett unikt svenskt ord för någonting som egentligen inte finns.
(Det är bara ett tillstånd av arbetsskygghet hos lata svenska människor.) Trots att
utbrändhet bara finns i Sverige (eller inte finns om man ska vara korrekt) kan man få
intrycket av att man i engelskspåkiga länder har sett ett behov av ett ord som
beskriver någonting som inte finns alls i dessa länder. (Det är ju som sagt bara i
Sverige det finns, fast inte.) Och att man, eftersom Sverige är det enda land där det som
inte finns finns, har lånat det ursvenska ordet "utbränd" och översatt till engelskans
Burnout. Men det är bara en villfarelse. Det engelska ordet "burnout" finns
egentligen inte eftersom det ordet beskriver inte finns utanför Sveriges gränser,
eller inom.



Jag tycker att man kan se en trend i Sverige de senaste åren:
Om det finns ett problem som man som överbetald korrumperad politiker
egentligen borde ha haft ansvar för att lösa, så skiter man helt enkelt i att göra
sitt jobb och bestämmer istället att problemet inte finns.

Om man har problem med apatiska flyktingbarn så bestämmer man att det inte
finns några apatiska flyktingbarn.

Om man har problem med att folk blir sjuka så bestämmer man att dom inte är
sjuka utan bara låtsas vara sjuka för att slippa jobba.

Om man har problem med att det tar lång tid för människorna att bli friska från
sjukdomen dom inte har, så bestämmer man i förväg hur lång tid det tar att bli
frisk från sjukdomen som inte finns.

Om man har problem med att några kör ihjäl sig på motorcyklar så bestämmer
man att det inte ska finnas några motorcyklar.

Hur skulle det vara om politikerna tog och skötte sitt eget jobb?
Men dom kanske inte kan. Kanske är dom utbrända.

 

[The Duck]

Låt mig först få klargöra ett och annat. Först det medicinska:

Den korrekta benämningen av "utbrändhet" är Utmattningsdepression. Det finns även i andra länder...

Kort angående det politiska:

Det var sossarna som beställde denna utredning av socialstyrelsen, inte dagens regering, även om de instämmer med syftet. De har använt sig av många läkare i sin utredning, så utredningen torde ha få politiska övertoner.

Hursom, frågan jag ställer mig är följande:

På vilket sätt hjälper det en utbränd att vara hemma? Vi har sett många exempel, även på detta forum, att detta inte är det rätta tillvägagångssättet. Sjukskriven i sex år?! Helt ärligt, det låter inte som en sjukdom, det låter som slentrian, men jag kan ha fel. Problemet som någon berörde är att inte ha omänskliga krav på sig, frågan är bara om att inte ha några krav på sig alls är den rätta medicinen?

Jag tror att de nya direktiven kan vara sunda, om den fortsatta vistelsen på jobbet exempelvis kombineras med rehabsamtal mellan arbetstagare, läkare och arbetsgivare samt terapi. Efter ett tag kan man förhoppningsvis enas om vad som är en lagom arbetsbelastning för just den individen.

Avslutningsvis tror jag att många i detta land dels känner efter för mycket, dels snarare lider av uttråkningsdepression än utmattningsdepression. Sympati pratar trådskaparen om, men hur många av alla simulanter där ute (och det är många, jag känner en hel bunt av dem) har sympati för oss som jobbar och betalar skatt.

 

[Sledneck]

Är helt övertygad om att vissa individer blir "utbrända" när det passar dom själv, känner till några. Dessa kommer i slutändan att förstöra för de människor som verkligen mår dåligt, människor med djupa depressioner har ingenting på en arbetsplats att göra.
Tycker att klimatet mot sjukskrivna människor har hårdnat betänkligt på bara några år, min käre mor fick vänta i nästan 90dar på sin ersättning från FK när hon blev sjukskriven för cancer. Vad i hela världen blir bättre av att måste jävlas med inkasso och skit när man redan mår skitdåligt?
Nu i slutet av Juni blev jag sjukskriven (finns en tråd om detta) jag gick från kärnfrisk till dödssjuk på några hundradelar
När jag kom hem drabbades jag av någon slags depression, pendlade mellan lycka över att leva och gråt över hur nära det var. Mådde sämst när jag tänkte på barnen, kunde inte ens busa med dom eller lyfta upp dom.
När ersättningen från FK i vanlig ordning uteblev även för mig så bad jag att personalansvarige på mitt jobb att ringa dit och höra vad som är fel. FK ville ha nått satans intyg som vi redan skickat in och FK naturligtvis råkat "tappa" bort. (de verkar ha ackord på att jävlas med utbetalningar på FK)
Resultatet? Fick pengarna dagen efter...tydligen gick blanketthelvetet att finna trots allt. Men ska man verkligen måste anlita experter för att få lön i tid? Visst borde systemet funka bättre?
Nåväl jag längtar tillbaka på jobbet, trivs jättebra och saknar jobbarkompisarna.
Skulle säkert kunna jobba några timmar per dag men är förbjuden av läkarna att jobba till den 28/9. Får dock köra hoj igen så kommande Måndag blir det att låna en avdelning på jobbet och bygga mig ett depåstöd

 

[KTM 620]

Nästan alla jag har träffat som har varit sjukskriven för "utbrändhet" är lata djävlar som inte vill jobba, oftast blir dom utbrända ganska direkt dom får ett riktigt jobb som innebär att någon ställer krav på dom, ofta har dom levt någon flummig jävla tillvaro som projektanställda i något flummigt projekt utan mening och mål.
En av dom blev så jätteutbränd av att gå gymnasiet så att han var tvungen att hoppa av och bo hemma med sin utbrända mamma och spela WoW hela nätterna.
Jag har alltid tyckt att det är en påhittad åkomma som man tar till för att folk tycker att livet är tråkigt och inte vill arbeta.

Men så en dag träffade jag en gammal arbetskamrat, vi jobbade tillsammans på min första arbetsplats, där blev han kvar trots att han redan då inte riktigt trivdes med jobbet och tyckte att det var för stressigt, för mycket ansvar och att han fick ta skit från två håll (han var kundmottagare, han fick ta skit både från kunder och folket på golvet)

Han berättade (i största förtroende) att han hade tyckt att livet varit jävligt grått och trist ett längre tag, han och frun hade börjat gå varandra på nerverna och närmade sig en separation, han hade inga fritidsintressen längre, han hade slutat med alla han hade haft som ung och inte hittat några nya, han hatade "radhuslivet" med obligatorisk gräsklippning, tonåringarna hemma var jobbiga, ja livet var helt enket bara ett något bättre alternativ till skärselden.

Men så en natt när han vaknade (han hade sovit dåligt på nätterna dom sista åren också) så kände han att han inte kunde sova, så han slog upp en gammal tidning och bläddrade, och hittade en annons på ett jobb som ledare för en nystartad ungdomsvårds-grej, han hade väl egentligen inga kvalifikationer för jobbet, men eftersom det var sista ansökningsdagen så slängde han iväg ett mail vid tretiden på natten.
Sedan sov han gott resten av natten, kände sig nästan glad när han gick till jobbet på morgonen och hade en underbar arbetsvecka.

Han fick jobbet, av vilken anledning vet ingen, så han sa upp sig och började på det nya stället, plötsligt började han sova bra på nätterna, tog upp sina gamla hobbys, hittade nya hobbys, stannade kvar på jobbet utan att skriva övertid, han började komma bra överens med sin fru, tonåringarna är fortfarande jobbiga, men bara så som tonåringar alltid är.
Han började åka och fiska på helgerna, renovera huset, köpte en veteranbil att pyssla med, i stort sett har han fler bollar i luften än någonsin tidigare, men bara sånt han trivs med, han känner ingen stress.

Han hade haft samma inställning till "utbrändhet" som jag, tills han insåg att utbränd var namnet på hans liv...
Både han och jag hävdar fortfarande att den stora majoriteten av folk som är sjukskrivna för "utbrändhet" bara är lata djävlar som hittat något att skylla på, medans det faktiskt finns folk som är riktigt jävla utbrända som inte har sjukskrivit sig en enda dag i sitt liv...

Dom människor som verkligen ÄR utbrända är det fruktansvärt synd om, och ännu mer synd är det att så många påstår sig vara det bara för att ha något att skylla på när dom inte vill arbeta.

Lite grann som att det är jävligt synd om dom som verkligen är dyslektiker, nu när alla lata jävlar som inte ids lära sig stava skyller på det...

Det blev ett långt inlägg...

Håller med till 100 %

 

[wand]

"Avsikten med projektet är att minska sjukskrivningar som saknar genomtänkt syfte. Den förra regeringen tog initiativ till det och den nuvarande stödjer det."

Det är ett problem att du har rösträtt tycker jag.

Hur kan du kasta ur dig massa Idiotiska saker om mig när du inte ens vet var jag står politiskt eller hur insatt jag är!? och att M sparkar på dom som redan ligger vet ju alla som inte står med huvudet i jorden mycket väl.

 

[Skalman]

Hur kan du kasta ur dig massa Idiotiska saker om mig när du inte ens vet var jag står politiskt eller hur insatt jag är!? och att M sparkar på dom som redan ligger vet ju alla som inte står med huvudet i jorden mycket väl.

Ditt första inlägg var "Må dom ignoranta dumma j*vlarna som röstade fram denna skrattretande regering ochså bli ett offer för den samma!!!"
Hur svårt är det att räkna ut var du står politiskt? Du understryker det ju dessutom med ditt andra högintelligenta inlägg i denna debatt om att sparka på dem som redan ligger ner. Jag misstänker att du röstade på moderaterna, eller?

Denna din första kommentar vittnar också om att du inte är ett dugg insatt, utan bara kläcker ur dig vänsterfloskler som du hört någonstans och tyckte lät coolt, eftersom undertonen i ditt inlägg är att det är denna regeringen som entydigt skapat den här diskussionen om sjukskrivningsperioder. Sanningen är ju den att det var den förra regeringen som beställde utredningen, även om den nuvarande regeringen stöder det. Kanske dags att läsa på lite om ämnet man avser att diskutera innan man ger sig in i debatten? Det Stuff menar är att om man har noll koll på vilket politiskt parti som gjort vad och står för vad, kanske man borde undvika att rösta över huvudtaget.

I övrigt instämmer jag med liknelsen utbränd/lat kontra dyslektiker/lata ungar. De som blir lidande på riktigt är de som verkligen blir sjuka, eftersom alldeles för många lata jävlar undergräver deras trovärdighet genom att kalla sig utbränd eller dyslektiker. När man hör gymnasieelever tala om att de blivit utbrända för att de fått läxor i FLERA ämnen, ve och fasa, kan man inte annat än ta sig för pannan och fundera över vart i helsicke vi är på väg.

 

[BostonGurka]

Låt mig först få klargöra ett och annat. Först det medicinska:

Den korrekta benämningen av "utbrändhet" är Utmattningsdepression. Det finns även i andra länder...

Det socialstyrelsen föreslår är begreppet "utmattningssyndrom" eller
"depression med utmattningssyndrom (utmattningsdepression)"
beroende på grad av depression.

Det var sossarna som beställde denna utredning av socialstyrelsen, inte dagens regering, även om de instämmer med syftet. De har använt sig av många läkare i sin utredning, så utredningen torde ha få politiska övertoner.

Svensk demokrati och skillnaden mellan de politiska blocken överskattas ofta.

På vilket sätt hjälper det en utbränd att vara hemma?

På inget sätt. Hemmavarande brukar så vitt jag vet inte användas som
terapi mot utmattningssyndrom. Har man sett någon som har en djup
depression tror jag man förstår varför de ofta håller sig hemma.

Vi har sett många exempel, även på detta forum, att detta inte är det rätta tillvägagångssättet. Sjukskriven i sex år?! Helt ärligt, det låter inte som en sjukdom, det låter som slentrian, men jag kan ha fel. Problemet som någon berörde är att inte ha omänskliga krav på sig, frågan är bara om att inte ha några krav på sig alls är den rätta medicinen?

Varför skulle man inte kunna vara sjuk i sex år? Det finns sjukdomar
som är kroniska.

Jag tror att vad som är lämpliga krav är starkt beroende av
hälsotillståndet. Har man en djup depression tror jag att den lämpliga
kravnivån är i stort sett försumbar.

Avslutningsvis tror jag att många i detta land dels känner efter för mycket, dels snarare lider av uttråkningsdepression än utmattningsdepression. Sympati pratar trådskaparen om, men hur många av alla simulanter där ute (och det är många, jag känner en hel bunt av dem) har sympati för oss som jobbar och betalar skatt.

Jag tycker att det är lite konstigt att det finns så många som känner så
många som brukar okynnessjukskriva sig. Jag känner inte till en enda.

Finns det någon av er som läser detta som själv brukar okynnessjukskriva sig?

De här simulanterna så många verkar känna, säger de själva att de
simulerar eller är det någon annan som har kommit fram till att de
gör det?

 

[lee]

Hur kan du kasta ur dig massa Idiotiska saker om mig när du inte ens vet var jag står politiskt eller hur insatt jag är!? och att M sparkar på dom som redan ligger vet ju alla som inte står med huvudet i jorden mycket väl.

Moderaterna får alltid skit för att "sparka på de som ligger". Men varför ligger de? Vems är felet?

Korvgubbe: Vi är överens om ganska mycket. Någon form av ansvar ska väl arbetsgivaren också ta. Men eftersom vi alla är olika, så anser jag att det först och främst vara individen som tar ansvar för sitt eget välbefinnande. Tänk dig två duktiga personer som har utmanande, spännande jobb. Båda jobbar 60 timmar i veckan. Den ena tycker att det känns bra, den andra tycker också det, till en början. För den andre personen blir det till slut tyngre och tyngre med stress och ansvar, medan den förste trivs bra. Det är inte så lätt för arbetsgivaren att avgöra vem som mår bra, speciellt inte som många tenderar att upprätthålla en fasad. Person nummer två kanske ska sluta vara projektledare för tre projekt samtidigt, medan den förste kan jobba i samma tempo fram till pensionen utan problem.

Jag tror inte vi löser problemen genom att sätta en standard över hur mycket stress och press man kan ha i jobbet/livet, eftersom vi alla är så olika. Det är individen som måste ta ansvar för sitt välbefinnande och meddela arbetsgivaren när det blir för mycket. Vad arbetsgivaren ska göra är att ha förståelse för folks olika behov och förmåga.

 

[BostonGurka]

Moderaterna får alltid skit för att "sparka på de som ligger". Men varför ligger de? Vems är felet?

Korvgubbe: Vi är överens om ganska mycket. Någon form av ansvar ska väl arbetsgivaren också ta. Men eftersom vi alla är olika, så anser jag att det först och främst vara individen som tar ansvar för sitt eget välbefinnande. Tänk dig två duktiga personer som har utmanande, spännande jobb. Båda jobbar 60 timmar i veckan. Den ena tycker att det känns bra, den andra tycker också det, till en början. För den andre personen blir det till slut tyngre och tyngre med stress och ansvar, medan den förste trivs bra. Det är inte så lätt för arbetsgivaren att avgöra vem som mår bra, speciellt inte som många tenderar att upprätthålla en fasad. Person nummer två kanske ska sluta vara projektledare för tre projekt samtidigt, medan den förste kan jobba i samma tempo fram till pensionen utan problem.

Jag tror inte vi löser problemen genom att sätta en standard över hur mycket stress och press man kan ha i jobbet/livet, eftersom vi alla är så olika. Det är individen som måste ta ansvar för sitt välbefinnande och meddela arbetsgivaren när det blir för mycket. Vad arbetsgivaren ska göra är att ha förståelse för folks olika behov och förmåga.

Det är precis så det fungerar om man följer Arbetsmiljölagen:

...
Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende.

Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör hans eget arbete.

Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och förläggning av arbetstid beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas.
...
Arbetstagaren skall medverka i arbetsmiljöarbetet och delta i genomförandet av de åtgärder som behövs för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.

Om arbetstagaren finner att arbetet innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta arbetsgivaren eller skyddsombud. Arbetstagaren är fri från ersättningsskyldighet för skada som uppstår till följd av att han underlåter att utföra arbetet i avvaktan på besked om det skall fortsättas. Lag (1991:677).
...

 

[korvgubbe]

Den ena tycker att det känns bra, den andra tycker också det, till en början. För den andre personen blir det till slut tyngre och tyngre med stress och ansvar, medan den förste trivs bra.....


... . Vad arbetsgivaren ska göra är att ha förståelse för folks olika behov och förmåga.

Absolut, problemet är att väldigt många tror att det är dem själva det är fel på.
- "Jag känner mig bara stressad för att jag var inneffektiv igår!"
...så jobbar de hårdare...
-" Men person A grejjar ju detta så bra, så då borde jag med klara det!"
...så jobbar de hårdare...

Problemet i detta fall ligger mycket i människans vilja att göra bra ifrån sig. Man pressar sig själv för att vara den där duktiga, framfots-visande, proaktiva, driftiga personen som idéaliseras överallt nuförtiden, här på SH speciellt mycket.

Min tanke med att "tvinga" arbetsgivarna att ta ett större ansvar för att förebygga eller ordna med återanpassning är att ett sådant krav gör att arbetsgivarna med största säkerhet kommer att bygga upp rutiner och skyddsnät för att fånga upp risk-individer...

Eftersom företag själva får stå för kostnaden av t.ex datavirus så har man brandväggar, spamfilter, virusskydd och allehanda övervakningssystem för miljarder....

Jag är ganska säker på att näringslivet skulle bli lika bra på att lära sig fånga upp riskindivider och riskbeteenden om man ålade företagarna med ett lite större ansvar. Utvecklingssamtalen med chefen t.ex skulle inte bara handla om hur man kan vidareutvecklas, gå kurser, befodras, få mer ansvar, mer att göra, mer underordnade, mer kontaktytor och mer utmanande uppdrag.

Den personliga mentala hälsan skulle få större utrymme under detta samtal.
De två obligatoriska frågorna:
- "Trivs du på jobbet?"
- "Känner du dig stressad?"

..skulle troligen, med största säkerhet, utökas till en ganska omfattande frågeställning just för att upptäcka om man är på väg åt fel håll:
- Sover du ordentligt, alla dagar i veckan?
- Brukar du uppleva att det är svårare att somna t.ex. på söndagar?
- Upplever du att du kan släppa jobbet när du går hem för dagen?
- Känner du ibland att du gjort ett undermåligt arbete och att du borde gjort betydligt bättre?
- Har du åtagit arbetsuppgifter som du sedan upplevt som dig övermäktiga?
- OM du har detta, upplever du att du kan gå till din chef och få hjälp och avlastning?.....



...det där är bara några exempel på hur det skulle kunna låta och på vissa ställen är det redan så. Saken är att det borde vara så överallt.

Det är precis så det fungerar om man följer Arbetsmiljölagen:

...
Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende.

Ja, och företagen är ofta väldigt duktiga på att säkra upp, anpassa och utforma den fysiska arbetsmiljön. På mitt gamla företag sprang det runt något skyddsombud en gång om året och granskade allt från belysning, skärminställningar till kontorsstolar på VARJE enskild arbetsplats.

....den psykiska hälsan överläts till den närmaste chefen som avhandlar det med några korta frågor om hur man trivs och om man mår bra.... Sen fortsätter utvecklingssamtalet med det som gäller hur man blir en bättre, drifitigare, mer värdefull medarbetare....

En enkel väg att gå vore kanske att avhandla det psykiska välbefinnandet vid ett separat samtal varje år. Att avlastas och slippa stress står ofta i ganska stark konflikt med lönesamtal eller utvecklande samtal som förhoppningsvis kan leda till befodringar o.s.v...

Därför vore det kanske bra att ha "psyk-samtalet" separat.

 

[Anders]

Ett litet tillägg från min egna syn på saken;
Jag håller nog med om att det inte finns något som heter "utbränd" och jag skulle själv inte kalla mig för det även om läkarna säger en annan sak.
Stressad däremot finns och överstressad är något jag tror att man kan bli på olika sätt, det var min situation i November förra året. Stressad för mig betydde som för så många andra att man hade för mycket att ta itu med.
Jag blev stressad efter att ha absolut ingenting att göra direkt efter en period då jag stressade arslet av mig i ca 3 månader. Det kom efteråt helt enkelt...

Men som sagt, svenskar är jävligt bortskämda och slöa därav den "egna" sjukdomen som ej finns på många andra ställen. Jag är nog en slö och bortskämd jävel, så är det nog
*jag är för övrigt sjukskriven pga en fysisk skada, ej pga utbrändhet*

 

[BostonGurka]

Ett litet tillägg från min egna syn på saken;
Jag håller nog med om att det inte finns något som heter "utbränd" och jag skulle själv inte kalla mig för det även om läkarna säger en annan sak.
Stressad däremot finns och överstressad är något jag tror att man kan bli på olika sätt, det var min situation i November förra året. Stressad för mig betydde som för så många andra att man hade för mycket att ta itu med.
Jag blev stressad efter att ha absolut ingenting att göra direkt efter en period då jag stressade arslet av mig i ca 3 månader. Det kom efteråt helt enkelt...

Men som sagt, svenskar är jävligt bortskämda och slöa därav den "egna" sjukdomen som ej finns på många andra ställen. Jag är nog en slö och bortskämd jävel, så är det nog
*jag är för övrigt sjukskriven pga en fysisk skada, ej pga utbrändhet*

"Utbränd" finns väl ungefär lika mycket som "förkylning".

Och vilken är denna "egna" sjukdom som ej finns på många andra ställen?