Varit hemma sen början mars 2020. Inte träffat mer än 2 vänner, vid få tillfällen och inte ihop. Min mamma har jag träffat kanske 4ggr på ett år nu. Resten av släkten i princip inte alls. Sista halvåret nästan helt utan träffar med nån vän.
Min äldsta ungdom går i gymnasiet, har diagnos add o mest distansundervisning. Hon har mest legat i sängen ett år. Vi träffar mest bara vårdpersonal då hon självskadar o bup besök.
Dottern i högstadiet har inte direkt berörts alls under pandemin. Tack för att grundskolor o fritidsaktiviteter för yngre hållit igång.
I somras var vi 10 dagar i en stuga på öland, mest hämtmat, bara ett restaurangbesök.
Nu har jag märkt av hur jag blir mer o mer deprimerad, undviker att möta folk alls, blotta tanken på att sätta mig i en biosalong med massa människor eller gå ut på puben eller på festival o konserter börja kännas mer läskigt och stressande än det lockar av saknaden att träffa människor.
Dottern med diagnos har också fått både sämre betyg, f varningar tex där hon haft a/b tidigare.
Vad är vitsen med detta, tänker jag rätt ofta? Jag lever inte, men är vid liv, vad faan är meningen med det? Återgå till det vanliga efter vaccin? Om man då är så socialt skrämd, mår så psykiskt dåligt att man inte orkar träffa de två vänner man har. Vad spelat det för roll då?
Min ena halvsyster har inte ändrat på något, mer än att hon inte fått resa utomlands i vintras. Hon tycker inte samhället ändrats, hon ser heller aldrig på tv. Hon är den mest levnadsglada person jag vet, och hon har hållt sig kvar i det.
Själv har jag sett varenda presskonferans och sett både tv4nyheterna, rapport och aktuellt nästan varje dag. Och önskar varje kväll, låt mig slippa vakna till en sån här jävla coronadag till.
Jag var vaccinmotståndare innan. Nu bryr jag mig inte ett skit om varken det eller nått annat. Vad är hälsa? Och varför pratas det så himla lite om denna psykiska ohälsa som kommer drabba lååååångt fler. Sorgligt. Känner att min strategi inte varit bra för mig. Förhoppningsvis har någon annan tjänat på det. Fast sånt pratas det också sällan om. Mest om de som inte håller distansiering.
Min syrra tycker jag ska sluta se på nyheterna och bara leva som vanligt. Det känns bara så väldigt svårt nu, det har gått så lång tid.
Hur kommer samhället ta och skola in oss som varit borta för länge och gått för långt ner i ensamheten? Det undrar jag.
