Just när jag trodde det var slut, fanns det två takter kvar.
Först och främst ett STORT TACK till alla funkisar som orkar och alla som arrangerade racet.
I början på förra veckan hade jag ingen aning om att jag skulle köra tvåtaktsrace på lördagen.
Jag hade provat Maries RS250 två träningspass i början av september och tyckte den var enormt roliga så jag var väldigt sugen på att köra. Efter en koll på vädret och en djup titt i spargrisen beslöt vi att det skulle bli B-race. Marie var dock lite svårövertalad, trots att det egentligen var hennes idé att jag skulle köra. Villkoret var att jag inte fick vurpa och helst skulle köra under minuten. Hm ett andra villkor som inte är så lätt att hålla, men självklart sa jag att visst skulle det bli så, hehe.
Nästa problem var hur vi skulle få dit hojen. Vi har ju ingen bil med dragkrok längre. Efter ett telefonsamtal till Anneli och Penguin löste sig det. Super stort tack till dem. Hojen lastades på fredagskväll och vi mötte upp A o P kl 06.15 strax utanför E-tuna. På vägen ner började man fundera på vad det var man hade gett sig in på? Det var ju is på bilarna som stod parkerade. HJÄLP, vi har liksom inga vinterdäck till hojen. Väl framme vid Sviestad hade den värsta frosten börjat lägga sig och solen verkade vilja komma fram. Hm, undrar hur en tvåtaktare startar närt det är kallt? Jo efter c:a 6 springrundor fram o tillbaks i depån med hjälp av Haakan och Marie hoppade den igång. Då så, bara på med däckvärmarna och invänta första kvalet.
Taktiken inför första kvalet var ganska enkel, ta det LUGNT, INTE HALKA av. Efter nått varv såg jag Martin (vid torparn) springande med hojen ute i terrängen, hm var det cross han skulle prova? Alltså gällde det att ta det lite piano, jag ville inte ansluta mig till Martins crosskörning. Mot slutet av passet var det lika spännande varje gång man skulle bromsa. Händerna var nämligen fastfrusna vid handtaget så man fick liksom bända upp dem för att kunna bromsa/frikoppla. När jag kom in efter passet fick jag höra att det var +3 i asfalten, hua.
Efter lite depåljug, hamburgare och värmande kaffe var det dags för kval två. Nu hade det blivit lite varmare, öh eller lite mindre kallt. Jag vågade lita lite mer på fästet och det blev en viss förbättring. 1.03.9 och en 14:e plats på gridden. Solen värmde och en förhoppning om bättre fäste till racet kändes inte omöjlig.
Då var det dags för mitt första tvåtaktsrace. Jag fick till en bra start från min 14:e plats och svängde som 8:e hoj in i esset. Jag försökte så gott det gick att hänga på de snabba framför men jag vågade inte lita på fästet för att ladda rejält. Dessutom hade jag alldeles för få varv på hojen för att få till en bra o snabb körning. Hur som helst hade jag kul, varje varv är roligt med Aprilian. Det svåraste är att övertala hjärnan att det faktiskt går att bromsa mycket senare än vad jag är van vid, man har ju sina gamla bromspunkter liksom. Jag har också lite svårt att få flyt på växlingarna. Jag räknade på det och kom fram till att man växlar dubbelt så många gånger mot R6:an Det man saknar från R6:an är väl accelerationen, annars har jag nästan redan glömt den. Jag landade på en 10:e plats vilket jag är nöjd med. Jag trodde ju faktiskt att alla 250-racers skulle köra om mig.
En sak är klar, tvåtakt är KUL.
F.. att man inte började med det direkt. Man blir ju onekligen sugen på att prova en racer men bävar för allt mekande.
Nästa säsong blir det iaf så mycket SP-250 raceande som ekonomin tillåter. Och jag får väl överta Torkels nu mera gamla mål, under minuten. Med mycket träning ska det målet nog uppnås innan nästa säsongs slut.
Först och främst ett STORT TACK till alla funkisar som orkar och alla som arrangerade racet.
I början på förra veckan hade jag ingen aning om att jag skulle köra tvåtaktsrace på lördagen.
Jag hade provat Maries RS250 två träningspass i början av september och tyckte den var enormt roliga så jag var väldigt sugen på att köra. Efter en koll på vädret och en djup titt i spargrisen beslöt vi att det skulle bli B-race. Marie var dock lite svårövertalad, trots att det egentligen var hennes idé att jag skulle köra. Villkoret var att jag inte fick vurpa och helst skulle köra under minuten. Hm ett andra villkor som inte är så lätt att hålla, men självklart sa jag att visst skulle det bli så, hehe.
Nästa problem var hur vi skulle få dit hojen. Vi har ju ingen bil med dragkrok längre. Efter ett telefonsamtal till Anneli och Penguin löste sig det. Super stort tack till dem. Hojen lastades på fredagskväll och vi mötte upp A o P kl 06.15 strax utanför E-tuna. På vägen ner började man fundera på vad det var man hade gett sig in på? Det var ju is på bilarna som stod parkerade. HJÄLP, vi har liksom inga vinterdäck till hojen. Väl framme vid Sviestad hade den värsta frosten börjat lägga sig och solen verkade vilja komma fram. Hm, undrar hur en tvåtaktare startar närt det är kallt? Jo efter c:a 6 springrundor fram o tillbaks i depån med hjälp av Haakan och Marie hoppade den igång. Då så, bara på med däckvärmarna och invänta första kvalet.
Taktiken inför första kvalet var ganska enkel, ta det LUGNT, INTE HALKA av. Efter nått varv såg jag Martin (vid torparn) springande med hojen ute i terrängen, hm var det cross han skulle prova? Alltså gällde det att ta det lite piano, jag ville inte ansluta mig till Martins crosskörning. Mot slutet av passet var det lika spännande varje gång man skulle bromsa. Händerna var nämligen fastfrusna vid handtaget så man fick liksom bända upp dem för att kunna bromsa/frikoppla. När jag kom in efter passet fick jag höra att det var +3 i asfalten, hua.
Efter lite depåljug, hamburgare och värmande kaffe var det dags för kval två. Nu hade det blivit lite varmare, öh eller lite mindre kallt. Jag vågade lita lite mer på fästet och det blev en viss förbättring. 1.03.9 och en 14:e plats på gridden. Solen värmde och en förhoppning om bättre fäste till racet kändes inte omöjlig.
Då var det dags för mitt första tvåtaktsrace. Jag fick till en bra start från min 14:e plats och svängde som 8:e hoj in i esset. Jag försökte så gott det gick att hänga på de snabba framför men jag vågade inte lita på fästet för att ladda rejält. Dessutom hade jag alldeles för få varv på hojen för att få till en bra o snabb körning. Hur som helst hade jag kul, varje varv är roligt med Aprilian. Det svåraste är att övertala hjärnan att det faktiskt går att bromsa mycket senare än vad jag är van vid, man har ju sina gamla bromspunkter liksom. Jag har också lite svårt att få flyt på växlingarna. Jag räknade på det och kom fram till att man växlar dubbelt så många gånger mot R6:an Det man saknar från R6:an är väl accelerationen, annars har jag nästan redan glömt den. Jag landade på en 10:e plats vilket jag är nöjd med. Jag trodde ju faktiskt att alla 250-racers skulle köra om mig.
En sak är klar, tvåtakt är KUL.
F.. att man inte började med det direkt. Man blir ju onekligen sugen på att prova en racer men bävar för allt mekande.
Nästa säsong blir det iaf så mycket SP-250 raceande som ekonomin tillåter. Och jag får väl överta Torkels nu mera gamla mål, under minuten. Med mycket träning ska det målet nog uppnås innan nästa säsongs slut.
trots detta körde du förnuftig racing.
