att ha kul på begravning?

[Mitra]

På dom begravningar jag har varit med om så har man efter begravningsakten åkt och haft "begravningskaffe" där man har pratat om allt, givetvis även skrattat m.m. För mig är det viktigt att ha en stund efteråt där man kan prata och skratta om allt, även dra en vits eller två Har aldrig märkt att det skulle vara något konstigt med att vara glad efteråt.

 

[Pitbuell]

Jaså? Är det era efterlevande som begravs då?

Nej, men det är de som är med på begravningen och kan uppleva den. Den som ligger i kistan/urnan märker ju jävligt lite av själva ceremonin.

Alltså; om det känns bra för mina efterlevande att bada i ett badkar fyllt av rönnbärsgelé till tonerna av "Barbie Girl" under själva begravningen så är det OK med mig. Själv kommer jag ju vara jävligt död och således tämligen obryendes.

 

[Werzion]

Har bara varit på en begravning, Morfar. (resten av släkten dog innan jag föddes eller så tidigt efter att jag inte minns)

Det jag minns mest ifrån den begravningen var "begravnings-fikat" efteråt hemma i lägenheten han bodde i. Kände mig ordentligt äcklad av hur alla bara satt och pratade och skrattade, medan jag själv verkligen mådde skit. Inte en chans i världen att jag på 2 röda skulle sluta upp att må dåligt och börja prata och skratta om saker och ting...

Men vi är alla olika

 

[Lundgren]

Har bara varit på en begravning, Morfar. (resten av släkten dog innan jag föddes eller så tidigt efter att jag inte minns)

Det jag minns mest ifrån den begravningen var "begravnings-fikat" efteråt hemma i lägenheten han bodde i. Kände mig ordentligt äcklad av hur alla bara satt och pratade och skrattade, medan jag själv verkligen mådde skit. Inte en chans i världen att jag på 2 röda skulle sluta upp att må dåligt och börja prata och skratta om saker och ting...

Men vi är alla olika

Kan inget annat än hålla med! Jag blir lika äcklad av det. Hoppas den traditionen försvinner.

 

[Mitra]

Kan inget annat än hålla med! Jag blir lika äcklad av det. Hoppas den traditionen försvinner.

Varför bli äcklad? Ofta är det ju ett tillfälle att prata om minnen som man har och och alla minnen är inte hemska utan kan vara roliga oxå

Det betyder inte att man har glömt eller inte sörjer den som har dött. Att prata är ett sett att bearbeta sorgen.

 

[Dreggel]

Kan inget annat än hålla med! Jag blir lika äcklad av det. Hoppas den traditionen försvinner.

Jag blir mer äcklad av ceremonien när dödsboet skall delas upp bland de kvarlevande. Kärringar som rycker i saker och diskussioner om ofördelaktig uppdelning. DET blir jag äcklad av.

 

[Mattias]

Jag tycker att det är obehagligt med begravningar, för man begriper't inte riktigt. Alla ledsna ansikten är ingen fest heller. Men efter själva ceremonin i kyrkan brukar det kännas rätt okej. Då kan man ragga eller w/e man tycker passar.

 

[Lundgren]

Varför bli äcklad? Ofta är det ju ett tillfälle att prata om minnen som man har och och alla minnen är inte hemska utan kan vara roliga oxå

Det betyder inte att man har glömt eller inte sörjer den som har dött. Att prata är ett sett att bearbeta sorgen.

Men man snackar inte bara minnen, (på de jag har varit på) blir mera som att man träffar släkten igen typ. Snackas en massa skit om vad man den personen gör nu mm. Bara en stund innan så gräts det så ögonen höll på att trilla ur. Det är bara fel.

Jag blir mer äcklad av ceremonien när dödsboet skall delas upp bland de kvarlevande. Kärringar som rycker i saker och diskussioner om ofördelaktig uppdelning. DET blir jag äcklad av.

Helt klart!

 

[Cuba]

På dom begravningar jag har varit med om så har man efter begravningsakten åkt och haft "begravningskaffe" där man har pratat om allt, givetvis även skrattat m.m. För mig är det viktigt att ha en stund efteråt där man kan prata och skratta om allt, även dra en vits eller två Har aldrig märkt att det skulle vara något konstigt med att vara glad efteråt.

På den senaste begravningen jag bevistade förklarades det: "Begravningen är vägen till döden. Begravningskaffet är vägen tillbaka till livet."
Det var alltså frun efter den begravne som berättade det. Det hade iofs skrattats på begravningsakten (aldrig varit med om förr men prästen var en släkting till den avlidne som var höggradigt avspänd), men på kaffet/lunchen efteråt stod Stina (som just begravt sin make) och uppmanade alla att vara entertainers, för nu var det slut med ledsamheter. Hon drog ner skrattsalvor i klass med vilken stå-upp-komiker som helst under sitt tal. Visst, både hon och Erik är/var mycket speciella människor men med en sund inställning till både livet och döden. Egentligen behöver det inte vara så förbannat komplicerat!

 

[SJP]

Personligen tycker jag det skulle vara kasst om folk bara är ledsna på min begravning, fast när man tänker efter är det nog ingen större risk för det heller.

På gravstenen borde det stå nånting i stil med "I'll be back", "See ya in hell!" eller "killen i kistan brevid luktar".

 

[Cuba]

Personligen tycker jag det skulle vara kasst om folk bara är ledsna på min begravning, fast när man tänker efter är det nog ingen större risk för det heller.

På gravstenen borde det stå nånting i stil med "I'll be back", "See ya in hell!" eller "killen i kistan brevid luktar".

Exakt!!
Det där är ju lite kulturellt betingat också. Finns de som ställer till med brakparty i flera dagar efter begravningen, där folk överhuvudtaget inte är ledsna. Utan tvärtom glada för att personen ifråga faktiskt fick vara med oss under den här tiden, det är värt att fira!! Om jag får välja vill jag ha det på det sättet när min dag har kommit!

Måste säga att jag tycker det är en sundare inställning, dock utan att brista i respekt för de som blir ledsna när nån går bort.

 

[GuW]

Det där är väldigt olika...

När min mormor gick bort så var begravningen tungsint och dyster, väldigt religiös cermoni och inga skratt, trots att gumman var jättegammal, sjuk och således var det inte oväntat.

Hon levde längre än sin äldsta son, men på hans begravning var det ljust, vackert och oreligiöst, till och med prästen sa "han hade ju ingen tro på några gudar eller något liv efter detta, men trots det så levde han sitt liv så att även om han skulle ha haft fel på den punkten så skulle han vara välkommen till den finaste platsen, och det var inte för att han fruktade att han skulle ha fel utan för att han var helt enkelt en genomgod människa"
Hans dotter sjöng någon fin visa som han gillade, hans jaktlag var speciellt inbjudna att delta i jaktkläder (han älskade att jaga) vilket dom gjorde. (dock kände dom sig tvugna att förklara varför dom kom i nya jaktkläder, istället för i finkläder, att det var den avlidnes önskan).
Han ville också att det skulle vara roligt på "efterfesten" som han kallade det.

Till hans begravning köpte jag en kostym, när min farmor såg det sa hon "det var bra att du köpte dig en fin kostym, du har ju två gammkärringar att gräva ner snart" och syftade på sig själv och min mormor, hon är pigg som en mört fortfarande men har insett att är man 88 år gammal så ligger man ruskigt nära bäst före datumet (hennes egna ord).

Jag bara älskar den tanten, tyvärr ser hon nästan ingenting, men humöret är det inget fel på!

 

[Mort]

Men man snackar inte bara minnen, (på de jag har varit på) blir mera som att man träffar släkten igen typ. Snackas en massa skit om vad man den personen gör nu mm. Bara en stund innan så gräts det så ögonen höll på att trilla ur. Det är bara fel.

Jo, det är ju skillnad på begravning och begravning. När en gammal släkting dör blir det ju lätt en tråkig version av släktträff, när en god vän dör är det ganska annorlunda. Man träffar dennas släkt och andra vänner som man kanske aldrig träffat förut, och då blir det hela så mycket mer centrerat kring personen som dött. Det är ett bra tillfälle att få prata av sig, och då påminns man om alla trevliga minnen man har av personen. Men alla är vi olika, jag har full respekt för att andra ser annorlunda på det.

 

[Cuba]

Jo, det är ju skillnad på begravning och begravning. När en gammal släkting dör blir det ju lätt en tråkig version av släktträff, när en god vän dör är det ganska annorlunda. Man träffar dennas släkt och andra vänner som man kanske aldrig träffat förut, och då blir det hela så mycket mer centrerat kring personen som dött. Det är ett bra tillfälle att få prata av sig, och då påminns man om alla trevliga minnen man har av personen. Men alla är vi olika, jag har full respekt för att andra ser annorlunda på det.

Kan inte hålla med mer!

 

[Kakan]

Jo nog kan begravningar vara stela och så , men som de anhöriga så kan man välja att spela upp musik eller läsa dikter eller andra texter den avlidne har haft som favoriter. Man kan göra en lättare begravning både i och utanför kyrkan.
Eller ha en traditionell begravning och göra nå mer trevligt efter som att hylla personens liv i ställe för att sörja dennes död.

Och ett bra tipps, Fonus har ett papper som man fyller i vad man vill ha på sin egna begravning och då menar jag verkligen allt vad man kan tänkas ha i dödsannonsen och vilka man vill att familjen ska tänka på att höra av sig så dom kan vara med på begravningen.
Detta gör de mycke lättare för familjen att veta vad man vill ha eller inte ha på sin begravning.
Och där kan man även skriva i att man bara vill bli jordfäst eller kremerad och att familjen ska gå ut å ha en trevlig stund i hyllning till ens liv i ställer för att sitta och sörja. Detta görs i två upplagor du behåller en och en läggs på fonus i den ort du bor.

 

[Dr.Pepper]

När farsan begravdes var själva ceremonin givetvis full av sorg, skulle inte vilja ha det på något annat vis. En chans att ta ett sista farväl, komma till avslut eller vad det personliga motivet nu må vara. Inget konstigt med det, snarare rätt förlösande om jag får tala från egen erfarenhet. Men ist för ett stelt begravningsfika där alla är klädda i svart blev det picknick på en äng i närheten med många i ljusa kläder. Det kändes väldigt avspänt och behagligt att kunna ha det på det viset. Att kalla det kul kanske är att ta i, men mer avspänt och respektfullt mot min pappa.

Minns min morfars begravning när jag var barn och satt vid det långa bordet vid fikat. Fyfan vad jag tyckte det var hemskt. Mest för att det var stelt och tillknäppt. En grabb i min egen ålder kom fram och ville leka, men fort efter kom hans mamma och sa åt honom på skarpen! -Du får inte leka med honom, han är ledsen!! Va? fanns inget jag hade gjort hellre än att sitta i den "dödsosande" miljön. Klart man var ledsen/sörjande, men det blev knappast bättre av en stel/grå tillställning snarare än en hyllning till sin älskade/släkting/vän, etc.

 

[Lundgren]

Jo, det är ju skillnad på begravning och begravning. När en gammal släkting dör blir det ju lätt en tråkig version av släktträff, när en god vän dör är det ganska annorlunda. Man träffar dennas släkt och andra vänner som man kanske aldrig träffat förut, och då blir det hela så mycket mer centrerat kring personen som dött. Det är ett bra tillfälle att få prata av sig, och då påminns man om alla trevliga minnen man har av personen. Men alla är vi olika, jag har full respekt för att andra ser annorlunda på det.

Kan tänka mig att det är så. Turligt nog har jag sluppit det.

Men för att inte missuppfattas så tycker jag inte ett stelt och tråkit begravningsfika är bra heller. Jag tycker helt enkelt inte att man skall ha det. Om folk verkligen bryr sig så tycker jag att de kan komma och hälsa på eller liknande.

Angående topic då så är jag absolut inte emot det. Det sätter en lite personlig prägel på det hela. Dvs att den som avlidit själv valt texten. (Givetvis innan han dog )